02 juni 2007

Den där om "barnens bästa"

Det känns så fruktansvärt absurt. Så "äh, det är så löjligt att jag inte ens vill diskutera det!". Det är så förnedrande och icke-demokratiskt att jag faktiskt är glad att det hände. Debattartikeln i Dagens Nyheter, den första juni 2007. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”.

För att inte låta de som inte vill ha demokrati inte komma till tals hade varit odemokratiskt. Jag sitter och läser och är förbannat glad för att jag vet att detta kommer att diskuteras. Detta kommer att uppröra. Det här kommer inte att gå obemärkt förbi.

Givetvis finns det mycket att diskutera. Mycket att analysera och prata om. "Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) översätta de viktigaste delarna av en fransk utredning som arbetat parallellt med den svenska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen. Till skillnad från den svenska enmansutredningen rörde det sig i Frankrike om en parlamentariskt sammansatt utredning, och när den presenterade sitt slutbetänkande i januari 2006 var slutsatsen den rakt motsatta i jämförelse med den svenska: äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna." Fransk. Svensk. Två olika partisystem. Två olika familjesystem. Två olika välfärdssystem.

"Den franska utredningen valde att synnerligen grundligt analysera frågan och att - framförallt - lägga stor vikt vid barnperspektivet och vad FN:s Barnkonvention preciserar som "barnets bästa". I Frankrike är det tillåtet att aga barn. Att slå på ban är tillåtet, så länge de inte har föräldrar av samma kön. För i Frankrike tänker man på vad som är "barnets bästa".

Vem står bakom artikeln? Tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin, tidigare kd-ledaren Alf Svensson, tidigare moderata talmannen Ingegerd Troedsson. Som Kristoffer tar upp: skribenterna är inte purunga. Givetvis har de rätt till sin åsikt, men frågan är om inte de är en utdöende ras, vilket antagligen är fel att anta. Hatbrott sker dagligen i Sverige. Dagligen. Det är inte något som jag utrett eller fört statistik över, det är något som jag sett när jag umgåtts med mina homosexuella vänner och släktningar. Det är väldigt sällan jag umgåtts med dem en hel dag/kväll utan att de blivit hatade.

Men det är bra. Det behövs. För att kunna gå framåt. För jag är övertygad om att det är dit vi är på väg.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Artikeln kändes som ett stort steg bakåt, ett rop från en tid tillhörande rop som skrek saker det är lätt att tro inte finns längre. Men yxa mot skallen och andra saker mot andra kroppsdelar som det aldrig skrivs om visar att ropen finns kvar, att de som går bakåt finns kvar. Och de kanske måste försöka dra oss andra bakåt för att vi skall förstå att vi behöver fortsätta att sträva framåt, framåt mot det enda alternativet.

S sa...

Jag ville kräkas när jag läste debattartikeln, men tröstade mig lite med att deras bäst före-datum har gått ut och hoppas att något bättre ska komma. Något bättre måste komma. För Sverige kan bättre än så.

Och jämförelserna mellan Frankrike och Sverige förvånade mig också och vad de baserar sina slutsatser på är mer än otydligt.

Jenny sa...

Jag tror att det är farligt att tänka och säga att det bara är en utdöende generation som känner och tänker såhär. För så är det ju inte, hur gärna man än vill det.

Daniel Storey sa...

"Biologiskt faktum"?! Vad har biologi överhuvudtaget att göra med äktenskapet? Äktenskapet är en mänsklig installation, som vi själva bestämmer över och har all rätt i världen att anpassa. Inte heller kärleken är särskilt biologisk. Det är fullständigt obegripligt varför homosexualitet sticker så i ögonen på vissa. Varför inte bara applådera de som lyckas hitta kärlek, istället för att begränsa den?

Anonym sa...

Det mest oetiska i deras sätt att argumentera är att så snart de vill formulera fram ett motstånd mot oss homos så använder dom sig av barn som slagträ i debatten för att vinna billiga poäng som om vi och våra liv vore någon typ av motsatsförhållande till barns bästa.

Vad vet dom.

Kanske Knutby familjernas ungar ska föras fram som föredömen på hur en uppväxt i ett hem där resultatet av kristna värderingar rådder kan se ut.