Den där om att åka till Edinburgh

Vi går på gator som kanske inte ens behövts sopats rena från vintergrus snösalt. Jag har stoppat in min hand i hans och skyller på att den är kall. I vagnen sitter Fimpen och ropar indianvrål med handen för munnen, ni vet? Jag lärde honom det för någon timme sedan och han älskar det även om han för huvudet till handen istället för att röra på handen mellan varje uh-uh-uh-uh.

Vi sitter på restauranger på kvällarna och beställer in musslor i olika smakkombinationer och vår son sover i sin vagn i ett hörn. Vi skålar i cava champagne prosecco vin öl och slänger långblickar mot stället där vår son sover. Han håller sin napp i handen och sin mun jordgubbsformad. Som om han just sett något han inte väntat sig. Förvånad. Vi doppar bröd i sås och frågar får jag smaka på din? och ofta har jag halva handen nere i Stolte mannens tallrik innan jag frågar.

Fimpen har precis lärt sig springa eller snarare är i färd med att lära sig och älskar långa korridorer på hotellet klädda i heltäckningsmatta. Han lär sig åka hiss och hur han måste böja på benen när hissen stannar för att inte ramla. Amerikanska tanter oooohhh:ar och frågar hur gammal flickan i leopardtajts är och vi ler och svarar att han är femton månader.

Jag hittar tre olika klänningar och velar inför vilken jag ska köpa. Det är påskrea och min man viskar i mitt öra att crash and burn, baby! och tar med alla tre till kassan och betalar med kreditkortet. Han går in i nästa butik och ler mot mig när han rafsar åt sig fyra t-shirts och kan du så kan jag! 

Det är ständig sol och inte ett moln så långt ögat kan nå. Eller okej, det finns moln, men vi är för tillfället molnblinda. Sista kvällen dricker vi oss berusade och när servitrisen frågar om vi vill ha kaffe eller te så svarar min man att nah, vi sitter helst här och blir fulla! och jag skäms lite för vår son ligger ju i vagnen och sover precis bredvid oss, men så försöker jag skita i det. Vi valsar hem i kvällen som egentligen är ganska tidigt, kanske runt nio? och säger att imorgon när det blir sommartid får vi nog sova länge, tror du inte? 

Den där om Iguazu och Salta och BA och Mendoza och Uruguay

Jag sitter och otålighetshoppar i soffan när Stolte mannen tittar på bilder över Salta. Men vad tycker du då? Vad tror du? Vad vill du? Och han tillbakatittar på mig och säger att vi nog inte hinner med allt jag vill på de två veckor vi ska vara borta. 

För Stambyte pratar om södra Argentina. Annika pratar om Mendoza. Vi sitter där i Stambytes lägenhet och det är barn överallt och Annikas kille nämner Buenos Aires och att vi borde stanna där några dagar, passa på att festa och äta, när vi ändå ska resa barnlösa. Och när jag träffar Lisa så pratar hon om Uruguay.  Det finns så många platser i Argentina vi jag vill se. Så lite tid vi ska vara borta. Och har ni nu något måste se-plats så säg den nu, så att jag hinner addera den på listan.

Den där om gråt på telefonsvararen

Jag har ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvaren gråter han.

Jag har varit borta ganska mycket från min man och mitt barn på sista tiden. Det har varit kompisdejt och träning och tjänsteresa till Umeå. Det har varit julbord med jobbet och jobba över på jobbet och jobba åtta till fem på jobbet och konferens med jobbet. Så när jag åker över till Storbritannien på semester blir det för mycket. Stolte mannen sätter sig på tvären och hasplar med tre årsstämma att jag vill med! Och jag förstår honom för mitt behov av att komma hemifrån är stillat jämfört med när jag var föräldraledig, men han. Han är hemma tjugofyrasju.

Så han hastbeställer en flygbiljett till sin bror i London och åker med en tredje bror och de sitter i guldloungen på Arlanda och flottar sig innan de drar vidare. 

