Jag hade åkt nattåg alldeles själv genom en liten, liten del av Indien som skulle varit en stor del av Sverige. Jag hade kommit fram till Mumbai mitt i natten och tagit mig till flygplatsen, men inte blivit insläppt, för mitt flyg gick inte förrän på morgonen och då blev man inte insläppt på flygplatsen. Jag stod och stampade på gatan av frustration och längtan: jag ville hem till Stolte mannen, som jag bara hört på repiga och sönderklösta telefonlinjer i fyra veckors tid. Det var jävligt kallt och runt flygplatsen satt familjer vid brasor för att bli varma. Jag tänkte att jag har tre alternativ nuett) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp nu
två) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp i fem minuter, sen får jag inte bara ge upp så där
tre) jag tar en taxi och åker till dyrt jävla hotell sover en natt och åker till flygplatsen i morgon.
Jag valde tre. Bara det att några hotell klockan tre på natten inte fanns. Jag betalade och fick sova i taxin. Gubben satt utanför bilen när jag orossomnade. I framsätet när jag vaknade med panik i lungor mage hals. Han tittade på mig i backspegeln. Don't worry, miss, it's only four am.
Det kan ha varit en av de värsta nätterna i mitt liv. I dag minns jag det knappt, det har blivit en historia att berätta på fester, en sak att skriva om i bloggen. Något jag ligger och tänker att jag ska skriva om i min blogg när Stolte mannen kommer in i sovrummet och säger att Oslo har blivit bombat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar