14 oktober 2012

Den där om D-MER

Dysphoric milk ejection reflex (D-MER) alltså. Jag hittar inga informationssidor om detta på svenska, kanske för att jag inte ens vet vad det svenska ordet är. Jag har sökt på andningsdepression, men kommer bara till sidor som handlar om förlossningsdepression och det är det inte. På engelska kan ni läsa mer här.

Som jag har förstått det så är det när mjölkproduktionen sätter gång (alltså när bebisen ammar, precis i startskedet) så får mamman en känsla som motsvarar motsatsen till eufori. Ni får läsa er till allt det tekniska själv, jag kommer bara att skriva om hur det har varit för mig.

Redan innan jag fick barn, alltså när jag var gravid, tyckte jag att det skulle bli lite äckligt att amma. Själva tanken på att någon skulle suga på min bröstvårta och att jag skulle ge barnet mjölk var inte speciellt tilltalande för mig. Detta har inget med D-MER att göra, men det gjorde senare att jag inte ifrågasatte varför jag mådde skit när jag ammade.

Så kom Fimpen och ingen frågade mig egentligen ifall jag ville amma eller inte. Jag och Stolte mannen hade pratat om det innan och att jag inte var säker på att jag faktiskt ville (på grund av att det inte kändes naturligt för mig). Fimpen kom ut med buller och bång och eftersom det var så mycket buller och bång så gick allt väldigt snabbt och jag var halvt nersövd och hade en hel del morfin i kroppen första gången de la honom hos mig och han ammade. Han var väldigt sjuk där i början av januari och behövde äta mycket, vilket gjorde att allt jag gjorde 24 timmar om dygnet (tills att vi flyttade från specialistmödra-BB till neo) var att pumpa-amma-pumpa-amma. Men nej, det här har inte heller med D-MER att göra. Det här är fortfarande förklaring till att jag inte fattade att det inte skulle kännas som det kändes när jag ammade.

När vi kom hem så gick det någon månad och jag drog mig verkligen för att amma. Det kändes som om Stolte mannen tjatade på mig att jag skulle amma hela tiden, jag satt i den jävla soffan och ammade, Fimpen hade kolik och allt var bara skit. Jag ville att amningssessionerna skulle ta slut så fort som möjligt och avbröt dem antagligen alldeles för snabbt (och här vill jag lägga in en stor jävla parantes för alla amningsivrare som tycker att alla borde amma: amning är inte alls det bästa alltid, även om det funkar, om mjölken rinner till och barnet suger som det ska, ibland blir det som det blir hos oss, att jag hatade att amma och att Fimpen antagligen inte var färdigammad när jag inte stod ut längre. Antagligen hade det varit bättre för oss om han fått ersättning hela tiden.).

För att förklara min känsla kan jag som bäst beskriva den som att en enorm hopplöshet kom över mig. Om vi till exempel skulle träffa någon bebisgrupp senare på dagen kunde ett enda amningstillfälle göra att jag kände att det inte var lönt. Att vi lika gärna bara kunde stanna hemma. Att jag inte ville göra något alls, bara ligga i min säng och gråta. Som en mini-depression som varade i ungefär en – två minuter. För det gick över ganska snabbt, men de återkom varje gång jag ammade. Och jag fattade verkligen inte att det inte var så här det skulle kännas, jag reflekterade inte alls över det. Jag trodde att det var så här för alla, så jag tog inte upp det med någon, inte med barnmorskan, inte med mina vänner, inte med Stolte mannen. Tills jag skrev om det i min blogg och någon kommenterade att det lät som om det var D-MER jag hade och jag kollade upp det på nätet och ett litet ljus ploppade upp, polletten trillade ner och jag förstod att det jag kände inte alls var normalt.

Tyvärr verkar det dock inte som om det finns så mycket att göra åt det här. Jag har läst någonstans att det går att ändra sin kost, men jag vet inte hur den ska ändras. När jag fick reda på att det var D-MER jag hade så var det lite, lite lättare att stå ut. Jag kunde ropa till Stolte mannen att livet var skit när det hände och han slutade tjata på mig att jag skulle amma. Jag fortsatte dock för att vi var för lata att sluta just då. Det blev inte direkt lättare med själva amningen, jag kände fortfarande som om jag snubblade ner i ett mörkt jävla hål varje gång det hände, men jag visste att det skulle gå över och att det inte hade att göra med att jag tyckte att det var lite äckligt att amma.

