Det känns som evigheter sedan, samtidigt som det känns precis som igår. Natten var sen, eller ung beroende på vem du frågat, men det var en sådan där varm vår/sommarnatt som vi svenskar pratar om men nästan aldrig upplever, men som i Málaga, i Spanien, där jag var, var vardagsmat.
Jag var 21, hade luktat på ordet vuxen men bestämt mig för att jag inte var det än, om jag någonsin nu skulle vilja kalla mig det. Jag hade flytt Skåne, flytt trygghet, flytt enformighet, flytt den där som skulle föreställa jag och jag hade kommit till ett ställe där jag äntligen kunde börja se mig själv på ett annat sätt. Jag behövde inte rebellera längre, jag kunde vara jag och jag kunde andas igen. Jag var lycklig.
Vi, jag och K, hade varit ute och dansat. Vi var berusade av alkohol, män och ren lycka. Men, det var dags att gå hem. I dörren på väg ut från dansstället möttes vi av en ganska fascinerande syn. Den varma vår/sommarnatten hade bytts mot något annat. Det spöregnade. Det var som att hela himlen hade öppnat sig och överallt omkring oss stod spanjorer med uppspärrade ögon. Det var tydligt att de inte var vana vid vad vi som svenskar kallar vanligt hederligt sommarregn. Vattnet steg fort, eftersom gatudräneringen i Málaga lämnade mer att önska, och snart stod vattnet ganska högt på gatan.
Jag bar kort klänning och höga klackar, jag minns inte riktigt vad K bar men jag antar att det var ungefär detsamma. Vi tittade på varandra, tog ett djupt andetag och började springa den korta biten hem, pausandes i portuppgång efter portuppgång. Överallt omkring oss sprang panikartade spanjorer och skrek, som om jordens undergång var nära, och till slut kunde vi inte låta bli; vi stannade och började skratta.
Det var varmt, vi var uppfyllda av varandra, oss själva, lust, ja kalla det vad du vill, så vi stannade. Regnet strilade, eller strilade, forsade är kanske ett bättre ord, ner över hår, in i urringning, ner i trosor, in i skor, ja överallt. Vi blev dyngsura. Så vi började hoppa, i pöl efter pöl, skrattandes hela tiden. Panikartade spanjorer sprang fortfarande förbi, men även de började skratta, och saktade av takten. Den väg som i vanliga fall kanske skulle tagit oss en kvart att gå hem på, tog minst en timme.
Det var enda gången det regnade den där våren 2001, i Málaga, i Spanien, där jag var för att lära mig spanska. Men ändå är det bara när jag tittar ut genom fönstret och ser att det spöregnar, som jag drömmer, längtar och skrattandes ser tillbaka.
Video
14 timmar sedan