Önskerubrik från Caroline.
Jag går från högstadiet - där absolut ingen förutom två lärare tror på min förmåga att prestera, på att ge mig höga betyg, på mig - till gymnasiet. Jag går från en skyddad värld med tulpaner på framsidan av villorna och tvåkommaett barn till gymnasiet i staden med tunga missbrukare, 21 procent invandrare och ingen som helst som kan plantera tulpaner utanför sin villa för att de bor i lägenhet.
Det är ingen som tror på mig och hos syokonsulenten har jag suttit och lyssnat om vårdutbildning och barn och fritidsutbildning och att samhäll och natur, det är nog inget för mig. Inget för mig för jag har för låga betyg och skulle aldrig klara av studietakten och studietempot, så jag siktar högt söker och kommer in på handel och administration.
Och mitt i allt det där, från att mina klasskompisar klagar på att vi har undervisning i vad alkoholen gör mot kroppen eftersom "det ändå bara är Jenny och Sara som dricker" till den där staden som skulle vara så farlig, så dör hon. Hon dör. Hon dör! och hela min släkt står med slokande axlar oförstående ögon och tittar mot ett hopp som de litat på så länge. På hennes gravsten väljs ordet Varför? och jag börjar gymnasiet.
På gymnasiet är det nästan ingen som känner mig. Det är ingen som vet att jag och Sara är de enda som dricker, att jag blev inlåst i en jaktstuga med det som anses vara samhällets snyggaste kille, där han låser och jag blir inlåst. Det är ingen som vet vem jag är och att jag inte brukar få så bra betyg, så istället skapar jag mig en ny Jenny.
Den nya Jenny får bra betyg. Hon ler mot lärarna och räcker upp handen. Hon hänger ganska mycket mer med killarna än tjejerna för tjejerna pratar om mig och säger att jag är för mycket kompis med lärarna. Jag vänder mig direkt till tjejerna och frågar vad problemet är och jag vänder mig direkt bort från tjejerna och undrar vad problemet är: jag har tagit mig hit själv, jag har gått från ettor för att ingen trodde på mig, allra minst jag själv, till mvg plusplusplus för att alla tror på mig, till och med jag. Så jag hänger med killarna som slår mig uppskattande i ryggen när jag får högsta poäng på proven.
Och jag gör det själv, jag är min egna lilla bästa dräng. Jag får toppbetyg. Jag kan plugga vidare på UNIVERSITET och det är inget konstigt längre. Jag skaffar inte barn när jag är nitton, som jag tänkte göra när jag gick på högstadiet. Jag bor inte kvar på ett ställe där jag inte trivs för att alla tror att de vet vem jag är, jag rör på mig. Jag bor utomlands. Jag följer mina drömmar.
Jag går från högstadiet - där absolut ingen förutom två lärare tror på min förmåga att prestera, på att ge mig höga betyg, på mig - till gymnasiet. Jag går från en skyddad värld med tulpaner på framsidan av villorna och tvåkommaett barn till gymnasiet i staden med tunga missbrukare, 21 procent invandrare och ingen som helst som kan plantera tulpaner utanför sin villa för att de bor i lägenhet.
Det är ingen som tror på mig och hos syokonsulenten har jag suttit och lyssnat om vårdutbildning och barn och fritidsutbildning och att samhäll och natur, det är nog inget för mig. Inget för mig för jag har för låga betyg och skulle aldrig klara av studietakten och studietempot, så jag siktar högt söker och kommer in på handel och administration.
Och mitt i allt det där, från att mina klasskompisar klagar på att vi har undervisning i vad alkoholen gör mot kroppen eftersom "det ändå bara är Jenny och Sara som dricker" till den där staden som skulle vara så farlig, så dör hon. Hon dör. Hon dör! och hela min släkt står med slokande axlar oförstående ögon och tittar mot ett hopp som de litat på så länge. På hennes gravsten väljs ordet Varför? och jag börjar gymnasiet.
På gymnasiet är det nästan ingen som känner mig. Det är ingen som vet att jag och Sara är de enda som dricker, att jag blev inlåst i en jaktstuga med det som anses vara samhällets snyggaste kille, där han låser och jag blir inlåst. Det är ingen som vet vem jag är och att jag inte brukar få så bra betyg, så istället skapar jag mig en ny Jenny.
Den nya Jenny får bra betyg. Hon ler mot lärarna och räcker upp handen. Hon hänger ganska mycket mer med killarna än tjejerna för tjejerna pratar om mig och säger att jag är för mycket kompis med lärarna. Jag vänder mig direkt till tjejerna och frågar vad problemet är och jag vänder mig direkt bort från tjejerna och undrar vad problemet är: jag har tagit mig hit själv, jag har gått från ettor för att ingen trodde på mig, allra minst jag själv, till mvg plusplusplus för att alla tror på mig, till och med jag. Så jag hänger med killarna som slår mig uppskattande i ryggen när jag får högsta poäng på proven.
Och jag gör det själv, jag är min egna lilla bästa dräng. Jag får toppbetyg. Jag kan plugga vidare på UNIVERSITET och det är inget konstigt längre. Jag skaffar inte barn när jag är nitton, som jag tänkte göra när jag gick på högstadiet. Jag bor inte kvar på ett ställe där jag inte trivs för att alla tror att de vet vem jag är, jag rör på mig. Jag bor utomlands. Jag följer mina drömmar.
3 kommentarer:
Bästa Jenny.
Vilken skithög som låste in dig! Skitlärare som inte trodde på dig! Så jäkla bra att du vände det där.
Känner verkligen igen mig! (turligt nog inte delen med att bli inlåst)Är stolt över dit jag kommit och vägen dit, men det får mig hela tiden att tänka på hur långt jag skulle kunnat gå om jag hade föräldrar/folk omkring mig som trott på mig och pushat mig.
Jag upprepar mig men det får gå ändå: du skriver så jävla bra!
Skicka en kommentar