Den där om vad jag skulle vilja berätta

Det är väldigt ensamt utan er. Det känns som om vi har gjort slut och bestämt att vi inte ska höras på ett tag, alternativt aldrig mer. Hur avslutas en relation som gillats?

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Om vår julgran och gubben som sålde den. Om att en av mina bästa vänner är gravid och en annan nyförlovad och att det gör mig så himla glad. Om att vi fått förskoleplats men att den ligger så himla långt bort och har 131 barn som går där redan. Om att en av mina kunder på jobbet en dag bröt ihop fullständigt och grät framför mig medan jag klappade henne på axeln och fick tvinga mig själv att själv inte börja gråta. Om en annan kund som ingen tagit tag i någonsin trots att han i nian hade 75% frånvaro och att jag nu kopplat in psykolog som tror att han har Aspergers syndrom och att det skrämmer mig lite för jag tycker att vissa av hans personlighetsdrag stämmer överens med mina.

Jag vill berätta om när jag hörde om den där skolskjutningen ni vet. Om att en av lärarna, en ung, gömde alla sina barn i garderober och sen gick för att möta killen som sköt. Att jag började panikgråta när jag läste det och att det kändes som om jag i mitt huvud tog över hennes tankar. Vad hon tänkte. Dödsångesten. Hon måste ha vetat att hon skulle dö. Att gömma små barn för att sedan gå och skydda dem genom att dö själv.

Jag vill berätta om min höst där jag har hoppat in i jobbet utan att andas och ibland kommer upp till ytan och mår så jävla dåligt över det jag ser dagligen att jag inte vet hur jag ska klara av det och samtidigt som jag tänker det så tar jag ett djupt andetag och dyker ner igen. Om kvällar när jag kommer hem till min lilla familj och de blir mitt allt och jag får lukta i pojknackar och blir smekt av manshänder. Dragen i håret av barnhänder. Klappad i nacken av en trött Stolte mannenshand som sträckt sig från andra sidan soffan.

Jag skulle vilja säga att jag känner mig fånig som klagade på få kommentarer och sen fick enorm respons. Om hur ni rör berör förför mig. Hur jag inte vet hur jag skulle klara mig utan er. Det känns som om det gått tre veckor. Det har gått fem dagar.

Om det skulle jag vilja berätta. 

Den där om att sluta på topp

När jag började skriva den här bloggen var jag mitt i ett förhållandehaveri som fortfarande är något av det svåraste jag har gått genom. Vi hade rott vår jolle rakt ut i ett ishav och sen tappat bort oss själva kanske mer än varandra. Jag visste inte vem jag var, vad jag var och var jag skulle. Jag hade växt ihop med den här personen så mycket att jag inte visste var jag började och slutade. Jag visste inte var mitt jag var. Det var han som tyckte att jag skulle starta en blogg eftersom jag ändå alltid skrev, så det gjorde jag. 

Efter det där ishavet höll jag på att drunkna. Samtidigt som jag kämpade mig genom det där ishavet så flyttade jag till Stockholm. Jag satt i ett fönster och tittade ut undrade vem jag var och den där människan som var mitt andra jag träffade en annan och flyttade ihop med henne på dagen när vi skulle ha varit ihop i fyra år. Jag flydde till Mexiko och gifte mig med en annan. Provade alla droger jag kunde komma över. Gjorde allt det som alla varnade mig för att inte göra.

Jag flyttade tillbaka till Studentstaden dammsög upp min vigselring och låg runt som aldrig förr. Festade  och sprang flera mil i veckan. Första dagen i skolan kom en av mina klasskompisar in i klassrummet och ni vet ett sånt där flygplan som ibland flyger omkring på himmelen med en textremsa med reklam efter sig? I mitt huvud fanns det bara plats för det där flygplanet och på den där textremsan stod det att det här var killen som jag skulle leva med resten av mitt liv.

Så jag började jaga den här killen men fortsatte med att ligga runt med andra. Flyttade till Stockholm och det samma gjorde den där killen som då kallades klassragget men som skulle få namnet Stolte mannen. Vi flyttade upp och blev ihop och flyttade ihop och bråkade och blev sams och vi var en jävla motorväg tillsammans. Vi var blommorna vid sidan av motorvägen. Vi var världen. 

