så stannar tiden plötsligt
tappar himlen fattningen
och faller neråt mot
vinglande gudinnor
jag har höga klackar
jag är vacker
världen svämmar över
en natt i april utmanar äntligen
molnen oss för ett ögonblick
när de glömmer att i
málaga regnar det aldrig
förutom nu och vi springer
mellan husdörrar
där innanför
ligger människor
och sover
klänningen vandrar
längs kroppen
intill mig står min vän
en sekund stannar vi upp
jag minns den sekunden
den är nu
vi skrattar med magen
virvlar genom
dropparna
04.02 är en lögn
det här är inte en minut
det här är en evighet
i en evighet ska jag springa
mellan husdörrar
tänker jag för
himlen har slutat drömma
eller börjat kanske
jag vadar genom
vädrets egna revulotion
och runt omkring mig
förändras luften
jag är en nattfjäril
som lär mig att flyga
en kvart senare
är evigheten slut
klänningen hänger sorgset på min galge
jag har ont i fötterna
ligger avlång i sängen
och dunstar bort
men jag ler för
det regnar ju aldrig i málaga
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag ser Málaga framför mig...jag var också där 2001, men jag stannade i nästan ett år. Det var det roligaste året i mitt liv. Det roligaste, och sedan inget mer. Det finns där, men det är glömt. Jag hade glömt att jag var där, i 11 månader, tills jag läste dina åtta historier.
Det är inte mina, men det kanske du förstod. Det är åtta olika människor som skrivit. Vissa vill vara anonyma, därför valde jag att inte skriva ut någon av dem. Om de vill säga att de skrivit får de gärna göra det här.
Skicka en kommentar