31 juli 2011

Den där om vad som plötsligt händer

Vi sitter på festivalområdet med en flaska vin och soppa i mugg. Ligger trekant på en filt: jag, Stolte mannen och en av mina bästa kompisar. De har lovat regn, men det är bara sol hos mig. På scenen står ett band som låter garage men utger sig för att vara något annat, något bra.

Det är då det händer. Plötsligt händer det. Stolte mannen stelnar till i en rörelse och säger om du vill se mitt ex så går hon där. Exet som han inte sett på massor av år. Exet som jag inte hinner se även om jag vrider det mesta och bästa jag kan på huvudet. Exet som lämnade honom förtvivlad och gjorde att han hade en väldigt konstig tjejsyn och inte band sig med röda band till någon innan han träffade mig. Ni vet. Hon.

Han blir tyst och inbunden på filten. Jag tror inte att min kompis märker något men jag känner det som om det låg fysiskt i luften. Jag känner hur hans tankar saktar ner hur hans väsen stelnar till. Jag drar fingrarna genom hans nackhår och pratar på som om det vore vanligt. Mina känselspröt har lindat sig runt om honom, som en skyddande slöja. Jag multi taskar. Pratar på skojar stojar samtidigt som jag fladdermuskänner av honom. Han är fortfarande där, där jag inte kan nå honom. Vi har älskat, förlovat oss, gift oss men ändå står jag med en fot i något jag inte vill sjunga knädjupt i och med en fot i det som är bekant och tryggt.

Stolte mannen är extremt trogen. Som en labrador. Han väljer vem han gillar och älskar med precision. Det är fint, men det betyder samtidigt att när han väljer någon så är de med honom hela livet. Som hans ex.

På vägen hem, efter nakennattbad i ett för kallt Mälaren och öl på vägen frågar jag honom hur det känns. Hur han mår och han snubblar till när han går och mumlar att han aldrig fick något avslut med henne, det blev aldrig avslutat. Hela jag vill bara skrika att helvete, ser du inte mig? Ser du inte mig? Ser du inte mig? Hon lämnade dig, jag finns här! Så gör jag det. Jag säger men jag då? Och han kramar mig mitt i en uppförsbacke, säger att jag måste förstå att jag är hans allt nu och jag vet ju det. Jag vet att jag är allt och egentligen tvekar jag inte, men plötsligt händer det och jorden skälver till.

18 kommentarer:

Josse sa...

Otroligt fint skrivet, särskilt om ditt ryggmärgsbeteende, fladdermuskänslan. Känner på nåt sätt igen mig, i er båda. Förstår Stolte Mannens kommentar, men känner att jag måste sticka ut hakan här ändå. Vad är det som är oavslutat? Man träffar nån, man tror att det är För Evigt, det tar slut, man blir hjärtekrossad. Man tänker att "jag fick ingen closure". Flera år senare har man gått vidare, träffat sin Stora Kärlek och är gift. Ser sitt ex- och ja vadå? Vad är det som inte är slut? Man kanske har känslor -- av ilska, sorg, sentimentalitet, men exakt VAD är det som inte är oavslutat? Man är lycklig. Det borde räcka. Eller?

Obs! Absolut inte meningen att döma Stolte Mannen, eller nån annan som resonerar så. Tyckte du skrev så fint om det och blev berörd och liksom slogs av den här tanken. Kanske för att den där kommentaren sagts så många gånger av mig själv. Tack för läsningen hursom.<3

inte skyldig sa...

Åh raris. Sånt är alltid jobbigt. Ex är jobbigt. Väldigt jobbigt också att tänka att ens kille/man blivit hjärtkekrossad av någon annan och att det har satt spår. Samtidigt som det ju är helt normalt. Du beskriver så bra. Som vanligt.

Den där Jenny sa...

Jag vet. Vi hade längre diskussioner om det där, som jag inte skriver om här, att när jag ser något av mina ex, även om jag bara dejtat, så är det lite som om världen stannar upp.

Vi får prata lite mer nyktert om det där i dag, antar jag.

MW sa...

Vem tusan får ett clean cut när ett förhållande tar slut? Jag kan hålla med Josse ovan att ordvalet, eller formlueringen, lämnar det öppet för tolkning. Men som sagt, ex eller människor i ens förflutna finns alltid kvar i en. Det är inte helt lätt att formulera med ord tror jag, och man kan bli påverkad, påmind, långt efter att det är slut. Och nu har han ju valt dig, eller rättare sagt ni har valt varandra. Och i det stora hela är det ju nuet som spelar roll.

