28 oktober 2011

Den där om Mio, stolar och en naken man

Kära Mio möbeljätte,

min man blir aldrig aldrig sur. Förutom när han kör bil, då kan han svära och skrika och ibland blir jag skiträdd för den ilska som faktiskt uppenbarligen bor i honom, för jag ser den aldrig annars. Dock satt han skitförbannad och naken i soffan häromdagen. Han hade varit i kontakt med någon på er reklamationsavdelning gällande två av era stolar som gått sönder. Eller era och era, vi köpte dem ju, så de var våra nu. Eller ja, fram tills att de gick sönder.

Innan han (min man) hann säga hur de gått sönder så hade er reklamationsavdelning sagt att vi vägt på stolarna och det var därför ett typexempel av hur stolar går sönder. Eftersom vi antagligen är två i vårt hushåll och två stolar gått sönder så är var det här ett typexempel av ett typexempel där två människor sitter på vars en stol och väger och väger tills stolen knäcks.

Så. Klart. Hejdå, inga pengar tillbaka.

Bara det att.

Jag och min man köpte den lägenhet vi bor i nu och flyttade in i februari i år. Vår första lägenhet vi ägt ihop. När vi flyttade in blev jag lilla Hitler med alla möbler vi köpte. Jag springer fortfarande omkring och skriker åt folk som kommer på besök att STÄLL INTE KAFFEKOPPEN DÄR, DET BLIR MÄRKE! så hela vårt lägenhetshus hör. Jag är extremt rätt om alla våra möbler och vår lägenhet. Det blir lätt så när man bott i Stockholm i sex år och flyttat några gånger per år. Köper man ett alldeles eget hem så blir små saker viktiga.

Min bror (som förövrigt också bor i det här hushållet. Så jag vet inte hur typexemplariska vi faktiskt är) har vägt på stolar hela sitt liv. Jag har hatat det i hela hans liv. Aldrig att någon får väga på mina stolar. Men det hann ju inte ens min man förklara för er reklamationsavdelning. Han hann inte säga mycket alls. För övrigt har vi en femtiotalstapet på väggen bakom stolarna som skulle förstöras om man vägde typexemplariskt på stolarna.

Jag har jobbat både som kundtjänstmedarbetare samt som ansvarig för en kundtjänst och skulle tagit in en person på chef-anställdsamtal om jag hörde en av mina anställda hålla monolog och inte samtal i telefon.

Jag är så himla, himla besviken på er Mio, de här stolarna kostar inte mycket. Det hade inte skadat er om ni bytt ut de här stolarna (i alla samtal jag haft med folk jag känner säger samtliga att så skulle Ikea aldrig gjort, det måste ju vara ett ganska negativt omdöme för er del, att folk gillar skräpkedjan Ikea mer än er). Men nu? Jag kommer aldrig få köpa något hos er igen för min man. Inte ens den här hästlampan.

Synd det här,

hon som nu bara har tre stolar.

11 kommentarer:

Jojjo sa...

Jag hade nya stolar från Mio som blev alldeles fulla av repor efter ett par månader. När jag skulle reklammera dem sa de att jag suttit på dem med jeans som har nitar på fickorna. Det sa jag att det hade jag inte alls. De fortsatte hävda att jo, så var det. Efter ett tag ledsnade jag och nu planerar jag att måla om mina gamla IKEA-stolar istället och slänga ut mio-vraken.

Saga sa...

Inte ge upp. Kontakta dom igen. Gå in och lämna stolarna i butik. Skriv till ARN. Outa på FB. Sådär får man inte göra och vi Svenne Bananer måste sluta ta skit från stora jättar. Och andra.

Bra skrivet, Jenny!

natalie sa...

sådär får man verkligen inte göra! hänvisa till konsumentköplagen och säg åt dem att ge dig nya stolar på momangen. KÖR BARA KÖR

Johanna sa...

Jag hoppas verkligen att du skickade mailet TILL dem, också! (?)