Så har jag ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvararen gråter han. Jag ringer upp och sätter på högtalartelefonen så att han kan höra Fimpen som dadada:ar i bakgrunden och han börjar gråta igen. Han saknar oss förfärligt, säger han. Jag svarar att äh, ha kul nu, du är ju bara bakis. Eller fortfarande full. Och han vet ju också att det är så. Att hans kombinerade bakfylla/fylla och pappakänslor svämmade över. Han säger att han aldrig ska åka från oss igen och jag säger okej och tänker på att om ett år, ungefär, då ska vi åka från Fimpen på vår långa drömresa. Och jag undrar hur vi ska klara av det. 

Den där om att lämna och komma tillbaka

De hoppar av tunnelbanan jag står på. Min resväska står vid mina fötter och mina händer jagar varandra framför min mage. Jag börjar gråta och händerna slutar att jaga varandra och torkar istället bort tårar från min kind. Min son har petat mig i näsan precis och nu står de utanför en tunnelbanedörr som stängs. Jag tänker aldrig mer ska jag lämna er igen.

Jag fnittrar med några av mina bästa kompisar och säger det här måste vi göra om och har redan glömt bort att jag aldrig mer ska lämna min familj.

Planet landar försenat i ett snöstormigt Sverige. Jag sätter mig i en buss som aldrig kommer fram. Byter till en taxi som aldrig kommer fram. Klockan är runt fyra på morgonen när jag smyger in i trötta sovandetag. Klappar min lilla kärlek över kinden och lägger mig som en sån där äcklig amerikansk hamburgerost på min stora kärlek.

Den där om Cambridge

Vi kommer fram med tåget och trillar in i Inte skyldigs kramkalas. Hon verkar så världsvan så äh, jag brukar ta taxi så kolla till höger där är Kings Collage. Som om hon bott här alltid för evigt. Fast samtidigt samma samma som alltid samma samma som när hon lämnade. Eller inte lämnade, som när hon flyttade. 

Det blir så tydligt när jag och Egon är där och hälsar på, att den här kärleksrelationen är äkta och på riktigt. Vi älskar varandra. Jag ligger med huvudet mot väggen och med Inte Skyldig bakom mig och vi vi snubbelskrattar och tvåsover i hennes hunratjugisäng samtidigt som Egon sover i salongen och vi Facebookchattar mellan rummen för att vi inte orkar resa på oss eller ropa. 

Cambridge är svinkallt. Minus två en dag som känns som minus tolv med vind från sidan. Vi går och huttrar och svär och värmer oss i varannan butik och tittar på böcker i all oändlighet och på massor av fina hus byggnader skolor universitet gågator trånga gränder. Det är fint. Så fantastiskt fint. Vill bo här-fint. Och vi bestämmer på stående fot att vi måste få komma tillbaka. Cambridge. En sån stad som du vill ta med din familj och visa. Samtidigt som du vill hålla den hemlig och inte låta någon annan få ta del av för att det ska få vara en egen liten pärlhemlighet. 

Den där om var jag vill resa

10 ställen jag vill åka till

1.) Argentina
2.) Kina
3.) Sydafrika
4.) Helsingfors
5.) Till Marocko med mina bästisar i juni
6.) Till Portugal med mina Internetbästisar i maj(?)
7.) Till Cambridge med Egon för att hälsa på Inte Skyldig i december
8.) Kiruna
9.) Australien
10.) Ryssland.

Den där om att gå från en pool i solen till att frosta av frysen

På Kreta är det sol varje dag. Sol i sinne sol inne det lilla barnet är glatt mamma och pappa ler ler ler och måste kisa mot solen. Några veckor tidigare har Stolte mannen träffat en kompis som också ska till Kreta. Samma vecka. Samma stad. Samma hotell. De bor i lägenheten ovanför oss och trots att det hade kunnat bli fel och påträngande så blir det väldigt fint. Det finns utrymme vi lämnar ett universum mellan varandra vissa dagar och somliga kvällar sitter vi i som i knät på varandra och fnissar över gamla historier om kungar och erövringar och rövartåg och drottningar som inte behövts räddas från några drakar.