Mycket fint skrivet av dig. (som vanligt)

MW sa...

Vem tusan får ett clean cut när ett förhållande tar slut? Jag kan hålla med Josse ovan att ordvalet, eller formlueringen, lämnar det öppet för tolkning. Men som sagt, ex eller människor i ens förflutna finns alltid kvar i en. Det är inte helt lätt att formulera med ord tror jag, och man kan bli påverkad, påmind, långt efter att det är slut. Och nu har han ju valt dig, eller rättare sagt ni har valt varandra. Och i det stora hela är det ju nuet som spelar roll.

Mycket fint skrivet av dig. (som vanligt)

MW sa...

Vem tusan får ett clean cut när ett förhållande tar slut? Jag kan hålla med Josse ovan att ordvalet, eller formlueringen, lämnar det öppet för tolkning. Men som sagt, ex eller människor i ens förflutna finns alltid kvar i en. Det är inte helt lätt att formulera med ord tror jag, och man kan bli påverkad, påmind, långt efter att det är slut. Och nu har han ju valt dig, eller rättare sagt ni har valt varandra. Och i det stora hela är det ju nuet som spelar roll.

Mycket fint skrivet av dig. (som vanligt)

MW sa...

Vem tusan får ett clean cut när ett förhållande tar slut? Jag kan hålla med Josse ovan att ordvalet, eller formlueringen, lämnar det öppet för tolkning. Men som sagt, ex eller människor i ens förflutna finns alltid kvar i en. Det är inte helt lätt att formulera med ord tror jag, och man kan bli påverkad, påmind, långt efter att det är slut. Och nu har han ju valt dig, eller rättare sagt ni har valt varandra. Och i det stora hela är det ju nuet som spelar roll.

Mycket fint skrivet av dig. (som vanligt)

MW sa...

Vem tusan får ett clean cut när ett förhållande tar slut? Jag kan hålla med Josse ovan att ordvalet, eller formlueringen, lämnar det öppet för tolkning. Men som sagt, ex eller människor i ens förflutna finns alltid kvar i en. Det är inte helt lätt att formulera med ord tror jag, och man kan bli påverkad, påmind, långt efter att det är slut. Och nu har han ju valt dig, eller rättare sagt ni har valt varandra. Och i det stora hela är det ju nuet som spelar roll.

Mycket fint skrivet av dig. (som vanligt)

MW sa...

Men hjälp, det var inte alls meningen att spamma! Tryckte bara på skicka-knappen en gång, jag lovar!

Den där Jenny sa...

Haha, jag var borta i två minuter, kom tillbaka och bara "jävlar vad folk har mycket att säga!". Tar det som att du har en stark åsikt i det här, helt enkelt!

Den där Jenny sa...

Och jag tror mest att han blev chockad. Och var full. Menar inte att försvara, för det kan han säkert göra själv, men... äh, får prata om det idag.

pop my heart. sa...

Åh, alltså den där känslan. Som en knytnäve rätt i magen, känner igen mig så himla mycket i den där känslan, för även om jag 99% av tiden knappt bryr mig om mitt ex så kommer det stunder när den där sårade känslan kommer sättande som en boomerang rätt in i magen. Även fast jag inte känner så där längre. Jag kan fortfarande bli "ahmenvafan!" och känna mig sjukt patetisk som fortfarande kan känna så.

Du skriver så jäkla bra!

Elisabeth sa...

Å,vad fint skrivet.Jag kände så där en gång i tiden ang. min mans ex som verkligen hjärtekrossat honom i flera år.Nu 20(!) år senare är det lugnt ;-) men nog vill jag vara extra snygg om vi träffar henne.Klå henne liksom..

Anonym sa...

Usch, nu känner jag mig hemsk. Som det där exet även om min historia nog inte alls liknar hans ex.

