Den där om Jenny: Den där om dagens gråt

26 oktober 2011

Den där om dagens gråt

Ringde precis till min man och grät över att jag (inte vi, som han påstår) ska föda barn om plus/minus/exakt 76 dagar. Jag vet inte hur man gör. Jag kan inte. Och jag har spillt på min tröja igen.

8 kommentarer:

Johanna sa...: Såklart vet du detta redan innerst inne, men det kommer gå kalas! Verkar ju hur läskigt som helst, men tänk på att alla klarar det. Alla gör rätt, annars får man nog skäll av personalen på förlossningen tills att man gör rätt.

Inte för att jag varit med om att föda barn, men ändå. Sjukt övertygad om att det kommer gå bra!; onsdag, oktober 26, 2011 5:38:00 em
stina sa...: du kanske inte litar på mig, men när det är dags, så kommer du känna dig redo. om du bara lyssnar till din kropp, noga, så säger den vad du ska göra. alla går igenom ungefär samma skeden.

1. man kommer in till bb. man har lite ont.
2. man tänker, vadfan, is this it? det här fixar jag!
3. man inser att man kommer ha det jobbigt ett tag och gärna vill ha lite av det där knarket, typ omedelbart.
4. precis innan man får sitt knark så grips man av lite panik (uttrycker sig precis så som i alla förlossningsserier, kvinnan ångrar sig och grinar en skvätt)
5. knarket slår till och du hinner vila upp dig.
6. kroppen säger: krysta!
7. du krystar för allt du är värd och "vipps" så är barnet ute!

lycka till från en tvåbarnsmorsa!; onsdag, oktober 26, 2011 8:01:00 em
Kråksång sa...: Jag känner inte dig, vet inte om du önskar ett heja, det kommer gå bra! (i ditt läge ville jag döda när ögon sa så även om det förstås var jättesnällt att folk vill lugna mig) eller om du snarare önskar något annat. Men jag känner dig här boritfrån och den där känslan gör sig påmind. Tiden som tickar ner, den där rädslan som flyter runt en. Hur man är ensammast i världen, hur mycket någon än håller om en och säger att det kommer gå bra, vi kommer fixa det här. För mig "hjälpte" det att fundera över vad det var jag var mest rädd för för att kunna be om hjälpen att kanske slippa just det. Hoppas du hittar något som hjälper dig. I vilket fall känns du här borta. Tvungen att säga det.; onsdag, oktober 26, 2011 8:17:00 em
Mupp-Ella sa...: Åh, det är läskigt det där med förlossning. Det mesta här i världen kan man på ett eller annat sätt förbereda sig på, men en förlossning kan ju faktiskt gå hur som helst, oavsett hur förberedd man än är.

Det mesta som hände när jag födde första barnet var precis tvärtom hur jag hade trott. Det som jag trott att jag skulle klara pruttenkelt var asjobbigt. Lustgasen, som skulle bli min bästa vän, gjorde att jag exorcistkräktes. EDA, som jag inte skulle ta, var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Manlig personal, som var portad, välkomnade jag och friade dessutom till. (Blame it on the ryggbedövning!)

Jag kom inte ihåg så mycket från kursen vi hade gått innan, förutom att man ska jobba mot en målbild. Jag hade två: 1) att jag känner på barnets huvud och vet att det snart är över. 2) att jag hinkar öl med en kompis på en uteservering och bebisen är kvar hemma med pappa. Funkade faktiskt rätt bra! :-D

Nu är jag i v. 27 med andra barnet och ser så jäkla mycket fram emot förlossningen! Det häftiga är att fast jag har gjort det förut har jag inte en aning om hur det kommer gå. Kanske kommer allt starta spontant, kanske hinns inte EDA med, eller blir det till och med kejsarsnitt? Man vet aldrig vad som finns där framme, men jag är rätt övertygad om att det är något bra. Som när man precis påbörjar en flygresa, när planet lyfter och man trycks tillbaks lite i sin stol, så känner jag nu. Jag är på väg och det är bra.

Och du. Tröjan blir nog ren efter en tur i tvättmaskinen.; onsdag, oktober 26, 2011 8:43:00 em
Världens Bästa Flickvän sa...: Alltså, jag har ingen aning om vad du har för förväntningar på din förlossning - men det här hjälpte mig mycket när jag kände mig som mest vilsen i allas snack om smärtstillande (folk gör som de vill, lägger inga värderingar i hur man vill göra whatsoever):

http://isobelsverkstad.blogspot.com/2011/06/fyra-ar.html

Utöver det, så tror jag att det kommer med tiden. Det finns liksom en anledning till att det tar nio månader, så att man hinner med mentalt. Från att inte fatta någonting, till att långsamt börja känna modersinstinkter (inte älska, precis som du skrev om) och till sist sluta vara skiträdd för den där smärtan som alla gaggar om och fokusera mer på barnet som kommer ut.

Och så brukar jag tänka att det är en jävla massa som gjort det här före mig, och dessutom valt att göra det flera gånger om - så jag ska nog klara det. Och du också!

Kram!; torsdag, oktober 27, 2011 12:45:00 fm
Linda sa...: Kram och en fin sång http://www.youtube.com/watch?v=uWFpz2ivWRk; torsdag, oktober 27, 2011 3:14:00 em
Jenny sa...: Ni är fantastiskt fina allihop. Tack för pepp. Och Isobels text - så länge alla lever... ska lägga fokus på det!; torsdag, oktober 27, 2011 4:28:00 em
cialis online sa...: Hanks så mycket för du tog dig tid att dela med ditt inlägg, detta inlägg har framkallat mest respons.; torsdag, december 22, 2011 2:58:00 em