Maten är dock förfärlig vidervärdig vedervärdig fryst calimarie fritti. Jag som drömt om smårätter deluxe, som sist vi var i Grekland blir snuvad vid näsan. Näsan är snuvad tills vi trillar över och in på ett ställe bredvid ett trasigt fällt, det ser inte mycket ut för världen, men tecknen är tydliga: de har inga frostade turistglas att ha ölen i, det finns inga bilder på maten i menyn eller på en skylt utanför, menyn är inte på svenska eller norska eller tyska eller danska och det sitter ett gäng greker vid ett bord. Maten är kanske inte gudomlig, men den är bra. Köttet ber inte om ursäkt, fisken är färsk nog att hoppa från bordet och ner i havet och det lokala vinet som smakar oliver serveras i små vattenglas.

En kväll börjar jag gråta. Stolte mannen berättar hemskhistorier om små små barn som lever på gatan i slumområden vardetnuvar. Sex månaders bäbisar mindre än Fimpen som sitter vid vägkanten och plockar upp från marken det de äter. Jag tittar på vår bäbis, vår Fimpen som sitter och plockar melonbitar med tvåfingersfattning och stoppar i stoltmun och det brister. Jävla världen. Jävla livet. Jag vill ta mitt barn och för evigt skydda det. Stoppa tillbaka honom i min livmoder eller operera en kängerupung på magen som jag kan stoppa in honom i.

Grekland är slitet. Det står övergivna hus längs gatan och affärer har bommat igen. Skyltar hänger i fönster till salu for sale. Ensamma butiksinnehavare restaurangägare hantverksförsäljare sitter på sina stolar strax innanför sina verksamheter och tittar ut på gatan. Det är ingen som besöker dem. Jag säger till Stolte mannen att det måste vara för att det inte är högsäsong men undrar om jag har rätt. Varje kväll beordrar jag min man att dricksa för fan, de har kris! och sen slänger jag lite fisk åt de små små små katterna som storögt tittar på oss från hörnen. Och skäms. Gud vad jag skäms för att vi slösar. För att vi köper en öl till och en uppblåsbar plastbåt till vår son. Jag skäms över de två blonda tjejerna i solstolen framför oss på stranden för att de bara pratar shopping. Shopping shopping shopping. När Grekland är i kris. Och jag skäms över att jag skäms. 

På stranden ligger männen och petar på sina telefoner läser pocketdeckare dricker öl. Det blir så tydligt, som om de har fått extra skärpa i Photoshop när kvinnorna inte längre än kvinnor utan mammor. Mammorna bär på sina bebisar pysslar sysslar rättar till lägger i skugga skyddar från solen. Smörjer in tar av och på badkläder lyssnar på och efter barnskrik springer med till havet. Bygger sandslott skrattar mammaskratt står ständigt på tå hämtar öl till sin man. Som slutat vara pappa för han är på semester. Jag säger till Stolte mannen

ser du?

och han nickar. Barn står bredvid solstolarna och snälla snälla pappa mannen kan du inte följa med och bada? och mannen suckar lägger ner deckarenförstunden och kastar sitt barn i vågorna. Säger sedan att nu får du går till din mamma. För han är ju på semester. Och jag skäms igen.

Den där om att inte behöva flytta från sina vänner

Vi sitter på en uteservering och en av mina bästa kompisar visar ett e-mail som hon har fått. Kolla! Alltså, det är ju bara på låtsas och skoj, men ändå. Så blir det som bara var skoj mer på allvar och på vår gemensamma chatt på Facebook berättar hon att hon har fått jobbet. Hon ska flytta från oss. Och samtidigt som det är klart att hon ska göra det så... hon lämnar mig. 

