Den där om nio bloggare, en historia - andra

De hade varit där ett tag. Regnmolnen. Regnmolnen i min tanke hade varit där ett tag, de hade inte spruckit upp inför åsynen av sina vita molnvänner svävandes hävandes stävandes på andra sidan av ett flygplansfönster. Kanske vill inte de vita fjädermolnen ha sällskap av de mörka regnmolnen precis lika lite som jag vill ha sällskap av dem. Jag vill ha de fjäderlätta molnen på andra sidan flygplansfönstret i mina tankar, för tankens regnmoln lämnar tårar precis bakom ögonen, tårar som kan hållas tillbaka med ett leende men efter en längre tids regnande svämmar det över bakom ögonen, den leende dammen brister och tankens regn blir till verklighetens tårar. De fjäderlätta vita fina moln som följer döljer ibland röjer vad som finns under dem har lättare att släppa igenom tankens varma strålar, lättare att få ögonen att blänka stänka skänka hennes tankar till de personer som ser mig men inte mina moln, för jag ger dem ingen väderleksrapport, det finns ingen väderleksrapport för min tankes väder, det kan vara solsken piskande hällregn kallt varmt stormigt brisigt samtidigt. Och då hjälper inte en väderleksrapport.

Vi tittar på kvällens väderleksrapport, och den viskar högklackat, den säger tunn böljande sommarklänning under vilken rörelser anas skymtas synes, den skriker lämna era regnmoln hemma och efter att ha lämnat hemmet skriker vi fjäderlätta vita moln när vi byter solens ljus mot klubbens pulserande, skiftande svepande ljus, och kanske har avsaknaden av både vita och mörka moln, kanske har förekomsten solens blåa himmel spräckt upp min tankes mörka regnmoln, för nu kommer det bara solstrålar genom ögonen och de personer som ser mig vet att jag solstrålar även när jag nu väljer att le med slutna ögon och fortsätta dansa med strålarna av ljus träffandes mitt ansikte, med musiken rytmiskt bultandes mot mina öron, omgiven av ljus och ljud, vänner och främlingar, i mitten av den stad som lämnar hektiska, böljande gator vid midnatt och anträder övergivna, kusliga gator långt efter gryningen.

Och vi anträder kusliga gator långt efter gryningen, lämnar hektiska böljande tankar bakom oss, möts av kusligt böljande regn, och jag tänker inte regn, inte nu, fjäderlätta moln i tanke, solsken i ögonen, vill inte se regn, vill inte att verklighetens regnmoln skall föra tillbaka tankens regnmoln, och rädd för tankens regn hoppar jag frenetiskt mellan olika portuppgångar för att undvika verklighetens regn, men det går inte, verklighetens regn stiger och tankens regn börjar samlas bakom ögonen, och rämnar kullerstensgatan för regnet så rämnar den leende damm som jag har byggt upp med hjälp av fjäderlätta moln under den himmel som normalt sett tillhör solens gula och blåa. Och nu är vattennivån så hög så hög, kullerstenen på väg bort med verklighetens regnvatten, men jag vägrar, den här gången skall min damm hålla, tankens regnmoln skall inte komma tillbaka, och jag tar din hand och vi är inte rädda för verklighetens regn, inte rädda för tankens regn, och vi springer genom verklighetens regn, och mitt i verklighetens mörka regnmoln skiner tankens solstrålar igenom de fjäderlätta vita molnen ut genom ögonen, och vi kommer hem, jag är genomblöt, men bara i verkligheten, för i tanken är det strålande solsken.