Den där om pinsamheten

När jag kom hem från Mexiko rökte jag som en borstbinde, för det gjorde man där (inte mexarna, de rökte oväntat lite, men vi utbytesstudenter). Jag hade lika gärna kunnat vara pedofil, som folk stirrade. Att röka är inte längre okej, om man inte är full. Jag gick bakis som en småbarnsmamma till Pressbyrån och köpte Blåcamels direkt efter att jag gått upp ur sängar som inte var mina, sen hem. Och när jag började hänga med Stolte mannen så drack jag te och rökte en cigg så snart vi knullat vårt morgonknull. Hängde ut genom fönstret, så att det inte skulle lukta mormormorfar i min lägenhet.

Sen slutade jag (förutom för ett par veckor sen när Haren tvingade mig att röka). Heja världen!

Min nya last är Coca-cola. Jag ber pojkvännen köpa hem det, sen dricker jag det hemma med fördragna gardiner. Chips och Coca-cola är det pinsammaste jag vet att köpa, värre än toapapper och gravtest. När jag köper chips måste jag köpa tre påsar, för att folk ska tro att jag ska ha fest.

Någon dag ska jag sätta mig på en offentlig plats, dricka en tvåliters cola, direkt ur flaskan och röka en röd Prince.

Den där om cykelhjälmen

Herre Gud, herre Gud! Jag har blivit vuxen. Eller svensk. Eller en riktig stockholmare; jag cyklar till och från jobb med cykelhjälm.

Jag känner mig mesigast i stan (även om 2/3 i Stockholm har hjälm när de cyklar, något som måste förvirra/roa turisterna), men valet mellan att vara tufft och säkert har helt plötsligt vägt över i säkerhetsskålen. Det, sluta röka och bara äta mörkt bröd - jag kommer säkert att leva tio år efter att alla mina vänner och pojkvänner dör som straff. Kommer att sitta ensam och doppa Finska pinnar i mitt te, så att det blir sån där äcklig sörja i botten av koppen.

Den där om martyren

Jag gjorde så många fel med M, som jag inte vill upprepa i den relationen jag är i nu. Så många misstag, så många fällor jag föll ner i, eller hängde upp och ner och undrade hur faen jag hamnat där och hur jag tog mig loss. Så många stunder då jag satt och undrade hur vi kommit dit, eller helt enkelt saker som jag inte sett förrän efteråt.

Och fina, nya pojkvännen är så himla, himla olik M. M och jag var som dag och natt. Han var naturare, jag samhällsvetare. Han gillade att vara ensam, jag hade hundratusen vänner. Han var skitlång, jag var askort. Han läste nästan aldrig böcker, jag drunknade i Brontë och Murakami och Gardell. Så kunde vi lista oss i tjugohundra år. Med fina, nya pojkvännen har jag kul. Vi bubblar och diskuterar och skrattar och säger saker samtidigt och jag får stoppa in fingrarna i hans mun för att se hur långt in jag kommer innan han hulkar och vi utmanar varandra och jag är fem, jag är fjorton, jag är tjugisju, jag är trettiotre, jag är sjuttiofem år samtidigt med honom och har jag någonsin träffat en man som är så lik mig någonsin?

Ibland är jag otroligt rädd att jag kommer göra samma fel med honom. Att en dag kommer jag vakna upp och vara två år in i relationen och någonstans där jag absolut inte vill vara, tittandes på tv, opratandes, hela Bondehyllserien mot väggen, nollpassionig. Eller stående vid diskbänken, gråtandes, för att jag alltid får diska. Och att han inte kommer se mig. Jag är rädd för att vi ska sluta ha sex tvåtre gånger om dagen, för att vi blir så djävla kåta bara av att titta på varandra. Jag är rädd för att jag ska sluta se det där i hans ögon, det där som säger att han vill ha mig. Här. Nu. Slutspontaniterat.

Så jag är brutalt ärlig mot honom. Säger att nu är vi för mycket vardag! och tvingar honom att låna sin brors bil så att vi kan köra utan mål, men med mening. Berättar för honom när han inte hittar klitoris, tänker inte nöja mig med att han fumlar. Låter kläderna ligga på golvet, för jag tänker faen inte städa upp i hans röra, då äter jag hellre julskum och dansar tryckare eller för mig själv.