Många av mina vänner flyttar från mig. Det senaste året är det två som flyttat utomlands och en som flyttat till annan stad inom Sverige. Det brukar vara jag som lämnar, som bor någon annanstans ett tag. Är otålig och vill bort. Och den där flytten till landet, långt från asfalten som vi sagt att vi ska göra kommer lite, lite närmare. Känns lite, lite lättare. 

Den där om en Sverigesemester

Hej mitt folk,

i augusti kommer ju solen som vi alla vet och den här hagelstormen som är precis över mitt huvud kommer att vara en minns du i juli när det haglade så jävla mycket?-historia, så då tänkte jag och min lilla familj dra på Sverigesemester i två veckor. Vi kommer att köra från Stockholm mot Göteborg, över Värmlandshållet. Sen kommer vi att stanna till hos Bubblan i Göteborg och hos mina föräldrar i Skåne. På vägen hem tänkte vi köra "inom" Öland. Vi måste göra en del stopp för vi har en unge som HATAR att åka bil. Så hit me! Var ska vi bo? Vad ska vi göra?

Tack snälla ni för alla tips ni kommer att överösa mig med!

Den där om att ha bokat en vanlig svensk jävla semester

Jag övertalar min man om ganska mycket saker. Saker som kostar. Som är ganska oförståndiga, men roliga. Nu har jag övertalat honom om att vi inte alls ska lägga tjugitusen på att betala av lån utan att använda till semester. Så i eftermiddags tog jag på mig kläder som inte matchade alls, för jag har städat min garderob och hittat roliga kläder och ville ha på mig allt samtidigt så då blev det gult med blommigt med randigt. Sen åkte vi och köpte oss en plats i solen. 

Så jävla nöjd.

Den där om en reselista

Jag vill också göra den där reselistan som anydaynow och Lisa har gjort!


Vilka länder har du besökt? 
Jag samlar på länder och är ingen trygghetsjunkie, så om jag ska ut och resa åker jag väldigt, väldigt gärna till ett nytt land. Stolte mannen väljer land efter matkultur. Jag vill till exempel åka till Montenegro, för där har jag aldrig varit, men dit vill inte han för han tror inte att de har god mat där.


Med det sagt: jag har besökt ganska många länder. Eller det kanske inte är så många idag när alla reser som tusan.


Belgien. Bulgarien. Danmark. Estland. Finland. Frankrike. Grekland. Irland. Island. Italien.  Kroatien. Liechtenstein. Luxemburg. Nederländerna. Norge. Polen. Portugal. Schweiz. Slovakien. Slovenien. Spanien. Storbritannien. Tjeckien. Turkiet. Tyskland. Ungern. Österrike.


Egypten. Gambia. Malawi. Moçambique. 


Indien. Israel. Thailand.


Belize. Guatemala. Mexiko. USA. 


Favoritland att besöka? 
Lite mesigt att svara kanske, men Grekland har faktiskt det mesta. Förutom en rolig huvudstad. USA är också bra. Så stort att man måste åka dit flera gånger.


Favoritstad som turist? 
Så himla många. Budapest tycker jag är fantastiskt fint, men jag vet inte om jag skulle välja den om jag bara fick åka till en stad i resten av mitt liv. London har jag varit mycket i, men saknar havet och det regnar för mycket. New York? Bangkok?


Favoritstad som bofast? 
Stockholm, annars hade jag inte bott här. Älskade att bo i Mexico City, men det känns som om det var under en tid som är förbi nu. Tror inte jag hade velat bo där med barn.

Polen. Jag läser karta. Mest för att jag älskar att läsa karta.

Favoritstrand? 
Det fanns en strand i Moçambique som var fantastisk, en riktig paradisstrand, med snäckor som var så där stora ni vet? Dock användes den som toalett, så då blev den mindre mysig. Min favoritstrand ligger nog i Falsterbo.

