Den där om vad jag gör när ingen ser på

Jag skriker till Stolte mannen att jag ska gå med soporna och han tittar upp från marinera kyckling i fransk cider och vitlök och sånt där tjaffs-görandet och mhm:ar. Jag tar soppåsen och springer ner för trapporna. Ställer påsen utanför vår förrådsdörr och smiter in.

Det är jättestökigt i vårt förråd. Jättestökigt. Stolte mannen har lastat in sak efter sak och jag har stått bredvid och gnällt att lasta inte in sak efter sak!, men han har bara tittat på mig och sagt med ett leende att jag ändå inte får städa där inne, för jag är gravid och ömtålig. Vissa kvällar har jag legat och tänkt på vårt förråd. Sommarjackor som ligger i påsar som står på kartonger som står bredvid nya barnvagnen i sex delar, som inte ligger i den minsta ordning. Och en matta här, en tavelram där. Det gör ont i mitt ordningssinne.

Jag slänger runt och bär ut. Snabbar mig, för att Stolte mannen inte ska märka att jag är borta länge. Bullar upp plastöverdrag på hyllor, viker ihop kartonger, staplar och river ut. Hänger jackor i plastskydd, rullar runt krukor. Håret kommer på ända, ut ur tofsen. Jag svettas i nacken.

Så knackar det på dörren. Jag fryser till där jag står och håller i bilbarnstolen.
Jjjjjjjeeeeeeennnn! hörs det utifrån.
ja? svarar jag med de minsta bokstäver jag har.
Vad gör du?
Ingenting.

Jag öppnar dörren och försöker täcka synen för honom med mina knappa 160 centimeter. Han ser att jag städar. Han fnyser åt mig. Pratar med mig med sån där hård röst som jag använde på min katt när hon gömde alla sina kattungar i källaren. Jag står och sparkar med foten. Det var ju så stökigt...

Han tar bilbarnstolen ur min hand. Knuffar ut mig ur förrådet (som jag faktiskt hann städa nästan klart) och tar mig i handen. Han berättar att han hann bli orolig. Vi går ut med soporna sen upp i lägenheten igen där Lillebror tittar undrande på oss.

Hon städade berättar Stolte mannen. Jaha, svara Lillebror.