Men gud! Varför denna hets omkring att alla ska göra lika? Jag är fullständigt med dig i kampen om jämställdhet och jag kämpar dagligen för kvinnors rättigheter i mitt arbete - men det smakar illa i munnen när du underkänner andra kvinnors sätt att leva på. Feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu. Kanske har jag fel. Men jag kan inte känna annat, när jag läser ditt blogginlägg, att den respekt du kräver från dina medmänniskor visar du inte dem. Försök se det lite utifrån och känn dig inte så attackerad. Live and let live, som föregående talare sagt. Dina tankar är så bra; din lättkränkthet - not so much.
Det är sjukt svårt det där med balans tycker jag. Jag är inte feminist men jag är uppvuxen i ett hem där alla drog sitt strå till stacken, där ingen bara var man/kvinna/pojke/flicka, där vi var individer, där jag lekte med bilar och mina bröder med dockor, där lillebrors favoritfärg var röd, och min grön. Där pappa var den som vabbade, som tog ut föräldraledighet. Min mamma var hemma ett halvår, pappa resten, med alla barn. Men det var också ett ekonomiskt val, för mamma tjänade mest. Min man och jag har dribblat det där mellan oss. Jag vill att han ska vara ledig också. Men hur vi än vrider på det går det inte ekonomiskt. Jag har ca 5000 efter skatt, han ca 20 000kr. Han försörjer oss idag, utan hans lön skulle vi inte ens ha råd där vi bor idag, och då bor vi sunkigt, i en skitliten tvåa i en otrevlig förort. Vi åker på en weekendsemester sisådär vart tredje år, dricker inte, festar inte, går aldrig på bio osv. 95 % av hans lön idag går till vårt hem, försäkringar, mat, mediciner osv. Utan de pengarna skulle vi helt enkelt inte ha råd att bo. Det bär mig emot för jag vill att (om vi någonsin får ut ett levande barn) han ska vara pappa under det första levnadsåret också. Men sure... mirakel kan ännu ske. Jag kan vinna en miljon eller två på lotto. ;-) Då får han vara pappaledig utan problem, då får han ta hur mycket ledigt han vill faktiskt. Inte bara dela allt arbete hemma (som han gör idag), utan till och med ta över barnuppfostran. Om inte annat skulle det säkert vara hälsosamt för mig att inte behöva ta allt ansvar för eventuell barnuppfostran. Jag ser bara inte hur det blir möjligt, om inte mirakel sker.
För det första måste jag bara kommentera det där med att inte vara feminist utan induvidialist. Eftersom jag är statsvetare är jag kanske lite för petig med begreppen, men att vara feminist är att se det som att kvinnor generellt sett är underordnade män och att detta förhållande ska förändras. Statsvetenskaplig teori 1:1.
Inom statsvetenskapen står individualismen i motsatsställning till kollektivism. Min tolkning är att individualismens våta dröm är USA, ”One man for his own” medan vi i Sverige kanske tycker att det är mer okej att betala skatt och att staten får sköta en hel del av vår buisness.
Men hej, nu släpper vi min pk-attityd och börjar spela hockey!
En av sakerna som jag gillar mest med bloggen
När du inte orkar ringa en vän och Hanna som skriver den är att hon ständigt verkar ifrågasätta och ifrågaställa sina egna val och tankar. Till exempel skrev hon om
sitt barn och att denna fick spendera lagom tid på sin förskola och inte för långa dagar för att sedan reflextera över att alla kanske inte är previligerade nog att kunna erbjuda sina barn detta och att stå över andra och bestämma vad som är lagom långt kanske inte är supersmart, även om huvudet känns supersmart.
För det kan ju handla om en klassfråga, det är med att ha råd att ha sitt barn på förskola nio till två (eller vilka tider det nu är som gäller). Eller utöver klassfråga: krav från/på jobbet, obekväma arbetstider, fan och hans morbror.