Jag tänker inte bli den där djävla martyrtjejen som jag var. Som stod och diskade och grät, och ville att han skulle se att han behövde diska, se att jag gör allt själv, det är så synd om mig! Nu kommer han tycka om mig mer, för jag gnäller inte, jag diskar, och han ser väl att jag gör det här? Fyfaen, hela djävla Sverige är fyllt av martyrmänniskor som kämpar i det tysta för att... han inte viker kläderna rätt, man gör det så mycket bättre själv? Vad faen har det för betydelse om lakanen är lite felvikta på hyllan, eller om barnen spyr för att de blir felmatade och ickecurlade? Där ska jag aldrig, aldrig mer hamna. Jag ska säga finaste du, jag tycker väldigt mycket om dig, men fäller du inte ner det djävla toalettlocket så tänker jag lämna mina menstamponger på handfatet!

Och klart att han ska få gå ut och supa med vännerna, klart han får prioritera det över att äta finmiddag med mig, det ÄR faktiskt helt okej, men jag måste få vara ärlig och sticka upp ett långfinger i ansiktet på honom och han kan vänta sig att fjortonårshämden kommer att komma. För individualism, egna liv, självständighet? Ja, tack!

Jag tänker inte vara tyst och hoppas att han tycker bättre om mig om jag är tyst och snäll och gör det där han vill. Jag tror att han kommer gilla mig bättre om jag är tvärt emot och gör det jag vill. Jag tänker sticka själv till Indien och resa i tre veckor, för jag behöver komma bort ibland och resa med mina vänner och helvete, vad jag kommer sakna honom, och helvete vad jag skulle bli galen om han gjorde samma sak, men jag tänker inte vara tyst och stanna hemma för att han ska gilla mig bättre. Jag är viktigast i mitt eget liv. Det är jag som spelar huvudrollen, även om han kanske kommer som namn nummer två när rollistan rullas ner när jag dör.

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!

Den där om helgen

Mina klackar smäller igen efter en period av jag-vet-inte-vad-som-hände-men-jag-började-använda-sneakers när jag går på Nytorgsgatan på väg mot Bondegatan för att möta upp Finaste och dricka öl innan vi ska på vuxenmiddag. Huvudet värker och jag stoppar ner näsan i halsduken, förbannar mig själv för att jag gav bort min sista huvudvärkstablett till lägenhetsdelaren tidigare på dagen, då båda låg och stönade att vi var bakis.

De tre senaste dagarna har jag börjat dricka lite tidigare på dagen för att jag varit så förbannat bakis. En av dagarna har jag slagit pojkvännen över kinden, med en smäll som hördes över hela lokalen. En annan av dagarna har jag burit med mig en konstgjord bit gräsmatta som jag även hängt in i garderoben på Debaser. När jag pratar med min bror kommer han fram till att jag behöver en vuxenmiddag för att synda för mitt fjortonårsbeteende. Jag håller med, dricker bort min huvudvärk med Finaste innan vi går hem till pojkvän, med kompisar, och dricker slut fem flaskor vin.

Vaknar måndag med påklädd pojkvän bredvid mig som ligger tätttätt och viskar att han är underbart kär i mig och att det inte är dags att gå upp än, men tolv sidors analys på relationen IrakstreckJordanien sitter i mina fingerspetsar och jag måste avboka kompisträff på kvällen, för det är lite mycket nu.

Tio timmar senare och jag har städat min garderob, skickat pojkvän till jobb, handlat tomater och morötter och skrivit en halv sida analys.

Den där om första dagen i nya skolan

Första dagen i skolan. Är alltid lika djävla överdrivet nervös för att jag ska få stå själv på rasten och se efterbliven ut. Hatar att vara själv. Hatar, hatar. Så jag satt på första lektionen och funderade på hur jag skulle få vänner och vi blev uppdelade i grupper och alla kände varandra redan, så klart. Så jag räckte upp handen och sa ungefär att jag har inga vänner och ingen att gruppa med... bara så ni vet. Och folk sket i det, för de hade redan sitt på det torra, de behövde inte vara efterblivna på rasten. Och jag fick skämmas. Men! Men! När jag åkte hem så kom det fram en tjej och du går master statsvetenskap va? Och jag jo och hon jag är också ensam, här är mitt telefonnummer, nu kan vi gruppa! och jag bubblade och pratade för snabbt och nu har jag en ny kompis, så nu är jag lycklig igen och har någon bredvid mig när jag ser efterbliven ut på rasten. Vi kommer att bli bästisar.