Han friade och jag svarade aldrig ja med munnen men jag svarade ja med resten av hela mitt jag. Vi gifte oss och vi drog på smekmånad. Vi köpte lägenhet och gjorde ett barn. Fimpen kom med buller och bång och nästan allt handlade om Fimpen och bara Fimpen. Jag är så himla kär i min familj.

Somliga säger att det är på topp som det ska slutas. Jag säger att jag är på min topp nu. I flera veckor har det grott i mig, att det här kanske är slutet på bloggresan. Bloggkommentarerna har sinat. Och jag vet att ni läser, för det ser jag på statistiken, men jag antar att det här med att kommentera har förändrats och att internet snart kommer att räknas som gammelmedia. Men jag behöver det, jag går igång på det. Bland de kommentarer jag får har de taskiga börjat öka. Trollen kryper fram ur skogen. När var femte kommentar handlar om att jag blir oavsiktiligt eller avsiktiligt missförstådd, att jag gör fel, är fel då blir det inte kul längre. Jag kanske behöver det, vad vet jag, jag kanske är fel och gör fel, det kanske är därför. Men det känns inte så i mig. Jag kanske bara borde stänga av kommentarsfunktionen så få de som verkligen vill något maila mig.

Detta plus att mitt nuvarande jobb är extremt krävande psykiskt, så krävande att min arbetsgrupp regelbundet går på gemensam terapi för att få gråta av oss samt att jag nu har en familj att ta hand om gör att tankarna har börjat dyka upp. Är det värt det?

Plus att all den energi jag lägger här kanske borde läggas på att skriva en bok?

Men vem skulle jag vara utan bloggen? Skulle det innebära att jag skulle sluta läsa bloggar också? I förrgår var jag helt säker på att jag skulle sluta. Igår hade jag hundra blogginlägg i huvudet och visste inte var jag skulle göra av dem om jag inte skrev dem. Så det är där jag är idag. Jag är tillbaka på det där ishavet, den här gången med min blogg och jag vet inte längre vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men jag vet inte om det är värt det. Och det är så märkligt allt det här för under hela den här resan, under de här sju åren, så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att blogga tills jag dör. 

Den där om elva frågor

Det kom en sån här listgrej från bloggen Charmed life.

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.

- Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.

- Create 11 new questions for the people you tag to answer.

- Go to their page and tell them they’ve been tagged!

- Do not tag back to the person who has already tagged you.

Om du fick skaffa vilket husdjur som helst, vilket djur skulle du ha då?

Katt.Er. Fast inte här i stan, i så fall när vi flyttat ut på landet. Jag frågade vad Stolte mannen ville ha för djur, han vill ha en panter som ständigt är en bebis och som Fimpen kan brotta ner så att pantern inte kan skada honom.

Vilka tre politiska frågor ligger dig närmst om hjärtat?

Jämlikhet, jämställdhet samt att få in människor utanför arbetsmarknaden (främst invandrare) på banan.

Hur ska vi egentligen få fred på jorden?

Jag vet inte om fred på jorden är ultimat. Skulle vi kämpa för att få fred på jorden skulle vi samtidigt tycka att det var okej att det finns diktaturer, att folkuppror inte är en okej väg att gå. Vissa krig måste förekomma för att människor ska få en drägligare levnadsstandard.

Vilket var/är ditt favoritämne i skolan? Varför?

Låg-/mellanstadium: svenska.

Högstadium: samhällsorienterade ämnen.

Gymnasium: religion och svenska.

Högre studier: statsvetenskap.

Vart ligger den finaste platsen på jorden?

I min säng, med min son och min man. Om vi inte ska vara så cheesy så säger jag området runt Siena i Italien samt svensk sommar. För jo, det är en plats.

Vem är din bästa vän?

Jag har gjort en grej av att inte ha Stolte mannen som min bästa vän. Han är allt mitt andra, så han behöver inte vara det också. Jag har väldigt, väldigt många bästa vänner. Faktiskt. Det byter lite vem jag är närmast och vem jag ringer i krig, men i runda slängar har jag nog åtta personer som jag skulle kalla bästisar. Den jag ringde allra, allra först när vi fick veta att vi var gravida (före mina föräldrar fick veta) var Bubblan, som bor i Göteborg. Bubblan är ungefär precis som jag, snöar in på samma saker och fnissar åt ungefär precis allt. Vi träffades på universitetet och ett av mina första minnen av henne är när jag står i en korridor och försöker imponera på henne med en historia om grodor.

Vilket är det drömjobb? Alt. vilket är det roligaste jobbet du har haft?

Jag har två drömjobb och jobbar inte i närheten av något av dem. Jag skulle vilja jobba inom något med religion. Kan tänka mig allt från religionslärare till analytiker inom politisk religion. Drömjobb nummer två är att någon stoppar sparvar och praliner i min mun medan jag sitter och skriverskriverskriver på en veranda någonstans i södra Italien.

Det roligaste jobbet jag har haft är nog det jag har nu. Det är lite hemligt var jag jobbar, men jag jobbar med arbetsmarknadspolitik.

Vad är det mest smärtsamma du någonsin gjort?

Fysiskt är nog att få ett riktigt jävla ryggskott samtidigt som en ryggkota hoppar ur ryggraden och har influensa samtidigt. Då kan man inte gå.

Psykiskt är det när jag och mitt ex gjorde slut. Om det kan ni läsa lite här och var, mest i början av bloggen, bland annat här.

Vad är du riktigt rädd för?

Döden. Dödendödendöden.

Måste vi verkligen ha en statsminister och regering?

Nej, vi hade kunnat ha ett annat statsskick. Och här kan vi gå in i en lång jävla diskussion om monarki vs republik aso, aso, men det tar vi över ett glas vin istället.

Om du fick fråga vem som helst vad som helst, vem och vad hade du frågat?

Jag har tre frågor. Jag skulle fråga min son om han har det bra. Jag skulle fråga James Frey om en detalj/ett kapitel i en av hans böcker och jag skulle fråga Gud om det blev som hen menat att det skulle bli.

Elva personer jag skickar mina frågor till är några av mina internetbästisar, som blivit mina i verkliga livetbästisar och några som jag tänker att jag hade kunnat bli bästis med på riktigt: Egon, Linn, Inte Skyldig, Stambyte, Apple, dear?, Anydaynow, Johanna, Tuffast av alla, 118 61 STHLM, Debbie och Haren.

Mina frågor:

1.) Om du fick ge ett råd till dig själv som 14-åring, vad skulle det bli?

2.) Vad önskar du att 100-åriga du säger till ditt nuvarande jag? Alltså till den du är i dag?

3.) Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle du äta med? (Alltså samtidigt.)

4.) Vad får du mest skäll för av andra?

5.) Vad får du mest skäll för av dig själv?

6.) Var måste man absolut gå och äta?

7.) Hur kommer jorden att gå under?

8.) Vem har du/skulle du vilja ha frikort på - man?

9.) Vem har du/skulle du vilja ha frikort på - kvinna?

10.) Konstigaste sexminnet du har?

11.) Ditt bästa råd till mänskligheten?

Den där om att länkkärleka

Det här med länkkärlek är himla, himla fint. Man blir varm i magen av både få och ge. Och när man inte hinner blogga i övrigt kan man ge folk tips om vad de borde läsa istället.

Här får ni lite:

Egon skriver en liten text om att slänga mediciner när det är dags. Texten är liksom smygande och inte så högljudd, men krypande obehaglig.

Loud like a girl fortsätter att recensera Lugna favoriter på ett fantastiskt sätt.

En av de mammabloggar jag precis börjat läsa skriver roligt så man dör om att gå upp i vikt och bli ovän med sin barnmorska.

Och alla som undrar vad jag gillade boken All my friends are superheroes kan gå hit.

Sen ser jag att jag är dålig på att svara på kommentarer. Det borde jag bli bättre på.

Den där om göra det enkelt en måndagskväll

1. Hur länge har du bloggat?
Sedan oktober 2005. Då hade mitt ex tjatat på mig i ungefär ett halvår att jag skulle börja. Fast han var inte mitt ex då utan vi hade paus i vårt förhållande och eftersom han inte fick ringa mig ville han kunna läsa om hur jag mådde. Jag skaffade fem katter, dumpade honom och fortsatte skriva.

2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Väldigt många. För många. Vissa hinner jag bara skumma, mina favoriter läser jag och kommenterar för lite. Vissa helger kan jag sätta mig framför datorn på söndagskvällen och ha 200 olästa inlägg.


3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar?
I princip alla, utom några musikbloggar.

4.Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Vi pratar inte om sådant. Några få vänner läser min blogg. Ingen i min familj och inte Stolte mannen. Den jag är på nätet är inte alltid samma som i verkliga livet. När jag träffar de kompisar som läser här vill jag leva det riktiga livet, utanför nätet.

