Den där om nio bloggare, en historia - fjärde

Sen natt i den där staden var för dom unga som stannade uppe och ute till churros con chocolate timmen, för språkstudenterna som inte hade något annat för sig än att dricka bort saknader och dricka sig till gemenskap med de nya vännerna, för dom som lyckats ta sig dit men måste leva utanför ramar och försvinna i svindlande gränders dunkelhet i minst fem år innan dom får rätt och rättigheter. Jag ramlade och rumlade bland dom alla. I vackra klänningar och höga klackar för att fira våren. Drack bort saknader och drack mig till gemenskaper.

En natt hemgång långt innan churros con chocolate timmen, fyra kanske. En vän i sällskap, hon som bodde i rummet bredvid mitt med den gröna balkongen. Nu tänker jag vän, då tänkte jag vän. Så var nog mer än en drucken skapad gemenskap. Solkusten, alltid samma väder. Varje dag en hel vår, samma väder. Förutom en natt kanske klockan fyra. Himlen som ser annorlunda ut vid havet regnade. "Himlen, öppna dig!" hade jag skrikit till den en annan natt. Nu fick jag. Klänningar klistrade mot kroppar. Vatten som inte rinner undan. Rent vatten blandat med gatan. Skrik och kaos. En regnovan befolkning. Hoppa på ett ben till en trappuppgång för skydd, på andra benet nästa. Ganska svårt på höga klackar. Kapitulation och skrik som blir skratt. Hoppar i regn som nästan når till blåmärksknän. Skvätter. Tjutskratt. Jag är någon annanstans där vi bar regnställ och lekte i sandlådor. Sen slutar regnet. Sakta rinner det undan. Vi fortsätter hemåt. Mer uppspelta än förut. Innan jag kommit ända fram till rummet med den gröna balkongen började det lukta så där som det luktar efter regn på sommar. Saknadlukten.