Den där om nio bloggare, en historia - tredje

Och någon säger att stjärnorna alltid finns där, även om man är mitt inne i staden. att de alltid finns där, även om gatlyktornas och neonskyltarnas sken utnumrerar dem natt efter natt.
de fanns nog där även den natten,
fast denna natt var de täckta av moln i stället.

de sprang runt och skrek, så där som människor som alltför sällan ser regn gör.
jag tror till och med att gatorna, kanske till och med gatlyktor och neonskyltar, skulle springa runt och skrika förfärat om de hade kunnat,
jag kunde se det på sättet som vattnet inte ville rinna ner i brunnarna utan lade sig ovanpå, som om asfalten, den som var van vid lapande solstrålar, inte riktigt visste vart den skulle göra av allt det här blöta.
vi sprang också så där, även fast vi var ifrån platser där det regnar alltför mycket för att man ska bli arg varje gång silverdroppar faller från himlen. bara för att allt annat och alla andra verkade så ovana,
tills vi kom på oss själva,
och vi slutade springa från port till port,
gav upp inför silverdroppar från himlen,
och jag tror att de antingen skakade på huvudet eller log åt oss, kan inte minnas,
var upptagen med att få vattnet i pölarna att skvätta runt oss,
och jag tror att man är lycklig när man är barn,
för man får hoppa i pölar,
utan att tänka på vad som kommer efteråt.

det kan ha varit runt fyra på morgonen,
tror det var april,
jag hade klänning och höga klackar.

och stjärnorna fanns där,
för medan neonskyltar och gatlyktor sprang runt och skrek,
såg jag hur en av dem speglade sig i en vattenpöl.