Den där om taxin

I fredags när vi skulle hem genom Stockholmsnatten vindansade Stolte mannen på trottoaren och viftade in en taxi. Min gravida fru ska få åka taxi hem! och ja, det är ju precis efter den tjufemte, så varför inte? Bara det att det var taxichaufförens första natt som just taxichaufför och att knappa på gps samtidigt som han körde resulterade i att kvinnan i bilen bredvid vår på Hornsgatan arghoppade ur sin bil vid ett rödljus, slut upp passagerardörren och kastade in orden

vad gör du? hur kör du? du höll på att krocka med mig!

Och lille gubben med världens mysigaste röst, iranier eller irakier, blev fem centimeter lång och så himla liten och förlåt, förlåt och jag ville ta honom i mina båda händer, lägga honom i en hög bomull och skydda honom från hans första taxinatt i Stockholm.

Han körde faktiskt lite vingligt. Och han råkade trycka bort dricksknappen när vi var framme, så vi kunde inte dricksa honom. Jag har tänkt på honom mycket idag, om hur lång tid det kommer att ta innan han blir cynisk. Hur lång tid det tar innan han pratar med tutan blir rånad får se sitt första baksäteshångel kanske en hand under kjolen.

Jag hoppas aldrig. Jag hoppas att han får jobba med det han egentligen ska jobba med. Alternativt får snälla snälla snälla kunder.