Min rumskompis och jag kommer skitbra överrens. Jag säger jag har spritt ut mina grejer i köket lite, hoppas det är okej! och han nickar och ler och ska måla om köksväggen och verkar vara världens snällaste och har en skitsnygg tatuering och går en skrivlinje och pratar mysig dialekt. Sen säger han Jenny, jag ska springa ut en stund, vill du ha något? och jag funderar och skriker skitdyra praliner!, men hinner gå innan han kommer hem. Vi kommer att bli bästisar.

Märkte idag att man kunde lägga upp filmer här. Här kommer en film på en man i Mexiko som dansar fult:

Den där om att växa upp

Jag övar på och försöker bli vuxen. Vad nu det är. Inte spilla, kladda, störa, fnissa för högt. Lyckas halvbra. Folk runt mig förstår inte och varför bli vuxen, det är väl inget kul? Men jo, ibland behövs det liksom, även om det inte är ballongigt, för hallå, jag är ganska så ovuxen och lite mer vuxen skadar nog inte.

Finaste är på besök och vi går till ICA och hämtar samma varor och fnissar, för vi tänker exakt likadant. Sen går jag och hämtar tomtebloss och chokladsås, som hon tvingar mig lägga tillbaka och hämta morötter istället och jag tokfnissar när vi kommer till kassan och jag har gömt blossen längst ner i korgen.

Jag gick inte ut och drack mig full i helgen. Jag träffar honom och hans kompisar utanför Debban på lördagen, men gick sen hem. Är vuxen. Men mest för att jag redan supit mig full några dagar tidigare, på firmafest och födelsekalas.

Har samlat på mig en bananflugssamling, för att jag har glömt en flaska med öppet vin framme. Plockar bort och vädrar ur. Är vuxen. Men vill inte ha ihjäl dem och stänger därför in dem i garderoben.

Jag manglar. Är vuxen. Visar honom hur man gör. Men grovhånglar sen och när han lyfter upp mig på bänken slår jag huvudet i hyllan bakom.

Lämnar tillbaka en tröja som jag verkligen inte har råd med. Kanske spara pengar? Är vuxen. Går och köper skivor för pengarna istället.

Jag jobbar och tjänar pengar. Säger till småkillar att hålla käften om de vill vara kvar. Är vuxen. Vänder mig om och böjer mig ner och slår i huvudet i en betongbit och svimmar av.

Jag åker till IKEA och köper förvaring. Köper lakan. Diskborstar. Är vuxen. Men måste köpa doftljus och hångla bakom ett duschdraperi.

Jag bjuder in internationella vänner till Stockholm och visar dem runt och går ut och dricker vin och går på utomhusbio och är finkulturell. Är vuxen. Men blir såklart fullast och tvingar alla att bada näck och röka på.

Så står jag bredvid honom och han stryker mig över håret och våra ögon möts i spegeln, där vi står och båda borstar tänderna och jag måste ge från mig ett tjut, slänga tandborsten i handfatet och springa till fönstret och panikandas lite. Han vet vad det gäller, när jag förklarar, behöver knappt förklarar, han klappar mig över kinden och tittar in i ögonen och nickar, och gör allt rätt och jag börjar gråta för att jag reagerar så här, VILL inte reagera så här. Jag vill kunna ta emot de här känslorna och känna de här känslorna och inte panika och nicka och säga att jag sparar pengar och har min egen lägenhet och känner mig färdig att skaffa barn. Samtidigt som...

äh, jag vill klättra i träd och bada näck och äta chokladsås med sked och vara uppe till fem fast att man ska börja jobba nio och ta emot desperata ögon med vilsna själar och jag vill kunna ha öltävling och vara kärast i världen och hoppa över de vita strecken på övergångsstället och svimma av för att jag inte ser mig för och få bulor och jo, jag vill hångla på IKEA.

Den där om irrande moln

Vaknar av att livet bitch slapar mig hårtsomfaen på kinden och jag måste panikandas, eller mer flämta lite och trassla mig ur skrynkliga lakan och ångesten ligger som en tjock djävla yllefilt över hela sängen, hela rummet och jag panikflämtar, måste ha luft, snubblar genom rummet, öppnar fönstret, ner i fosterställning.

Irrande moln ha fastnat vid bergets brant, ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta.

Vad fan har jag gett mig in i? Jag är fast nu. Har skrivit på ett kontrakt på en lägenhet "en längre tid". Master. Master i två år, Stockholms universitet. Knyter sammetsband till vänner. Och mannen. Mannen med ögon som tittar på mig och ler. Jag vet ingen som ler så stort och med hela ansiktet som han gör, när han ser mig. Inget mer ut och resa, flytta var jag vill. Och det får ner mig i fosterställning. Jag ser mig själv sitta och titta ut genom fönstret, det blir mörkare och mörkare och det blir vardag. Jag kvider på golvet.