Sämsta stället du besökt? 
Beror nog på situationerna jag var i. Så: runtresa i Kroatien (höll på att göra slut med mitt ex). Bryssel, för att det regnade konstant. Eller en liten stad vid gränsen Moçambique/Malawi, där vi bodde hos en gränspolis i ett rum utan fönster, med eluttag vid fotänden som inte var säkrade.

Bästa shoppingen? 
Bangkok.

Favoritö? 
Ilha de Moçambique eller Caye Caulker (Belize).

Vart vill du åka? 
Så himla många ställen att det skulle ta evigheter att räkna upp. Rio. Argentina. Öarna runt Sydamerika. Montenegro. Mellanvästern i USA. Nya Zeeland. Australien. Filipinerna. Mellanöstern och områdena omkring. Namibia. Ryssland. Hellre Kina än Japan. Istanbul. Kiruna.

Mexiko

Vad har du för resor planerade? 
Försöker övertala min man att vi har råd med en resa i Europa i sommar. Nästa år planerar jag två resor med mina vänner: Marocko samt Portugal. Vi pratar sol, veranda, vin och skratt. Sen har jag sagt till Stolte mannen att jag inte skaffar fler barn med honom innan vi varit i Argentina. Så vi planerar att göra barn där någonstans. Den ska heta Pampas (skoja!).

Vart hade din drömbröllopsresa gått?
Jag har haft min bröllopsresa som även var både min och min mans drömbröllopsresa. Vi bilade genom östra USA. Körde genom bland annat Boston, New York, Philadelphia, DC, Charleston, Savannah, New Orleans, Orlando. Vi var borta fem veckor. Världens bästa resa!

New England, USA

Den där om att låta drömmarna dö

Jag har alltid tänkt att jag och Stolte mannen ska flytta utomlands ett tag under tiden vi är föräldralediga. Den ena ledig, den andra på semester/tjänstledig/jobba på distans, från början tänkte vi en långresa i Argentina, sen kom vi på weekend i Instanbul plus tre veckor i Italien. Så kom verkligheten och slog mig över kinden med full kraft. Verkligheten där jag känner mig fattigare på pengar än när jag pluggade (höjden av fattigdomen). Den här månaden hade jag 460 kronor kvar på kontot när alla mina räkningar var betalade och mitt lilla sparkonto, som jag har haft levande i två år, för att vi skulle kunna åka på semester/flytta utomlands det här året det rinner i väg. Sipp, sipp till mjölk. Sipp, sipp, där köpte jag en bok. Inget måsteköp, men det sjunker sakta, sakta.

Och de där pengarna vi får tillbaka på skatten, ganska mycket pengar, som vi kanske kunde resa för, de måste vi lägga på att betala av ett lån, så att vi har råd att bo där vi bor och samtidigt vara föräldralediga.

Det är ett förbannat I-landsproblem, men det gör ont ändå, att döda sina drömmar.

Ni kan väl hålla tummarna för mig:

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern, Kreta, Spanien eller i Kroatien under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

Den där om semesterplaner klockan fyra på morgonen

Hej folket,

min son vill fira mig på internationella kvinnodagen så länge det bara går och vi har därför varit vakna sedan klockan fyra. Men vet ni? Det gör inte så mycket (ljug), för han sitter själv och pratar med sin hand i sin babysitter och har inte skrikit en enda gång, fast att det nu gått nästan fyra timmar.

Jag har planerat vår sommarsemester. Stolte mannen har jobbat natt och är därför inte så medveten om våra planer. Jag planerar att vi flyger ner till Frankrike och bor här eller här (ett hus är finare och billigare än det andra, men har inte pool och då avlider man ju) en vecka, sen bilar vi vidare till Italien (ungefär som till Skåne från Stockholm, mas o menos) och bor här en vecka. Vad tror ni, va, va? Va? Tips? Ja? Tack!