Så vad ger mig då rätten att raljera över min kollegas val av att stanna hemma två år med sitt barn utan att låta mannen komma till? Jag har funderat på det här ganska länge, antagligen lika länge som Fimpen har funnits i jordelivet. I just det här fallet känner jag till bakgrundshistorien, kollegans man jobbar inte inom något högavlönat yrke och ekonomin är därför inte anledningen. Det finns en förälder till med i bilden, så det är inte heller det. Båda jobbar inom yrken där det är okej (och ofta påbjudet) att ta ut föräldraledighet. I det här fallet verkar det endast som så att det är deras/hennes val.
Men ändå. Så hur skulle jag bemöta den här situationen? Jag orkar faktiskt inte gå in i långa diskussioner där jag guidar och tipsar, tolkar och trixar. Berättar hur vi har det och varför jag visst tycker att kvinnor bör kvoteras in i bolagstyrelser och män bör kvoteras in i föräldraledighet var eviga gång det diskuteras föräldraledighet (de senaste dagarna har detta varit minst två gånger om dagen). Ibland vill jag bara rymma iväg till en planet som ligger hundra år fram i tiden där jämställdheten är som den borde vara. Där kvinnor tjänar lika mycket som männen så att ingen kan skylla på att kvinnorna måste vara hemma längre för att de inte har råd med något annat alternativ.
Vi har inte heller råd ekonomiskt med att vara jämställda. Vi har inte råd att både jag och min man går hemma. Att skaffa barn är en himla förlustaffär rent ekonomiskt. Vi köpte en lägenhet precis innan vi blev gravida, för att kunna skaffa barn och ge dessa barn ett permanent hem. Vi var dumma nog att välja en bostad som ligger relativt centralt i Stockholm, så den blev jättedyr. Det var dumt av oss. Min man tjänar vissa månader dubbelt så mycket som mig. Han får jobb-bonus. Att han nu stannar hemma med vårt barn förlorar vi enormt på. Vissa dagar har vi inte råd att åka tunnelbana eller tanka bilen, men då går vi. Vi sparade i ett år till resan vi gjorde till Kreta. När jag har betalt alla räkningar jag ska betala kan det hända att jag har femhundra kronor kvar på kontot. Dock känner jag inte att jag behöver sitta och förklara för er var våra pengar kommer från, så vi hoppar det. Vi måste vara hemma lika länge båda två, för vi förlorar som familj mer på att inte vara hemma än om vi inte får åka tunnelbana en dag.
Men då är vi där igen. Att jag inte ifrågasätter våra val och att andra kanske inte har någon möjlighet alls att vara hemma.
Och det här kan jag skriva om i femhundra år. Till exempel att Anonym som skriver att ”feminism handlar om att stötta kvinnor även när de gör "fel" val, och det verkar du inte göra nu” och får mig undra om det hen sysslar med i kommentaren inte är uppläxning av mig, där hen (enligt sig själv) borde vara stöttande. Som får mig att gå in i tankebanor om att ifall feminister aldrig får kritisera andra kvinnor, utan stötta dessa (denna eviga fråga). Som får mig att… Ja, ni hör ju. Det jag skulle komma fram till var att
a.) det är klart att jag är en reflekterande individ,
b.) de ekonomiska argumenten till att en partner inte stannar hemma - jag har svårt att köpa dessa, trots att jag a.) är en reflekterande individ,
c.) jag tror inte att Mamma är något du är där produktbeskrivningen innebär att du är automatiskt är bäst lämpad att ta hand om ditt barn. Någonsin. Och
d.) Vi måste fortsätta kämpa för kvinnans rätt till att få lika lön som sina manliga kollegor för att bli av med punkt b. Detta gör vi delvis genom att kvinnor yrkesarbetar och alltså inte tar ut all föräldraledighet samt inte automatiskt är den som går ner i arbetstid när barnet börjat på förskolan.
Puss och kram på er.
.JPG)