Irrande moln ha ställt sig i solens väg, vardagens sorgefanor hänga så tunga.

Igår vaknade jag av att jag grät. En gammal mardröm, som jag drömde mycket förr, gjorde sig påmind. Knackade på den där dörren jag glömt att jag har och tog över mig helt. Jag vaknade av att jag gnydde och ringde mannen med leendet och han baby, du gråter ju! Och var utom sig, för vi skulle träffas om tio, men jag var tvungen att stänga in och av, vilket han sket i och kom hem till mig ändå.

Vintern stiger sakta ned i dalen. Jättarna le.

Jag låg där på golvet och panikade och kunde inte få luft och letade med irrande ögon efter mobiltelefonen när det slog mig. När hennes ord gjorde sig påminda. För på det där pappret jag behövde fylla i, innan, så tvekade jag ett tag innan jag kryssade i att jag tidigare känt mig deprimerad. Hör av dig om det blir fel. Du ska inte behöva vara ledsen. Då har du fått fel, så då byter vi. Det känns så djävla skönt att det kan vara deras fel den här gången, p-pillerna. Och den här gången, efter att ha panikringt, så kom vi fram till att det kanske inte är så dumt och fel att fastna. Att jag inte behöver hänga filtar över känslor och fönster och stänga in mig och hänga hänglås på känslorna, för kanske, kanske det går ändå. Och bara för att jag är fast så kan jag vara fri. Fast fri? Fri, fast... Och även om jag måste panika lite då och då, så kanske vill jag fastna, kanske är jag redo nu?

Den där om att ändra Jenny till Jonny?

Åh no! Jag har gått och blivit ungkarl - orkade inte tvätta, så jag gick och handlade nya trosor och lakan.

Den där om FJORTON FÖREVIGT!

Alltså. Alltså!

Egentligen är jag apfull och klockan är 21:58, en måndagskväll, för det var så fint väder och jag var i parken med vänner och käkade glass (och dracktydligen för mycke) men hållå, jag är halvledig mañana - då får man vara full, fast inte om man är gravve - samtal hos gyn i fredags:

gyn: ser att du rökerganska mycke
jen: jo
gyn: det ska man inte göra om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: man vet aldri...
jen: jo!
gyn: sen dricker du för mycket
jen: nja... allt är relativt
gyn: det ska man inte om man vill bli gravve
jen: fast jag vill inte
gyn: fast man vet aldrig...
jen: jo!

Hallå! Världen ( världen = gyn plus mmmmammma) emot mig. Vill att jag ska bli skittjock.

Och i söndag (tror att det var igår) så övade jag på att vara ensam. Lämnade mobilen hemma, cyklade till park, helt själv, lyssnade musik och läste bok ochkäkade enmanssushi. Skittråkigt. Fast ändå. Världens mest sociala person måste lära sig. Tydluigen.

Och idag på jobb (fick mitt jobb för att jag var så djävla internationell - bott i Tyskland och kan spanska och pratar brittiska(!)) hade jag hand om en ryss ("kan" såklart ryska med) och han "one adult" och jag tyckte att han sa "one idiot" så jag asgarvade i typ två minuter in his face. Inte jättepoppis. Sen kom en kändis och jag fnissade när jag informerade henne om saker. Men alltså. Jag tar mitt jobb på allvar. Säkert. Säkert! Kan grunden i tyska, spanska, engelska, svenska, italienska (eller okej, kör spanska och förstår deras ita), norska, finska. Jag är så djävla bra. På att låtsas och nicka. Man bara ler och säger si! yes! pizza! pasta! kitos! Fast helst inte på en gång.

I helgen (kan fylla på med anekdoter här i evighet) så var vi ute och jag tog med vännerna till världens sunkställe nummer två (nummer ett är Kvarnen). De (vännerna) ville önska musik. Jag sa lycka till. De spelade liksom Sommer of '69, technoverren. DJ:n: "tjejer... jag tror inte att det här är ert place". Som om vi inte visste. Det var liksom efter tre och vi var despo. Plus att de hade billig öl, som jag fick ännu billigare eftersom... jag vet inte.

Fatta stavfel i den här texten, till exempel här oven. Orkar inte byta. Ska fan gå och handla typ glass. Så att mitt bmi blir ashögt. Det ska man inte ha om man bvill bli gravve.