Samt att du länkar till den här blogginlägget, för då ser de ju hur dumt det är att vara så osmidig och icke tillmötesgående i sin kundtjänst. Vi är ju rätt många som läser här liksom.

Colombialiv sa...

Men ÅH vad less man blir. Hur mycket kostar det för dem att vara lite tillmötesgående? Man tycker ju att sånt borde vara grundkurs 1.A.

MW sa...

Precis som Johanna kommenterade: Om du inte gjort det redan, maila det där till MIO direkt! Usch för så dåligt bemötande. /Också jobbat i kundtjänst

Linda sa...

Ge dig inte!
Se ovanstående mail.

Mvh Återköps- & reklamationsansvarig både på Djuraffären & i Möbelbutiken i Svenska Hem-kedjan

Den där Jenny sa...

Åh, vi har mailat. Jag, Stolte mannen och hans mamma(!). Och ringt och skrivit på Facebook. Får bara standarsvar. Jag brukar inte ge mig i sådana här saker, men ibland når man en gräns, ni vet?

S sa...

Jag blir så arg.

Du är konsument. Mio vet att konsumentköplagen gäller. Enligt lagen ska Mio svara för för alla fel på varan inom sex månader från köpet.

Jag tycker att du ska ge det ett försök till och hänvisa till lagen (om du inte gjort det).

Och så kan du passa på att hälsa Mio att vi inte längre överväger att köpa en soffa från dem. Skitföretag.

Mimmi sa...

Hej Jenny! Jag är en trogen läsare sedan många år tillbaka. Jag tycker du skriver fantastiskt. Är mycket glad för dig och Stolte mannens skull att ni ska få en liten Fimp snart!

Vet att du har skrivit en del och fint kring ditt och Stolte mannens förhållande, och det är lite därför jag ställer den här frågan. Du behöver naturligtvis inte svara på det, och jag hajar om det inte är prio just nu. Men jag ställer frågan iaf, så får vi se: Hur insåg/fattade du att du ville leva med Stolte mannen och ville ha barn tillsammans med honom? Var det ett stort steg att gå från "ihop" till "nu vill vi försöka skaffa barn-ihop"? Hur tänkte/tänker du?

Jag är själv i ett förhållande med en kille, och vi är förlovade. Vi har pratat om barn i framtiden, men ibland när vi bråkar undrar jag: kommer det funka? Hur vet jag om det är rätt? Tänk om han sviker mig sen när vi har skaffat familj? Ett tag tyckte jag vi var så självklara, men efter snart tre år tillsammans är det som tvivel smyger på mig. Kära Bullen, är det normalt?

Aja, ursäkta för den här utläggingen, tänkte mest att det skulle vara intressant att höra dina tankar om sånt här, de brukar vara så insiktsfulla. Hoppas allt är bra. Kram

Den där Jenny sa...

Hej Mimmi!

Klart du ska fråga, älskar när jag får föra kommunikation med de som läser här och inte bara monolog.

Det har inte alltid varit självklart att skaffa barn med Stolte mannen. Vi gjorde till exempel abort för några år sedan. Det har aldrig handlat om att jag är osäker på honom utan mer att vi är för kära för att släppa in någon annan.

Den största anledningen till att vi skaffar barn nu är att vi börjar bli gamla. Vi kommer båda att fylla 32 strax efter att Fimpen kommer. Hade vi varit yngre, 25 eller så, hade vi nog väntat. Vi är liksom inte klara med varandra ännu. Det låter kanske konstigt, men det är så det är.

Jag har aldrig varit osäker på honom på riktigt. Jag har ända sedan jag såg honom efter att jag kom hem från Mexiko vetat att det var honom jag skulle leva med hela livet.

Däremot har jag varit i en lång relation innan jag träffade Stolte mannen där jag var... vi älskade varandra, men vi var mer vänner. Han var min bästa vän. Jag hade ingen fysisk attraktion alls mot honom det sista halvåret. Vi levde ihop, men var inte kära.

Hoppas att du får klarhet, för det här är inte lätt, det är skitsvårt.