Så med nästa eventuella barn är jag inte säker på att jag vill/kommer att amma. Jag måste i så fall vara lite tydligare och berätta detta innan jag sövs ner. Har ni frågor så försöker jag svara så gott jag kan, det går så klart bra att maila mig också.

19 kommentarer:

hilariousbaglady sa...

Oh, vad skönt ändå att du fått reda ut för dig själv vad det är. Det talas ju ingenting om sådant här. Bra inlägg, visa alla sidor etc.

nippertippa sa...

Tack för att du delar med dig! För någon som känner en viss ovilja till att amma eventuella barn i framtiden tycker jag att upplevelser och tankar som dina behöver lyftas fram. Som en slags motvikt till bilderna på ammande barn som "tuttar" (förlåt men det där uttrycket, jag har lite svårt för det) och med hashtaggar som "the_cause".

Du är så himla himla bra! <3

Limpy sa...

Tack!

Lisa sa...

Har mailat dig på den dära hotmail-adressen nu. Hoppas det kommit fram som det ska..

(så dumt det känns förresten att bara kommentera om mail och så när du skrivit om något så viktigt så jag passar på att säga tack för att du delar med dig av det också)

Eller nåt sånt sa...

Japp, exakt sådär är det för mig med. Med första barnet var det vidrigt innan jag fick klart för mig vad det var frågan om, då blev det uthärdligt på ngt vis. Den här gången har det gått mycket bättre nu när jag vet varför de där minuterna känns skit. BVC förklarade det för mig att när utdrivningsreflexen drar igång är det hormoner som gör att jag mår som jag gör. Vissa får den där euforiska känslan och vissa får ångest.
Och viktigaste anledningen till att jag fortsätter amma stavas lathet. Orkar verkligen inte gå upp på nätterna och värma flaska. Orkar liksom inte ens koka nappar eller tvätta nyköpta kläder innan de används. Så satans viktigt att folk blir medvetna om detta, vore skönt att vetat om innan man sitter där på kammaren med svartångest i hela bröstkorgen. Nu vet fler!

MVH
Romanen

Johanna sa...

Hade ingen aning om detta men är mkt glad att ha det nu! Så slipper jag gå och undra eller känna mig onormal om det händer mig när jag skaffar barn.

Fler borde vara som du och berätta den sanna bilden, inte bara den som lever upp till folks förväntningen. Kram!

Alex sa...

Åh tack! Man kan nog säga att jag är där nu, amning ger mig väldigt stor ångest ibland, och som du och även någon annan skrev här, det är nog lathet att jag inte lägger ner. För jag skulle kunna göra det, eftersom ungen får ersättning också.

Alex sa...

Men att ni orkar! Imponerande. Vilka hjältar ni är! Jag är glad att vår amning funkat, för att latmasken i mig får krupp när jag hör föräldrar som gett ersättning till största del prata. Vilket jäkla hästjobb.

Och amning kan ju vara jobbigt och påfrestande utan nåt sånt här. Jag gillar (oftast) att amma och tycker att det är mysigt, men det kostar på ändå ju.

Jag är ju iofs amningsivrare dock i den mening att jag tycker att man har rätt till rikligt med stöd och korrekt information. (Vilket saknas i så förfärligt många instanser, fortbildning hallå?) Många stjälps ju i sin ambition att amma. Och sen ifrågasättandet, blä. Man borde redan på BB få en länk till Amningshjälpen och ett ex av Petra Jankovs bok. Så kan man välja och ändå vara trygg.

Alex sa...

Men, nu tryckte jag för fort. Petras bok handlar alltså om att Flaskmata. Den är utmärkt. Vill man göra det behöver man också stöd. Och ibland är det det bästa, att amma fast man blir skitstressad av det och får ångest känns inte rimligt. Inte för mamman och inte för bebisen heller, det känns ju inte helt otroligt att de påverkas av stresshormonerna mamman producerar.