Den där om resplaner

Jag har ungefär fem planerade resor i mitt huvud just nu. Saker jag vill se, ställen jag vill åka till. I sommar har vi bestämt att åka på Fimpensemester. Eller kanske snarare semester och Fimpen får hänga med (om inte ungen visar sig ha kolik och vara skitjobbig). Vi började light och funderade på att hyra hus i Italien, sen gick light och blev big och flygresor runt hela jorden, tills vi insåg att det är regnperioder och skit i hela världen när vi tänkt åka, plus att Argentina, som vi pratat om i flera år nog blir för dyrt och behöver ett års till sparande, så nu är vi tillbaka till Italien med en twist.

Twisten består i att flyga ner till Frankrike, jag hejar på Toulouse, för jag tycker att det låter så kul i munnen, och sen bila genom några länder tills vi hamnar på Sicilien.

Men. Den här planen kommer att ändras hundra gånger om innan vi når sommaren. plus att... Italien? Gud vad tråkigt. Vi som skulle till Argentina.

Den där om världens regnigaste semester

Det börjar redan i Göteborg, när vi vaknar på söndagsmorgonen. Det regnar. Droppar i träden utanför kollonistugan och jag tänker att jaja, i Göteborg regnar det en del och nu ska vi till Skåne, i Skåne är det alltid fint väder.

I Skåne har de sommaren 2011 fått det sämsta vädret i Sverige. Det regnar när vi kommer ner. Dag tre av regn svär jag långa haranger och Stolte mannen vandrar som en tiger runt runt i mina föräldrars hus. Stranden blir inställd. Cykla på ön blir inställd. Köpenhamn blir inställd. Vi åker till ett regnigt Österlen och tittar ut genom bilfönster. Vindrutstorkaren går på högsta läget.

London. När jag bodde i London 2000/2001 så var det den regnigaste sommaren sedan 1962. 2011 visar sig vara ungefär som 2000/2001. Eller 1962. Stolte mannen och jag springer mellan butikerna för att inte bli våta. Det dåliga humöret blandar sig med tandklappning. Jag fryser. Det är elva grader.

Så landar vi i Stockholm igen efter en flygtur som fått mig att räddgråta halva vägen. Stolte mannen biter ihop käkarna medan han kör i åttio på motorvägen. Jag ser inget, det regnar för mycket...

Men trots allt regn. Lyckan. Bebislyckan. Bär vi ligger i sängen hos mina föräldrar och Stolte mannen presenterar sig för Fimpen varje morgon med orden jag vet inte om du kommer ihåg, jag pratade med dig igår, men det är jag som är din pappa. Och på dag tre så händer något i magen. Den svarar. Första fladdret.

Fladdret som sen fladdrar vidare i London och protesterar när jag provar klänningar med resår i fem timmar. Lyckan när vi kommer tillbaka till Stockholm och jag har gått upp ett kilo. Vill fortfarande inte äta, men ett helt kilo, det går uppåt, inte neråt.

Lyckan. Jag säger att regna bort bara, nästa sommar kommer jag vara ledig hela tiden, det kan inte regna en hel sommar. Jag tvättar mina gamla bebiskläder och min brors gamla velour och det är det konstigaste jag gjort. Det hänger små kläder på tork och de ska vår bebis ha på sig. En polkarandig klänning och min bror säger att den kan väl inte en kille ha på sig och jag frågar varför inte? Mamma och pappa som rycker på axlarna, de är så öppna, så fina, att deras tankar som tidigare rusat åt ett håll plötsligt stannar upp och rosa på en kille? Varför inte? Jag ifrågasätter deras tankar och de öppnar upp. Uppleva det här med blivande morföräldrar. Att det är ny tid nu, färg kvittar.

Svårare blir det i London och med Stolte mannens bror. Vi letar med pannlampa, men hittar inte förståelse någonstans. Berättar att Stolte mannen vill att om vi får en liten tjej så vill han att hon ska ha hans namn som mellannamn. Vi vänder och vrider och väljer det som kommer bli bäst för vår familj. Och jag känner att det är nu kampen börjar.

