04 oktober 2011

Den där om polis, polis, potatisgris

Så smsbråkar jag och Stolte mannen som vi aldrig gjort innan och jag får blossande kinder och vill slänga min nya supertelefon i väggen.

Det hela börjar med att han skickar en låtlänk till mig och säger att den här låten måste vi spela för Fimpen! och jag svarar att det får bli pappamusik, för jag tycker att polisen är okej, medan han är så mycket mer låtsasvänster och menar att det är sådär världen fungerar.

Så börjar det hetta och han menar att jag aldrig blivit jagad av polisen som tolvåring för att man hängde för sent utanför skolan och jag menar att man kan inte lära ett barn att vara rädd för en myndighet, någon som ska hålla säkert och tryggt. Någon att gå till när man gått vilse som femåring, inte någon att springa åt andra hållet från. Men hans ilska är för stor.

Och jag vet att jag är orättvis när jag smsfräser att han inte varit med, inte sett poliser i länder långt bort våldta och slåss med batong. Inte stått på en strand naken och känt händer på din kropp och samtidigt fråga hur mycket pengar de vill ha.

Och samtidigt vet jag att han har rätt. Att maktmissbruk är hemskt var och mot vem det än sker. Men att mitt barn ska lära sig om sådant medan det fortfarande är barn, det vill jag inte.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Å, sms-bråka låter sjukt jobbigt, sitta där och pilla på pytteknapparna mitt i ilskan liksom. När man bara vill få skrika lite.

Men håller med dig trots allt om att man inte vill lära ett barn att ogilla en myndighet, kanske är det bättre att hoppas att det barnets erfarenheter av polisen bara kommer att bli positiva. Det vet man aldrig på förhand, men man behöver ju inte utgå ifrån att det inte ska bli bra.

Den där Jenny sa...

Jag vet! Speciellt när man har sån där touch sceen och trycker fel och telefonen ändrar lite som den vill.

xl pharmacy sa...

Män är maskiner av erövring, är det bättre att se dem bara för länge eftersom de kan vara ruinen