25 oktober 2011

Den där om vad man inte får prata om

Jag ligger i sängen bredvid Stolte mannen min hand på hans höft han på rygg med ögonen upp i taket: en sån där blick jag lärt mig känna hans svälj, svälj! jag vet att det kommer att komma något han tycker är svårt att prata om men man får inte stressa honom bara ligga stilla och vänta med lugna andetag på att det ska komma. Hans svåra.

Han börjar lilla babyJen och fortsätter känner du att du har någon relation till Fimpen nu? och jag vet vad han vill berätta redan då. Vad han funderar på, är ganska snabbt i hans huvud lever i hans värld hela dagarna även om han inte alltid är medveten om det.

Jag svarar att det gör inget, Stolte mannen, vi känner likadant.

Jag har ingen relation till vårt barn. Jag älskar det inte ännu. Det är odefinierbart och finns ännu inte i min bild av mitt liv. Det ligger i min mage och jag är ofta medveten om att det finns till. Men kärleken till det har inte kommit.

Vad jag älskar är att jag och min man kommer att bli föräldrar. Att jag kommer att se Stolte mannen bli pappa. Att jag ska bli mamma. Att vi skapar ett barn som antagligen kommer likna oss, se upp till oss. Att vi sätter ett barn till världen, inte bara för oss, utan till dess morfar som sms:ar att han dagdrömt om att han gosat med Pricken (han vägrar kalla Fimpen för Fimpen), hans mormor. Hans farmor farfar vänner släkt. Jag älskar att vår lilla familj ska bli större, att jag så småningom kommer att älska det här barnet till vansinnighet. Men nu? Jag älskar det inte och det är okej för mig. Jag är inte rädd för det. Jag tycker inte att varken jag eller Stolte mannen är konstiga.

Vi kan stå på GeKås i Ullared och jag kan gråta över vita små sockor, inte för att jag älskar mitt ofödda barn så mycket utan för tanken på vad vi tillsammans har bestämt att vi vill göra. Vi kan ligga på sängen och fundera på om Fimpen kommer att ha blont hår, som min man, mörkt hår, som jag, eller vara rödlätt, som min släkt. Att det faktiskt ligger en liten människa där inne. Det är lite som att vi ska åka på långresa till Indien - jag älskar att vi ska göra resan, men jag kan inte älska resan redan, jag kan inte veta att jag älskar det redan, det har ju inte hänt.

Det här lilla barnet kommer att bli fantastiskt älskat, men jag tror att vi måste träffas först. Träffas och lära känna varandra.

16 kommentarer:

Linn sa...

Åh Jenny, du är så himla klok!

Den där Jenny sa...

Tack fina du. Jag tänker att allt är normalt, då känns det bättre.

Colombialiv sa...

Gud vad du satte fingret pa det! PRECIS sadär känner jag (vi?) ocksa. Precis.

Utan att nagonsin kunna uttrycka det sa bra som du.

Limpy sa...

Du är lite min idol ibland. Det tänker jag.

Johanna sa...

Sant, sant! "Älsket" växer fram.

När Rut ploppade ut (ja, det är så det går till) kände jag en samhörighet, men jag älsk-älskade henne inte - det kom med tiden och blev sjujävla starkt!

Sofia sa...

Precis så. När Knappen kom var min instinktiva reaktion Du är min, jag ska alltid ta hand om dig men jag vet inte vem du är.
Den tar en stund på sig, den där jättekärleken. Ibland en liten stund, ibland en längre. Det är som det är bara. Och du är klok.

Ida sa...

Japp, precis. En JÄTTE-känsla av att vilja ta hand om, och beskydda detta lilla liv, men man vet inte vem det är. Sen smyger sig det andra på våldsamt.

MW sa...

Precis så känner jag/vi också.

På en hemmafest jag var på nyligen fanns en gravid kvinna och några kvinnor som förmodligen önskar att de också var gravida (lite grovhugget sådär). Kvinnorna satt i köket och pratade föräldraledighet och dopinbjudningar, jag hängde med "grabbarna" i vardagsrummet. Jag kommer att älska vår bebis mer än något annat, jag och SC kommer bli bra föräldrar osv osv men jag tänker INTE bli en tokig preggotant > galen förälder som bara vill prata om bebisar och hänga med andra mammor/blivande mammor. SC viskade "Nej. Det är en av anledningarna till att jag älskar dig" efter att jag viskat "är det konstigt att jag inte hänger med honorna i köket?"

Johanna sa...

Kloka människa, ska lusläsa din blogg en andra vända när jag själv blir preggers.

Att vara någons fru sa...

Jamen visst är det sådär. Jag hade en enorm beskyddarinstinkt under tiden jag var gravid, men kär? Nej. Kärleken kom när han kom ut.

Klara sa...

Det tar väl sin tid. Jag tror mångamånga känner som ni!

Anonym sa...

Befriande ord när jag dagligen översköljs av flera preggobekanta som är mamman-hela-dagen redan i vecka 18 (ena basunera ut det i vecka 7, sen har vi fått veta allt från namnval till färg på preggots poop)

Och. Jag. Kräks. Lite. I. Min. Mun.

Du är så klok.

Den där Jenny sa...

Tack för era reaktioner. Var rädd för mammor som skulle tycka att jag var helt jävla dum i huvudet och undra hur fan jag inte kunde älska min bebis.

Det får smyga sig på våldsamt!

Maria Hernborg sa...

Jag har en åttaåring hemma som jag blir alldeles gråtfärdig när jag ser ibland för att det finns så mycket kärlek att ge och få, det bara växer oavsett trots eller dåliga dagar..;o)

Pax sa...

Det var samma här. Väldigt samma. Och nu har det svängt så till den milda grad att jag kanske älskar för mycket. Om man nu kan göra det. Kanske.

Elin sa...

Käret kom med stor kraft en natt på BB när jag ammat och tittade på lilla barnet och lyssnade på Himlen måste sakna en ängel och tårarna sprutade. I magen var det bara svårt att fatta att det var ett barn!