27 oktober 2012

Den där om tio månader

Hej Fimpen,

du är nu tio månader och om två månader har du varit ute hos oss i ett helt år. När vi var hos läkaren för att kolla upp om du är som du ska vara när du är tio månader så var du A-okey. Du väger runt åtta kilo och är 76 centimeter lång. Du kunde greppa två klossar på samma gång och du kan stå.

Du älskar fortfarande att bada och vatten. Hör du att duschen är igång så släpper du det du har i händerna och ruskryper bort till duschen. Ofta får vi sällskap av en påklädd Fimp i den där duschen. I morse fick din pappa sova lite längre och du och jag duschade ihop, sen blev du skittjurig när jag stängde av vattnet. Du är världsbra, men det finns alltid saker som går att förbättra. Till exempel när du vaknar. Du vaknar numera klockan fem och det är väl inte direkt någon tid som varken jag eller din pappa är speciellt bekväma med. Någon gång ibland kan du tycka att det är kul att vakna ännu tidigare och då är du uppe och slarvar vid fyra. Så när jag skriver nästa brev till dig, när du är elva månader, då vill jag gärna hojta om att du sover till nio, ska vi säga så?

Du är ett väldigt väluppfostrat barn. Vi har ingen aning om hur det gick till, men om vi säger till dig att du inte får göra något så gör du det inte. Till exempel får du inte bita på sladdar eller röra vår stora lampa. Jag har sagt till dig en gång för ganska längesen att det inte var okej att du pillade på den och sen dess har du inte gjort det. Din pappa och jag är mycket förvånade. Du pratar inte ännu, vad vi vet, men du kan härma ett lejon och brukar sitta och prata tyst med dig själv på ditt eget lilla språk. Du säger även mamamamamma och det betyder nog mamma, men det fattar du nog inte. Du har äntligen fått två tänder som du inte alls gillar att visa för folk, men du älskar när vi borstar dem. Tar vi fram tandborsten så spottar du ut din napp och öppnar munnen. Du vet även att du ska sträcka upp armarna när vi ska ta av dig tröjan.

Annars har jag börjat jobba och din far går hemma med dig. Jag har fått en del gliringar på jobbet om att jag varit hemma för kort tid med dig och att jag inte borde jobba heltid, men vet du? Det gör jag ändå. Jag gör det för att vi som familj mår bäst och om vi ser på det i ett längre perspektiv så är det bäst för oss så här. Det som händer nu är att du inte bryr dig så mycket om vem det är som lägger dig/matar dig/är med dig av din pappa och mig. Båda fungerar precis lika bra. Din pappa älskar att vara hemma med dig och när jag kommer hem så lyser det i båda eras ögon. Och jag, jag får jobba och utvecklas och inte hamna efter i lönerna på jobbet. Vet du vad jag hoppas? Jag hoppas att när du blir stor och kanske själv vill och kan få barn så kommer du diskutera med dina kompisar om vad konstigt det var att det inte var självklart på era föräldrars tid att båda (olikkönade) föräldrarna ville och valde att vara hemma lika länge med sina barn. Jag hoppas att det är en självklarhet när du blir stor.


Annars? Annars så fungerar du fortfarande som en liten dammsugare hemma. Det som inte dammsugits upp från golvet tar du med ditt pincettgrep upp från golvet och stoppar i munnen. Det ligger nog en hel del skit i din mage. Och ja, vi dammsuger ungefär fyra gånger i veckan nu, för att minimera skiten. Du älskar förresten när vi dammsuger, du följer efter och klättrar runt på den där dammsugaren som om den vore där för ditt eget nöjes skull.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Du kommer att börja på förskolan och i första klass och kanske på universitet och när du träffar en partner i framtiden så kommer du att säga ...och min mamma heter Jenny. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

3 kommentarer:

Emma esteban sa...

Åh, dessa inlägg! Mitt blödiga hjärta!

Jessica sa...

Hihi, vad gulligt att han kommer krypande till duschen!

Du brukar ju avsluta dina brev på precis samma sätt, och jag vet ju det, ändå tycker jag det lika fint varje gång!

Stambyte sa...

<3