Den där om vad jag låg och tänkte på

Jag hade åkt nattåg alldeles själv genom en liten, liten del av Indien som skulle varit en stor del av Sverige. Jag hade kommit fram till Mumbai mitt i natten och tagit mig till flygplatsen, men inte blivit insläppt, för mitt flyg gick inte förrän på morgonen och då blev man inte insläppt på flygplatsen. Jag stod och stampade på gatan av frustration och längtan: jag ville hem till Stolte mannen, som jag bara hört på repiga och sönderklösta telefonlinjer i fyra veckors tid. Det var jävligt kallt och runt flygplatsen satt familjer vid brasor för att bli varma. Jag tänkte att jag har tre alternativ nu

ett) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp nu

två) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp i fem minuter, sen får jag inte bara ge upp så där

tre) jag tar en taxi och åker till dyrt jävla hotell sover en natt och åker till flygplatsen i morgon.

Jag valde tre. Bara det att några hotell klockan tre på natten inte fanns. Jag betalade och fick sova i taxin. Gubben satt utanför bilen när jag orossomnade. I framsätet när jag vaknade med panik i lungor mage hals. Han tittade på mig i backspegeln. Don't worry, miss, it's only four am.

Det kan ha varit en av de värsta nätterna i mitt liv. I dag minns jag det knappt, det har blivit en historia att berätta på fester, en sak att skriva om i bloggen. Något jag ligger och tänker att jag ska skriva om i min blogg när Stolte mannen kommer in i sovrummet och säger att Oslo har blivit bombat.

Den där om att ja, jag åt två olika efterrätter också.

Linn skriver om bergsmat i Italien och det får mig att minnas oktober 2007.

Oktober 2007 hade jag och Stolte mannen varit ihop på riktigt i tre månader. Vi var fnissigt nykära och jag vet inte hur, men jag fick med honom på en veckas bilande i Toscana. Det var en dag i Pisa, en dag i Florens, en dag i Milano, en dag i Siena, en dag i Verona, en dag i Bologna, inte en dag i Rom för det låg för långt bort.

Vi kom till Verona ungefär tio minuter innan de skulle stänga innergården till det hur där Juliet stod på balkongen och fluktade ner mot sin Romeo. Vi sprang in, Stolte mannen skrev på den nerklottrade vägen, Stolte mannen hjärtar Jenny, vi tittade på balkongen, vi trängdes med ett eller två gäng tonårskids, sen stängde de och vakter motade bort oss. Det var lördag och nästa dag skulle vi köra tillbaka till flygplats, tillbakaåka till Sverige.

Vi vandrade huvudgata mot bakgata. På huvudgata turistrestaurang efter turistrestaurang, inget vi ville ha. På bakgata Via Teatro Filarminico, 10 låg vårt paradis Ristorante "Il Cenacolo". Inne i lokalen satt enbart sådana där familjer som man tänker inte finns i Italien längre. Det var fastrar och mostrar och barn i vagn och barn vid bordet och fem generationer och alla var högljudda och runt alla bord satt det minst femton personer.

Förutom vid vårt bord, för där satt jag och Stolte mannen med stora ögon. Det fanns ingen meny, utan när vi satt oss fick vi in en vinflaska och några ord på italienska. Vi nickade och log och drack vin och log och tåflörtade och log. Så kom rätt ett in. Sen kom rätt två in. Sen kom rätt tre in. Och ungefär här funderade vi på om vi skulle beställa in mer vin samt hur många rätter vi skulle få in och hur vi skulle lägga upp matätandet: gå all in och äta upp allt på varje tallrik, eller äta lite av varje. Efter rätt sex började mitt tempo att lugna ner sig och jag kände att okej, nu finns det bara plats för efterrätt. Då kom pastarätt tre in. Efter pastarätt tre och på den tredje flaskan vin som bars in utan att vi bad om det började huvudrätterna komma. Jag minns knappt vad det var, men det var mycket. Efter den elfte rätten, en himla massa kort, Stolte mannens fjärde kan du fatta det här? Kan du? Jag fattar inte det här! trodde vi att det var slut.

