08 oktober 2012

Den där om att komma hem tydligen är... antiklimax

Jag var utan min man och min son hela helgen. I en fantastisk stuga satt jag med några av mina bästa vänner och drack vin läste bok skrattade pratade svåra ämnen lätta ämnen sov hela nätter och målade naglarna. Min man skickade med ganska ojämna mellanrum mms på deras helg. 

Och jag trodde verkligen att jag skulle sakna dem något hemskt. Att jag skulle ligga vaken om kvällarna och ångra mig, vilja åka hem. Men jag somnade ungefär tre sekunder efter att jag lagt huvudet på kudden och inget sakn alls kom in i min kropp. Och vet ni? Inget dåligt samvete heller. Jag vet att jag är en bra mamma. Det är skönt. Jag vet att Fimpen och Stolte mannen hade det bra utan mig. Det är fantastiskt skönt. Och när jag kom hem så var det inga känslor som bubblade över på några håll alls. Jag hade väntat mig ett mamma! och sprall i benen, men det var mest lite skratt och sen ett enormt behov av att peta mig i näsan. 

Jag tvångskramades och snusade i nacken. Han luktade spagettiköttfärsås. Och ungefär då. Det var ungefär då som saknaden kom ifatt mig.

5 kommentarer:

MW sa...

Kände exakt likadant när jag var borta. Dock att jag tackat nej till att vara borta tre nätter när jobbet snart åker på konferensresa, tänker att jag då kommer missa när dottern börjar gå eller nåt. Men absolut inte för att jag tror att hon skulle lida av att vara ifrån mig, hon har "knutit an" (konstigt begrepp det där) lika start till sin pappa som till mig.

MW sa...

start = starkt.

britta bloggar sa...

Härligt att det kändes så!

Den där Jenny sa...

Jag planerar redan en ny resa. Plus att jag ska bort med jobbet snart. Tänker att Fimpen inte led när han och jag var borta från hans pappa, så det är nog lugnt.

Colombialiv sa...

Du är klok. Jag tänker också att så där är det ju i resten av världen också där man inte har en halv evighet i föräldraledighet och det går ju bra.