5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs gränsen hela tiden?
Nej. Nej. Jag har alltid varit brutalt ärlig. Ni har fått följa med när jag gjorde slut med M. Ni fick följa med när min farfar dog, när jag och Stolte mannen gjorde abort. När jag träffade Stolte mannen. Ni får hela mig.

6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag bloggar inte för bekräftelse men hade inte bloggat utan den.

7. Har du träffat folk i IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dom via bloggen?
Hänger regelbundet med Kulturtanten, Inte skyldig, Stambyte, Egon. Mer sällan med Kom ut ikväll, Linn, Å. Har träffat Ania, Elin, Luna, Emma, Liftaren, Inte nu kanske sen, Knut och kofta. Eric (Det ljuva livet) och jag har gemensamma vänner. Ja, och bokhororna på event. Fast alla har jag ju inte träffat genom bloggen.

8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Däremot är det skadligt för allmänheten att vissa personer bloggar.

9. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Tar för mycket tid. Väldigt, väldigt mycket tid ibland. Sen har jag varit med om en del som jag inte velat vara med om. Blivit förföljd, fått hotfulla kommentarer, fått taskiga kommentarer, kommentarer som fått mig att gråta. Blivit uppringd av Aftonbladet ett tjugotal gånger på en dag. Vägrat svara. Polisanmält och gormat. Nu har det lugnat ner sig, men jag får ändå en klump i magen varje gång jag får en anonym kommentar.

10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Vi får se. Jag säger aldrig aldrig och aldrig alltid.

Den där om att bygga broar

Bejesus (a word commonly used to express great surprise or fear.)! Knappt hinner man hem och till jobbe innan man kommer på att man behöver ett projekt och skapar sig ett projekt. Ett som jag från och med idag driver med Underlandet och Inte skyldig. Det ska bli skoj. Man skulle kunna tro att det är världsomvälvande och det är det också. Det är vänskap och samarbete över gränserna.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment.

Men nu ska jag jobba, för det gör man tydligen på vardagarna.

Den där om fredagstips

Om ni inte redan läser, så läs.

Hur ska jag gå hem när allt är så här?

Den där om att bröllopsblogga

För att inte översvämma den här bloggen så har jag (och Stolte mannen - i parantes, han har själv sagt att han också vill skriva, men han (och jag) tror inte att han kommer skriva så mycket) skapat en bröllopsblogg. Maila mig om ni vill läsa den lite mindre hemliga.

Den där om att minnena börjar vakna till liv

Åh, Gud, jag kom precis på att på dansgolvet igår så berättade en bekant till mig att de hade läst min blogg ett tag. Först läste de och läste, läste sen gjorde vi något och jag skrev om det och då fattade de att det var jag. Sen, på dansgolvet, fick jag hälsa på en annan bloggare som jag inte vet vem det var, men han hade ett helt entourage.

Sen gick jag och badade med Erik.

Men det var inte det jag skulle skriva om, det jag skulle skriva om tar vi i ett nytt inlägg (ursäkta, jag tror att jag fortfarande är full).

Den där om att det antagligen är dig det är fel på, inte mig

Till skillnad mot Rödluvan har min läsarstatistik gått upp de senaste veckorna, efter att ha varit nere sen jag blev tråksambo.

Med uppåtstatistiken har även tråkkommentarerna hittat tillbaka. De där anonyma, taskiga som man undrar vad faen de egentligen vill. Att min pojkvän har gjort en ful djävla tatuering - okej? Att man är korkad - tack?

Egentligen vill jag bara ta tag i de här människorna och skaka om dem. Försvara min pojkvän och skriva att han är smartast i världen, för han är verkligen smart, vinner alltid i TP och var bäst i klassen, han har klättrat som tusan på karriärstegen och liknande. Visst, han hade en dålig tid på högstadiet då han hade skitful frisyr och baggy jeans, men vem svackar inte ibland?

Samtidigt som jag inte alls vill försvara honom för jag vet vem och hur han är och skriver någon något dumt om honom när han inte ens kan försvara sig själv, varför skulle jag lägga kraft på det och dem?

Hur i helvete orkar ni?

