Den där dagen i februari, en vecka efter att jag fyllde trettioett, dagen då vi flyttade in i vår egen lägenhet och vi fick missfall - tänk om jag vetat då vad jag vet nu. Då hade vi haft en nyfödd bebis nu. Nu vet jag ju att det där som gjorde så jävla ont, som har gjort ondast i världen, delvis för att det inte bara gjorde ont på mig utan även på den person jag älskar mest här i världen. Att stå och gråta på Ikea och känna Stolte mannen skaka av gråt.
Men nu vet jag. Det där var ju inte den riktiga Fimpen. Om vi hade fått det där barnet så hade vi visserligen varit föräldrar nu, men jag hade inte bytt jobb. Jag hade antagligen varit sjukskriven de sista månaderna på grund av för högt blodtryck, då mitt förra jobb med ansvar över en grupp på tio personer hade slitit på mig. En lön som inte höjdes, villkor och ledning som inte alls kunde respekteras. Något jag inte hade velat gå tillbaka till efter föräldraledighet. Pendlingsavstånd på en timme istället för tjugo minuters gång.
Så även om det gjorde ondast på jorden så kanske det var meningen. Att vi skulle få den riktiga Fimpen: vild som tusan. Den där Fimpen som vaknar när hans/hennes pappa pratar med henne/honom på natten. Fimpen med en lycklig ostressad mamma. En Fimpen som mår bra och inte är sjuk, som den som dog i min mage.
Men nu vet jag. Det där var ju inte den riktiga Fimpen. Om vi hade fått det där barnet så hade vi visserligen varit föräldrar nu, men jag hade inte bytt jobb. Jag hade antagligen varit sjukskriven de sista månaderna på grund av för högt blodtryck, då mitt förra jobb med ansvar över en grupp på tio personer hade slitit på mig. En lön som inte höjdes, villkor och ledning som inte alls kunde respekteras. Något jag inte hade velat gå tillbaka till efter föräldraledighet. Pendlingsavstånd på en timme istället för tjugo minuters gång.
Så även om det gjorde ondast på jorden så kanske det var meningen. Att vi skulle få den riktiga Fimpen: vild som tusan. Den där Fimpen som vaknar när hans/hennes pappa pratar med henne/honom på natten. Fimpen med en lycklig ostressad mamma. En Fimpen som mår bra och inte är sjuk, som den som dog i min mage.
9 kommentarer:
Sa fint. Sorgligt-fint.
Fint skrivet. Och ja, så är det nog, även om det gjorde ont då!
Hur ont i själen och kroppen det än gör så är det kroppens sätt att säga att Det här blev inte bra, någonting är på väg att gå fel. Och även om det är en klen tröst just då så är det nog precis som du säger; det var inte meningen. Ni var på väg mot Fimpen, tokiga fina Fimpen, hela tiden.
Du skriver så himla vackert.
Så är det nog.
På ett sätt är jag lite rädd för att framöver försöka få ett syskon till A, för det BORDE inte gå lika lätt nästa gång. Det är ju så vanligt att det blir nåt tokigt. Och nu, när jag vet vad man kan få, och vad man förlorar, så tror jag att det gör ännu ondare i hjärtat.
Nästan så att man inte vågar försöka ens.
Åh! Så sorgligt och fint. Det kommer ju alldeles utmärkt detta.
Fint Jenny. Heja Fimpen! Och dig och Stolte mannen. Och lugnet! Och nya jobbet! Och framtiden!
Såklart att det var så. Självklart.
Bilden av den där kramen på ikea.. hjärtsnörp. Men vad rätt du har!
Och nu, när jag vet vad man kan få, och vad man förlorar, så tror jag att det gör ännu ondare i hjärtat.
Skicka en kommentar