02 december 2011

Den där om att han hinner dö hundra gånger om

Jag vaknar av att min hand söker på sängplatsen bredvid mig utan att hitta den stolta man den brukar hitta. Ibland hittar den en hårtuss att hålla fast i, ibland en hand, i bästa fall ett stycke mage. Ett stycke mage är lika med bäst tycker handen. Ett stycke mage är inte bra alls anser den stoltaste av män. Men i natt klockan halv ett ingenting alls.


Inom ett snabbt maratonlopp av tio minuter hinner jag ringa två gånger smsa två sms oroa mig ofantligt. Oron har blivit värre nu när man vaknar mitt i natten den skjuts som en flipperkula runt runt upp ner runt tillbaka och fram. Tänk om han inte kommer att finnas hos mig och Fimpen något mera. Tänk om vi inte får uppleva babyår barnår tonår vuxenår.


I mina tankar hinner han dö hundra gånger om. Man kan dö på så många sätt. På väg hem från träff med kompisar torsdagen den första december tjugohundraelva: minst fyra.


Påkörd av bil punkt
Påkörd av tunnelbana punkt
Misshandlad baraföratt punkt
Skjuten punkt


Minst fyra.


Nyckeln vrids om i låset han kommer in i sovrummet och baby, gråter du? mot min kind.

6 kommentarer:

Susanna sa...

Det där hände mig också när jag var gravid, så jag förstår precis hur det kändes! Jag hann ringa sjukhusen och allt. Pust. Inget jag vill uppleva igen.

Colombialiv sa...

Ah! Angesten!
Skönt att han kom hem sa snabbt.

Linda R sa...

SKRÄCKEN för att det skulle hända.

Haren sa...

Sluuuuta. Ångest.

Den där Jenny sa...

De där hormonerna. De slutar sen, va?

Johanna sa...

Men vad fint ändå. Jobbigt, men fint.