Den där om nio bloggare, en historia - femte

Ibland, när jag befinner mig i sådana där mörka stunder, när jag bara vill ligga inne i min lägenhet och aldrig mer gå ut och jag är folkskygg och ljusskygg och skygg för allt som rör sig och vill röra mig så måste, måste jag tänka på ljusa och fina stunder. Ljusa och fina stunder som får mig att stiga upp ur sängen och gå in i duschen och duscha mig till människa igen.

En av de där stunderna stundade år tvåtusentvå. Jag bodde i ett kollektiv i södra Spanien och det var april. Det regnade för första gången. Tänk dig att bo på ett ställe där det regnar en gång på sex månader, det får en att se på regn på ett helt nytt sätt. Det får en att åter igen minnas hur många olika läten regn kan göra. När det bara regnar en gång på sex månader glömmer man bort att regn låter olika om det faller på plåt eller asfalt eller tegel eller naken hud. Man glömmer bort hur vattendroppar kan studsa och man glömmer bort hur man lättast tar sig från hit till hem utan att bli blöt.

Vi hade gått till det där salsastället igen, det där salsastället som jag aldrig ville gå till och som de alltid ville gå till. Där blev jag fumlig och klantig och inte mig själv. Jag trampade på tår som inte var menat att trampa på och snavade fel och snavade på spanska ord och känslor och kulturskillnader. Han, som alltid dansade med mig, bannade mig alltid och jag avskydde att jag blev så mesig med honom, kunde inte dansa alls hur mycket han än sa till mig att jag borde vara mjukare i armar och sinne. Ju mer han begärde "mjuk!" desto hårdare blev jag.

Jag ville hem. Eller kanske inte hem, men bort. Bort från falska blickar och snubblande känslor och till något jag kände till och igen. Jag ville till alkohol och vin och brinnande blickar och de där känslorna jag kunde brotta ner. Jag satte mig på en stol och sa till Kristin att jag skulle gå. Hon tittade på mig, slängde iväg längtande känslor till dansgolvet och sa okej. Vi gick kom inte ut genom dörren. Regn kan viska. Det kan sjunga. Regn kan leka ta fatt och regn kan ryta. Den här kvällen röt det. Det var ursinnigt. Slog på folksom vågade sig ut. Kristin och jag började springa, men insåg snart det hopplösa i det. Jag halkade ur mina svarta sandaler, tog dem i handen och vi började hoppa i de halvmeter djupa pölarna istället. Där och då röt regnet åt oss. Ville att vi skulle känna, böja, vekna.

Vi veknade inte. Och än idag duschar jag mig människa av det minnet.