Då kom efterrättsbuffén in.

Den där om Axel

Axel och jag träffades när vi båda pluggade på ett universitet i södra Spanien. Han var lång, blond och mycket äldre än mig. Min mamma tyckte att han liknade en reseledare och på ett kort jag har sitter vi bredvid varandra i en trappa och kisar upp mot kameran. Jag gillar det där kortet, mest för att jag tycker att jag är snygg på det. Det hängde på en anslagstavla i mitt flickrum bredvid lappen med texten vi grät när vi föddes, nu vet vi varför tills jag städade ut det där rummet för några år sedan.

Axel var lite för snäll. Inte bara mot mig, utan mot alla. Men mot mig var det nog farligast, jag har alltid haft en personlighet som kan utnyttja snällhet till förbannelse. Jag är snällhetens ogräs, jag dödar allt jag kommer åt. Innan han hann ge mig handen hade jag redan tuggat mig upp till armbågen.

Han brukade komma hem till vår lägenhet, där jag bodde med fyra andra tjejer. Vi drack vin på balkongen, sen gick vi in på mitt rum och hade sex. Han sällhetsslickade mig alltid tills han blev jättesvettig. Jag tror varken han eller jag egentligen gillade hans obligatoriska snällslick, men han hade väl läst i Slitz att han var tvungen och det var inte obekvämt för mig, så jag lät honom hållas.

När jag reste hem från Spanien grät jag så jag trodde jag skulle gå sönder. Mina vänner kramade och sa att jag nog trodde att jag skulle träffa Axel i Sverige också. Jag drog in deras axeldoft i näsan och tänkte att det inte var honom jag skulle sakna.

Den där om tre bilder från Dublin

Innan resan var jag alldeles ooohhhhhh, Gud vad jag ska dricka Guinness! och Stolte mannen var alldeles oooohhhhhh, Gud vad jag är avundsjuk på att du ska dricka Guinness! Sen kom vi dit, vi segrade och jag drack noll Guinness...


En av de roligaste sakerna vi gjorde var efter en massa öl på puben var att ta kort i en fotoautomat som fanns inne i puben. Det hade vi ju kunnat göra på t-centralen kan man ju tycka, men åka till Dublin och ta kort är snäppet roligare än att åka till t-centan och göra det.

Man kan göra ett Facebookalbum och skoja om att sälarna rumlat runt med öl, men mest är det sorgligt att de behöver guppa omkring där med varandra: ölburken och sälen.

Den där om Dublin

Vi flyger in över Irland och kompis som sitter närmast fönstret tar massor av kort på solen och bergen och någon tråkig fabrikslokal medan jag sätter händerna mot sätet framför för att kaptenen måste bromsa in så häftigt. Jag svär i motljus och slickar mig om läpparna.

Det är jag och det är två bästa kompisar. Bästa kompisar som är som de man borde haft när man var sju: fnissiga bortom kontroll, ögonletande efter lösa hästar, då vi åker till hästkrisens land. På Irland är det alltid regn och blås och kallt. Det är därför de äter så mycket potatis, det är inget annat som vill växa. Jag äter potatismos andra kvällen, fast irländare har inte lärt sig salta, så det är sådär.

Vi rumlar runt på gatorna, men inte som de svensexgäng vi trillar in i, utan mer som de där sjuåringarna fnissiga bortom kontroll. Vi åker ut till havet och fryser men sjuårsfnissar när vi får se sälar som guppar omkring i havet och tittar tillbaka på oss. Vi åker ut till gamla fängelser och går armkrok till gamla universitet. Vi sover eftermiddagslur och byter böcker med varandra. Vi har högläsning ur guideböckerna och gör om de gamla irländska myterna till moderna. Mathew Mconnahey får vara med i varendaen.

Vi tummar på att det här är en tradition nu, förra året var vi i Göteborg. Nästa år tänker vi oss något varmare. Marocko är på tapeten just nu.