Min förra pojkvän och jag var ihop i två år och jag vet att han valde mig för att han var väldigt förälskad och senare kär i mig. Han ville gifta sig med mig. Jag hade tyvärr inte lika starka känslor för honom. Ens i början. Och min fd förstod nog aldrig det pga att jag ju gav det hela en chans. Jag hade inte haft ngn på länge och jag tänkte att om han nu tycker så mkt om mig så varför inte. Jag är glad att jag gjorde det för jag fick lära känna världens finaste kille och vi hade det fantastiskt på många sätt men tyvärr växte aldrig känslorna ändå. Jag visste inte hur jag skulle kommunicera det och eller försöka göra nåt bättre eller vad som vad som var fel och jag hade så dåligt samvete hela tiden. Och jag kunde inte göra slut heller. Så jag mer eller mindre gjorde det fegt. Betedde mig på ett sätt så att han så småningom gjorde slut fast han inte ville. Gled undan liksom. Nu i efterhand förstår jag att jag saknade något väldigt viktigt i vår relation. Jag behöver en man som kan uttrycka sina känslor. Det räcker inte med att jag känner det på mig att han älskar mig väldigt mycket eller att andra säger det till mig. Jag behöver det i massor av olika verbala bekräftelser och andra fysiska på ett mer nyanserat sätt än han gav mig. Men han var dålig på det. Oerfaren, rädd, kanske lite avstängd el nåt annat. Glöden försvann och den var ju inte ens så stark från början för mig. Jag vet också att han blev väldigt ledsen av det hela när jag drog mig undan och det dog och när det tog slut. Men inte heller det kunde han uttrycka och visa så bra. Och min stora del i det hela var att jag inte kunde bemöta honom i hans frågor när han undrade om det var någon ide att fortsätta och när han frågade hur jag egentligen kände och han äntligen började säga sa väldigt fina saker till mig. För jag kände ju inte själv. Jag kan säga att trots att det var ett mer eller mindre gemensamt beslut att göra slut så blev det aldrig ett riktigt avslut för vår del heller. Vi hade behövt prata om det mer. Bekräfta varandra i vad vi känt och vad som ev gick fel. Men jag ville bara få det överstökat och han var nog rädd för att höra för mkt av det han inte ville höra.

Han har en ny tjej idag och jag hoppas och tror att han är jättelycklig med henne och att hon kan ge honom det jag inte kunde. Han är värd det. Och hon honom. Det passar ihop mkt bättre än vi gjorde. Men jag vet att han också hade önskat en bättre avslut. Vi har fått göra avslut på egen hand och det är ju så man får göra när det blir så som det blev.

På midsommar möttes vi på samma fest. Han med sin nya och jag själv med vänner. Och jag kunde känna det hela kvällen, både hur berörd han blev av att träffa och se mig, vilket jag också blev om än på ett annat sätt. Men också hur den tjejen måste ha känt sig. Som luft i vår närhet. Innan jag gick till festen hade jag bestämt mig för att jag skulle vara så schysst och verkligen vara snäll och säga till tjejen vilken guldkille hon hade träffat och att jag önskade dom all lycka. Men sen hann jag bli ledsen både en och två ggr innan festen så då tänkte jag att näe, jag ska inte ta ansvar för hela världen, jag tar ansvar för mig själv och mina känslor som ev dyker upp på festen. Och det gjorde jag. Jag blev starkt berörd av att se honom. Och jag tror att vi båda kände hur vi ville nå varandra och få till ett avslut samtidigt som vi visste att det inte skulle betyda att vi ville bli ihop igen.

Bubbelbubbel sa...

Det är precis som du säger. Världen stannar upp. Typ nutid möter dåtid. Som någon sa också så är den tiden, de personerna, en del av en själv. De har varit med att forma en vare sig man vill det eller inte. Mycket eller lite. Ibland tror jag att jag ser ett ex som satt djupa ärr i mig på stan och hjärtat hoppar till. Likaså kan bara tanken av en kille som jag var olyckligt kär i på lågstadiet få mig att försvinna i tankarna en stund och jag kan tänka på hur ont det gjorde. Då. Men nuet är nuet och man kan vara lycklig, gift och kär ändå.

Angel sa...

Det är få bloggar jag hittar som skriver med den känslan jag själv så gärna vill förmedla med mina ord. Du gör det precis så...
Tack för att jag snubblade in här och jag kommer att återkomma :o)

Massa kramar!

JAE sa...

Det här var ett enormt fint och innerligt inlägg. Tack för det.

Johanna sa...

Vilken fint och personligt inlägg, jag älskar när folk vågar dela med sig av den här sortens.. obekväma (i brist på bättre ord) känslor.

Man känner ju igen sig väldigt mycket och även om jag är en sån där som är bästa kompis med mitt ex och inte svartsjuk på min killes sådana (mest för att han inte umgås med dem, kanske :)) så gick det där rakt in i hjärtat.

Vad hemskt det är ändå, när det finns saker man inte rår på riktigt. När någon är där man inte når dem. Känner precis igen den känslan.

Du skriver väldigt bra.