Den där om nio bloggare, en historia - sjätte

Axlarna krockar. Ihop. Det blir inte blåmärken utan bara en knuff. Utåt, ifrån varandra. Så balanserar vi, försöker få fötterna raka. Alkoholen hjälper bedömningsförmågan att överdriva. Ihop igen. Ifrån. Musiken från kvällen ekar kvar i våra trummhinnor och vidare ut genom stämbanden. Vi kommer att krossas som små flugor mot husväggarna om pingpongeffekten som axlarna genererat inte slutar. Fniss. Det slutar. Gigantiska droppar som får alkoholen att minska sin effekt på bedömningsförmågan sätter stopp. Inte ens klackarna stör balanssinnet längre. Droppar stora som Sverige får portuppgångarna att fungera som tak över huvudet. Sverige är ovant i Spanien. Himmel och hav byter plats. Skrik och tjut som om världen skulle störta samman inifrån fast det kommer ovanifrån. Hjälper portuppgångar mot jordbävningar på samma sätt som dörrposter? Vad är de rädda för? Vad är jag rädd för? Att klänningen ska bli förstörd av regnvatten? Att världen ska drunkna? Att jag missar livet? Klackarna i handen och fniss igen och alkoholen är som bortblåst och kvar finns bara tiden som just stannade på
nollfyranollåtta. Benen är blöta och livet är precis här just nu. Nu.