Den där om allt viktigt som hände igår

Alltså... för några dagar sedan kom jag på något jättebra att skriva om här på bloggen, men tänkte att jag skulle komma ihåg det dagen efter och skrev därför inte upp det. Det gjorde jag så klart inte och det irriterar mig skitmycket. Igår skrev jag därför upp allt viktigt som hände så att jag skulle kunna skriva om det. Det här är vad jag skulle komma ihåg:

• 5
• Så där smek och lungt. Så där: där!
• Varje gång hon säger något blåser håret vid hennes öra.
• Och i ryktensesob gröna byxor drar åt höger!
• Och i bankernas skyltfönster lyser det: du har inte råd!
• Jag har fortfarande den djävla väskan innanför jackan.
• Och då sa han det där om tomtar!
  
• Om man trycker på min klocka så
  
• Jag bestämmer mig för att knyta fast en liten bit i en bil.

Jisses, ett sånt material jag har att arbeta med, tack för det fyllejenny!

Den där om den rosa byxdressen

Innan jag ska ha fest blir jag alltid så där apnervös för att folk inte ska dyka upp, utan bara lurats och sagt att de kommer. Så innan den här festen så meddelade jag alla att

Så länge man inte kommer innan halv åtta så är jag nöjd med vad som! Helst inte heller typ efter tolv, för då kanske alla har gått ut. Fast då kanske min pojkvän är hemma istället. Då kanske ni får ligga, sånt vet man aldrig. Och sen blir det så tramsigt om en kommer halv åtta och alla andra nio, då blir jag nervös och börjar prata jättesnabbt. Vi kan väl säga att ni får komma mellan halv åtta och typ åtta?

Så jag tvingade en, som jag redan träffat, att komma innan alla andra, innan jag själv var klar. Ungefär tio minuter innan hon kom var jag naken och hade sex.

Men jag hade inte behövt vara nervös för alla var snälla och kom mellan halv åtta och åtta och till och med i grupper och jag blev fullast av alla först, efter att inte ha druckit sen midsommar. Så sen satt jag mest och mös och tittade på alla, som jag aldrig tidigare träffat, men som ändå liksom stämde överens med sina bloggar.

Klockan fyra gick jag och la mig, när de sista gått efter att ha åkt lite på min skateboard i trapphuset. Två timmar senare ringde väckarklockan och jag var så djävla, djävla bakis. Att vara gravid och bakfull samtidigt är inte något som jag vill göra om. Inte heller kräkas på Mc Donald's. Eller ner i havet. Eller på fullsatt gata.

Den där om hans eget jävla Narnia

Jo, sen svarar jag lite på frågor om tjejbloggning här med.

Den där om ett inlägg till Anonym

Vi kryper ner i sängen, under täckena, en man på varje sida, för lillebror är uppe och hälsar på. Han säger att nu djävlar ska ni få er en nostalgitripp och vill att vi ska kolla på Alla vi barn i Bullerbyn, pojkvännen och jag trötta beyond och mumlar mhm i nacken på varandra. Jag vill bara titta min mail först. En man på var sida. Kollar bloggmailen och igen. Igen!

Jag tror att de blev mer upprörda än jag. Pojkvän med arga knytnävar i ögonen. Lillebror klappa min kind. Jag orkar inte mer nu, okej? blandas med djävla idiot, aldrig att du får mig på knä! och hur gammal är du egentligen? Och åter igen, måste det vara en permanent varning, om det ens kan räknas som varning, på den här bloggen, på mitt liv? Måste jag gå runt med en virtuell, blinkande skylt, är vi inte för gamla, för mogna, för trötta för sånt här nu?

Dödshot på den här bloggen polisanmäles. Alla. Okej, Anonym? Okej?

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

Den där om påfågelsfjädrar

Jag har knappt märkt att det har blivit höst. Jag snubblar fram i för stora skor på gatan tittar upp och fast att jag faktiskt bytt jacka så stannar jag till, tittar upp och... när försvann sommaren som egentligen inte kom?

Värmer händerna runt temuggar och i pojkarmhålor och planerar jobb över jul och uppsatsskrivande över december. Fasar över pengabristen i Indien och köper tjockare strumpor. Pratar i telefon med den där som jag börjat kalla pojkvän och han säger att han kommer sakna mig i helgen, när jag ska resa hem till Skåne och träffa släkt i fyra dagar, för så länge har vi inte varit borta från varandra sen i juli. Och mina känslor till honom har gjort att jag inte kan skriva eller få ut det där jag vill få ut här. Det blir inte bra. Inte som jag vill. Jag läser Trassel och börjar gråta, för känslorna ligger så nära huden, ibland utanpå, som påfågelsfjädrar.