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Jag tvingade min barnmorska att skriva med röda versaler högst upp på första sidan av min journal "Patienten har tagit beslutet att inte amma sitt barn och vill inte bli ifrågasatt angående detta eller ens diskutera amning".
Skriver man så på journalen (och det kan man göra själv också, hon måste inte göra det) så FÅR de inte på något vis diskutera amning med dig, det är anmälningsbart.

I övrigt, läst boken "flaskmatning" den är guld värd.

Det skall förresten kanske tilläggas att jag på intet sätt är amningsmotståndare, däremot är jag en motståndare mot att svenska kvinnor inte uppmuntras till att göra individuella val på potentiell bekostnad av sitt välbefinnande och att man inom vården mörkar information om VARFÖR amning förespråkas så hårt som "det bästa för barnet" (vilket för övrigt inte är sant, jämförande forskning mellan ersättning och bröstmjölk är till och med förbjuden- yes really.)Börja med att googla "innocentideklarationen" och jobba dig vidare utifrån den information du får där så misstänker jag att du kommer bli ganska arg...

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Förresten, vad lustigt det är att läsa i kommentarsfältet om de som upplever att flaskmatning är jobbigt, vi flaskmatade ifrån första dagen och jag är så fascinerad av de som ammade för jag tycker att DET verkar asjobbigt haha.

att sätta på en vattenkokare var fjärde timme är plättlätt, i med färdigdoserat pulver och häpp häpp. Dessutom får man ju sova varannan natt eftersom man kan turas om.

RockPaperScissorLizardSpock sa...

Förresten (och förlåt att jag spammar men jag såg din sista menign först nu) men du vet väl att du inte måste vara sövd under kejsarsnittet utan kan vara vaken och "med" särskilt vid ett planerat kejsarsnitt eftersom man då kan boka tid med antestesiläkaren istället för att behöva chansa på att hen har tid att lägga epidural som vid en oplanerad förlossning. (Det är dessutom extremt praktiskt eftersom man då också kan passa på att förbjuda eventuella elever att göra något annat än att observera)

Så, skall hålla truten nu.

Den där Jenny sa...

Lisa: har inte fått något mail!

RPSLS: Anledningen till att vi antagligen tycker att det är jobbigt att sluta amma (i alla fall för mig) var att det kändes som en process där ungen skulle bli skitsur. Plus att jag hade vant mig vid amningen, behövde knappt vakna på natten, bara slängde fram mitt bröst.

Och att jag sövdes under förlossningen var för att jag fick akut kejsarsnitt, hade velat vara vaken annars, tror jag, men allt gick så himla snabbt och var... akut.

Vågar icke läsa/googla. Är för trött för att bli arg just nu. Men bra och fint att du delar med dig!

RockPaperScissorLizardSpock sa...

OJ nu missförstod vi varandra, jag menade inte att det inte skulle vara jobbigt att sluta amma jag syftade på de som tyckte det verkade jobbigt att flaskmata öht, att sluta med något man vant sig vid är ju såklart jobbigt jag menade bara att det är lustigt vilka föreställningar man har både som flaskmatande förälder - att amning verkar skitjobbigt och som ammande förälder - att flaskmatning verkar skitjobbigt. Grönt gräs och allt det där.

Sen förstår jag att du var sövd och ifrågasätter inte det alls, jag ville bara berätta för dig att du har möjlighet att vara vaken även vid ett akut kejsarsnitt om det skulle bli ett sådant igen om du bara fått en epiduralkateter satt (en epiduralkateter till skillnad ifrån en vanlig epidural kan nämligen sjuksköterskorna själva fylla på utan att anestesiläkaren behöver tillkallas varje gång - aspraktiskt).

Sen läste jag igenom min egen text igen och insåg att jag inte varit så tydlig som jag borde, förlåt. Är helt slut pga dagisinskolning

Lisa sa...

Varken dr Lisa eller blivande make dr J visste något om D-MER. Så tack för info, nyttigt.
<3

Mimmi sa...

HELT SJUKT att jag pratade med fem personer inom sjukvården (BM, BVC-sköterska etc) om hur dåligt jag mådde av att amma min dotter och INGEN nämnde (kände till) detta. Det är snart åtta år sedan och det är första gången jag någonsin hör talas om D-MER. Att det ska vara så himla tabu att inte gilla amning! Ursäkta versalerna och tack för att du skrev om detta.

