23 juli 2011

Den där om ett hot som försvann

Jag ligger i sängen och har ett blogginlägg i huvudet när Stolte mannen kommer in. Jag glömde berätta att innan jag åkte för att träffa dig så sa de på nyheterna att Oslo var bombat. Vi sätter på tv:n och spenderar kvällen framför den. Kräftorna och bubblet får stå lite vid sidan om: nedgraderat på viktighetsskalan. Jag sms:ar mina vänner i Oslo. De är okej. Eller. De lever.

Vi sitter nära nära i soffan och har fattat varandras händer. Så säger han det jag tänker snälla, snälla, låt det inte vara en islamistisk attack. Snälla, snälla, låt det vara en galen nynazist. För mitt i all smärta och vad man inte borde tänka-tankar så vet jag inte hur mycket mer gubbarna jag jobbar med klarar. De små gubbarna som ägt små affärer i Flen, som nu gått i konkurs och blivit klottrade på. De små gubbarna som har små fruar som ler tysta leende mot mig och tar mig i underarmen och inte i handen. De små gubbarna som ler ett förlåt för att de inte kan svenska så bra.

Det skulle ha blivit så mycket jobbigare för hela Norge om de små nynorska gubbarna och de stora starka sönerna de har skulle fått en ännu mindre chans att få en chans för att de ser ut på ett visst sätt.

Så vaknar vi på morgonen och det verkar visa sig vara en ensam människa. En ensam människa skapar inte skräck i samhällen på samma sätt. Det är lika svårt att förstå som att rymden är oändlig. Det är svårt att förstå att så många blivit dödade av en enda människa. Lika svårt att förstå som att det är miljoner som dör i Afrika för att de är hungriga. Och jag förbannar CNN som stod på hos oss några timmar, tills vi tröttnade på att de spekulerade om vilken islamistisk organisation som låg bakom samtidigt som Norges utrikesminister gång på gång bad att de inte skulle spekulera i något som de inte hade någon som helst aning om.

5 kommentarer:

Linda sa...

Vilken bra beskrivning av den obehagliga känslan som gnagde i magen igår.

S sa...

Fina fina Jenny.

Sofia sa...

Du sätter ord på det jag knappt kunnat formulera det senaste dygnet. Väl och viktigt skrivet.

Den där Jenny sa...

Så himla skönt att man inte är ensam.

Linnéa i USA sa...

så välformulerat, precis så där kände jag med, snälla snälla låt det inte vara en islamitisk attack, låt det inte bli gas on fire.

kram