Den där om åsna vs häst

När jag var sex år började jag rida på ridskola. Jag vet inte varför jag gjorde det eller vem som kom på idén att det var det jag borde göra som fritidssysselsättning, men det var där jag började. Sen tränade jag fotboll, innebandy, simning, aerobics och en jävla massa annat med ridning var det jag höll på med längst. I tolv år, eller så.

När jag var åtta år blev jag kär i Linus. Linus var vit och tjock och ingen ville rida på honom för han var lite trilsk och väldigt envis. Alla de andra barnen ville rida på Lotten, som gjorde som man sa till henne, men jag ville rida på Linus. Med Linus kunde man dra som man ville i munnen och var man och red ute, efter fälten, så kunde man galoppera jättesnabbt lite hur som, för det älskade Linus. Hans man flög och öronen stod rakt upp. Jag skumpade runt på hans rygg, höll fast mig i manen och skrattade så jag kiknade.

Så började vi hoppöva och Linus fick inte vara med för han ville inte hoppöva. Alla ville ha Lotten för Lotten hoppade när man sa hoppa. Jag sadlade Linus en gång, fast att min ridlärare hade sagt att jag skulle ha Ballerina, men Ballerina bets och jag var rädd för henne, så jag tog Linus istället. Min mamma har alltid sagt att jag är envis som en åsna och en åsna är envisare än en häst, även om det är Linus, så efter att ha trillat av en massa gånger och efter att Linus vägrat hoppa så fick jag honom att i alla fall springa över några pinnar på marken och sen hoppa över ett hinder som var trettio centimeter högt, även om det var meningen att vi skulle hoppa en metershinderna. Jag skrattade så jag kiknade. Linus gick bort och ställde sig i ett hörn med mig på ryggen och sen flyttade han inte sig därifrån på hela lektionen.