Den där om att tappa språket

Jag försöker skriva smarta grejer här. Jag sätter mig ner ibland och lägger fingrarna på tangenterna, vill kommentera världsläget (hur intressant det är att applicera statsvetenskapliga filosofiska teorier på fallet Dejemyr och att det verkar falla flygplan från himmelen som aldrig förr), berätta om hur korta min farbrors shorts var när vi åkte till Bulgarien -nittio, skriva om hur duktig jag är på att inte röka (hostar som en tok, pv säger att det är för att mina flimmerhår håller på att växa tillbaka. Jag får toksug på fyllan och tvingar mig själv att tugga på en gren) , säga att nästa kurs jag ska läsa kommer att bli skitintressant (äntligen ska jag få studera det jag vill studera: Mellanöstern). Men jag har inte lust. Inte lust alls. Språket är borttappat. Och jag är upptagen med att skratta.

Den där om Jenny

Gott folk.

I mars hände händelser som gjorde att den där Jenny blev anonym, kröp in i skalet, gömde sig. Hon, eller snarare jag, blev publicerad utanför det här, men valde att inte berätta det på bloggen, fast att fingrarna glödde och leendet sken som en norrlandssol i augusti. Hon var med i olika tidingsintervjuer (bland annat en i Neo) och frilansade lite, men valde att inte berätta det här. På stan blev hon väldigt liten, lite skygg och det kändes som om alla tittade på henne och visste vad hon hade gjort och skulle göra, vilket ledde till att hon fick ljuga lite då och då och gå omvägar med sanningen i den här bloggen.

Så flyttade hon till nya, lite större staden. I nya, lite större staden kunde hon bli lite mer anonym, smälta in lite mer, gömma sig smidigare. Nu känner hon sig redo. Nu kan de inte komma åt henne längre. Och kanske är det djävligt korkat och dumt som faen, men jag vill. Det är dags. Dags att komma ut igen.

Här är jag (och Lillebrors kompis Nisse). Hej.

Den där om att bli igenkänd

Idag kom det fram två mycket fina flickor och sa hej till mig. Hej. Vi heter ... och ... och vi läser din blogg. Den är bra. Vi ville bara säga det. Och det var så fint och oväntat och jag blev lite knäsvag och hej på er, tack för att ni kom fram!

Och sen fick jag reda på att somliga av Stolte mannens vänner läser här. Så hej vännerna, det känns lite konstigt! Men samtidigt: ni läser och vet om mig, jag vet att ni läser, känns konstigt att gå runt och låtsas som ingenting. Känns lite konstigt att ni pratar om mig och att han inte får läsa här, för det här ju min värld, en värld som jag skapat och som kretsar runt en figur som egentligen inte finns till, där ute i den riktiga världen. Och nu vill han läsa här, fast att han inte får, för att ni vet saker om mig som inte han vet och det känns tydligen konstigt. Då måste jag ju börja censurera och det vill jag inte... så, i framtiden, S, om du läser det här: hejhej.

Jo. sen har jag köpt världens finaste present till honom med. För att den är världsbäst och för att jag visste att han skulle bli så där härligt nervös av titeln.

Den där om att ni rör mig

Har ju inget internet, men tjyvade lite på jobb och skumläste igen mig på bloggar som jag läser ibland, men inte så frekvent. Trillade över det här Zoeinlägget och läste lite bland kommentarerna. Då slog det mig i magen.

"nämn fem andra bloggar som du besöker regelbundet."
Jennys. Den där Jenny. Den där om Jenny. Jag Jenny. Flera gånger. Utan att jag har någon koll på vem människorna är. Jag vet inte vem ni är. Och när jag kollar hur många som läser mig är det inte längre tre. Ni finns. Tydligen. Så jag satt, med tårar i ögonen, och undrade varför. För jag blev rörd. Ni rör mig.

När jag först började leva livet här inne så kommenterade jag nästan aldrig. För folk hade så mycket kommentarer, vad skulle de bry sig om en till? Bland tiotilltjugo kommentarer skulle jag trilla bort. Nu vet jag bättre. Jag har tiotilltjugo kommentarer och när ni kommenterar trillar ni inte bort. Ni lägger er som smek mot hjärtat. För ni rör mig.

Men vem fan är ni? Och vilken låt skulle ni spela, om ni bara fick spela en, på min inflyttningsfest? (The knife - We share our mother's health. Skulle jag spela).