Linda R sa...

Mycket bra Jenny att du skriver om detta! Tänker att du kommer hjälpa många kommande googlande kvinnor.

Jag måste bara fråga RockPaperScissorLizardSpock varifrån du har fått uppgiften om att jämförande forskning är förbjuden?

Det är ju på grund av sådan forskning som man kommit fram till att amning ska förespråkas på samhällsnivå. Obs att sjukvårdspersonalen ska (inte bör, ska!, enligt SOSFS 2008:33) bemöta den enskilda individens beslut med respekt.

Under femtiotalet och fram till i slutet av sjuttiotalet gjorde man reklam för ersättningar på BVC, är det att föredra? I början av åttiotalet kom WHO-koden, som bekriver hur bröstmjölksersättning får marknadsföras. Vi har väl alla sett Nestlés skräckexempel. Dagens lagstiftning säger att alla föräldrar ska ges möjligheten att ta upplysta beslut kring barnets uppfödning, och i förekommande fall ges information om hur ersättning ges på ett korrekt vis.

Lagen säger också att barn inte får ges ersättning på sjukhus utan att bedömning av att ett sådant behov föreligger har gjorts. Föräldrars ovilja att amma är ett lika giltigt skäl som att barnet eller modern är sjuk och inte kan. BB-personal får alltså aldrig neka föräldrar att ge barnet ersättning.


Nåja, dagens högskolor lär i alla fall ut vikten av att alltid se till helheten: Faktumet att amning är att föredra på samhällsnivå (eftersom jämförande forskning så entydigt pekar på bland annat dess immunologiska fördelar) kan aldrig någonsin appliceras på den enskilda familjen -det finns givetvis helammade tokallergiska barn, och flaskmatade kärnfriska barn.


Personligen har jag privat och i mitt yrkesverksamma liv bara träffat på ett par-tre amningsfascister, nätet borträknat. Dessa kan i alla fall inte jag ta på allvar, eftersom de tydligt inte har förmågan att se till helheten. Tyvärr möter de kvinnor som inte är i sin starkaste period i livet. Övriga barnmorskor och barnsjuksköterskor har varit duktiga på att se individen framför sig. Trist att det är de där dåliga exemplen som märks mest.



PS. Käre god Gud, låt nu kommande läsare läsa mitt inlägg ordentligt. Amning väcker sådana enorma känslor, jag vet att det kan vara svårt att inte läsa in det man vill läsa in.

Låt dem reflektera över skillnaden mellan individ- och gruppnivå, och våga tro att den stora majoriteten av oss hälso- och sjukvårdspersonal också har förmågan att se skillnaden, samt över det faktum att respekten för individens beslut är grundläggande i vårt arbete. Låt dem också reflektera och förstå varför så entydiga studieresultat gör att hälso- och sjukvårdspersonal måste ha en amningsvänlig approach.
DS


PS2. vi gav ersättning från tidig ålder, om det är intressant. DS

Fifi sa...

Jag tycker det är jättebra att du skriver om detta så öppet. För även om jag säkert kan ses som en amningsivrare (det är jag nog i bemärkelsen att jag tycker att en ska kunna amma var man vill utan att få konstiga blickar och att en ska kunna amma längre än 6 mån utan att det anses som konstigt), så anser jag inte att det är sämre att inte amma, utan det viktigaste är ju att både mamma och barn mår bra (och den andra föräldern också så klart). Blir ledsen för din skulle när jag tänker på vilken start ni fick, hur Fimpen kom till och att han sedan blev sjuk, att amningen blev så jobbig osv. När jag var gravid frågade min BM om jag ville amma mitt barn och om jag isf ville ha hjälp på BB med att komma igång. Jag sa ja och hon skrev in det i min journal. Så borde det vara överallt, att det betonas att amningen är ett fritt val, inget tvång.

Den där Jenny sa...

Stort jävla <3 på er alla!

Och nu var min förlossning lite specialfall, kunde inte vara vaken utan var tvungen att sövas ner då mina levervärden var så dåliga att mitt blod hade slutat att koagulera. Hade de inte sövt mig hade jag antagligen förblött. Vet inte riktigt varför det inte var någon fara när jag var nersövd, men så var det.