03 oktober 2012

Den där om att börja jobba igen

Jag hittar en ultraljudsbild av Fimpen på mitt datorskrivbord och tanken att han bara var det då, en ultraljudsbild, är så himla svår att greppa. Mycket annat har försvunnit för mig: min jobbdator, almanacka, telefon. Jag ska få nytt, säger de, men beställningarna har inte gått iväg ännu för min närmaste chef är på semester. Och det är rörigt, så himla rörigt. Jag har fått en ny tjänst, men inte en ny lön. Nya kollegor som verkar himla trevliga, men ingen av dem vågar svara på mina jobbrelaterade frågor. De är nya, säger de, men har jobbat sedan januari. Det är för krångligt, säger de. Våra arbetsuppgifter är för krångliga, för juridiskt bindande och påfrestande.

Jag delar kontor med två andra. En tjej som snart ska gå på föräldraledighet, fast att hon inte ska ha barn förrän i mars 2013. Hon ska vara borta i två år och ta hela föräldraledigheten själv. Varför då? frågar jag och hon säger att det är för att hon vill det. Jag berättar att hos oss delar vi lika. Hon nickar och mumlar att det är ju bra om man vill det. Jag svarar med en axelryckning att det inte var så mycket diskussion om det. Jag får frågor om ifall mitt barn redan går på dagis och om jag verkligen ska jobba hundra procent. Jag blir irriterad efter ett tag. Jag säger nä, mitt barn går inte på förskola ännu, han är för liten och pappan är faktiskt hemma. De tittar på mig med tom blick och frågar igen om jag verkligen ska jobba hundra procent. Som om min man inte klarar av att vara hemma med vårt barn själv. Vad ska jag göra hemma?

Men annars. Annars har jag det bra.

14 kommentarer:

Johanna sa...

Men herregud. (!)

Alex sa...

Men att det fortfarande är så svårt för en del att ta in att pappor kan och vill vara hemma med sina ungar. Så här i efterhand kan vi ju även säga att jag hade gått apeshit om jag skulle tagit hela f.l själv (och jo, jag älskar vår fina fina unge så mycket att hjärtat växer och växer. Faktiskt). Men jo, jag förstår att alla är olika men förstår de vad de norpar från barnen?

Lisa sa...

Alltså, blir så trött och matt av det här att jag inte kan komma på något vettigt att skriva.

Jag tyckte det var asskönt att börja jobba. Ja, saknade Ture en del men det var ju bara bra. Ibland VILLE jag till och med jobba över. Haha, gud, gör det mig till värsta hemska mamman? Dessutom älskar A att äntligen få hänga på riktigt med T och det är ju inget man kan ta ifrån pappan liksom.

Katta Kvack sa...

Oj!

Min chef har kallat mig till möte på fredag (går av min ledighet den 17:e oktober men festar till med semester i 6 veckor till 1 december) - vet inte om jag borde vara orolig eller om det bara är för att kolla just detta: om jag verkligen ska jobba 100% - vilket jag så klart ska, Pärre är ju hemma med Eddie!

Limpy sa...

Jag tänker att jag minsann inte tänker skaffa barn med någon som inte är beredd att dela lika. Sådeså!

Anonym sa...

Live and let live

Anonym sa...

Ja, live and let live.

emster sa...

ÅH JAG KÄNNER IGEN MIG SÅ MKT! det där om att jobba deltid. att "OJVADLÄNGEDINMANSKAVAHEMMA" och att det är allmänt KONSTIGT att man lever i ett jämställt förhållande och inte tar all föräldraledighet själv.

djeez.

men välkommen tillbaka till jobbet.

Emma sa...

"Men sen går du väl ner till deltid, sen väl?" Vad är det som säger att inte maken kanske vill gå ner i tid, varför är det så givet att det ska vara jag som mamma som "offrar" karriären. Kanske passar det oss bättre att jag jobbar heltid och maken deltid. Kanske ska folk skita i alla familjer inte vill att bara mamman är hemma med barnen. Kanske det inte kommer att hända eftersom det finns många trångsynta och enkelspåriga människor där ute. Kanske jag ska sluta gnälla nu?

Saga sa...

Oj, frågar man sådär rakt ut när någon säger att hon ska ta ut hela föräldraledigheten själv? Kan ju vara hur känsligt som helst (ingen pappa till barnet osv)

Den där Jenny sa...

Lisa: I så fall är vi två hemska mammor! Plus: träna efter jobbet, så att man bara hinner hänga med sitt barn i typ en timme innan hen somnar. Dåliga samvetet där. Kom och hjälp!

KK: Du får hålla oss uppdaterade angående det där mötet!

Emma: I vår familj är det nog Stolte mannen som kommer att gå ner på halvtid (trots att han tjänar mest) för att det passar oss bäst (= jag gillar att jobba mer än han gör).

Saga: Nja, alltså det var ju inte
Hej jag heter Jenny.
Hej, jag ska ta ut all föräldraledighet själv!
Oj, varför då?

Jag visste ju att det fanns en pappa med ett icke högavlönat yrke med i bilden (det verkar ju som om ifall mannen tjänar mycket pengar så är det okej att han inte tar ut någon ledighet).

Rebecca sa...

så himla tröttsamt. Vem ifrågasätter om en farsa jobbar 100% liksom?

Anonym sa...

Jag känner igen det från när jag började jobba igen (och då jobbar jag ändå med genusmedvetna akademiker). Min man och jag delade exakt lika och jag jobbade igen efter 8,5 månad och han skulle vara hemma lika länge.

Jag fick höra: oj, börjar du redan jobba?!, samtidigt som min man bara fick beröm för att han var hemma så länge. Ska du jobba deltid?, frågade flera mig. Den frågan fick aldrig min man. Men var är bebisen, på dagis? Eh, nej med sin pappa... Dessutom fick jag på en fest kommentaren av en tjej som skulle vara hemma i 1,5 år: ja, men jag vill faktiskt VARA med mina barn (till skillnad från dig, typ).

Alla dessa kommentarer spär på det dåliga mammasamvetet och får mig att framstå som oansvarig och pappan som inkompentent. Men det jag försökte tänka på då var att jag gör mitt barn en stor tjänst som låter henne få så bra anknytning till sin pappa (och tvärtom såklart, pappan knyter an till barnet). Att låta henne få lika bra kontakt med bägge sina föräldrar måste ju vara bland det finaste man kan ge sitt barn, tycker jag. Så heja er! Hälsar Anita

Anonym sa...

Men gud! Varför denna hets omkring att alla ska göra lika? Jag är fullständigt med dig i kampen om jämställdhet och jag kämpar dagligen för kvinnors rättigheter i mitt arbete - men det smakar illa i munnen när du underkänner andra kvinnors sätt att leva på. Feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu. Kanske har jag fel. Men jag kan inte känna annat, när jag läser ditt blogginlägg, att den respekt du kräver från dina medmänniskor visar du inte dem. Försök se det lite utifrån och känn dig inte så attackerad. Live and let live, som föregående talare sagt. Dina tankar är så bra; din lättkränkthet - not so much.