Den där om mamma och pappa

Jag sitter mitt emot mina föräldrar på Kvarnen. Vi har ensamkväll mest för att Fimpen är sjuk, vi har fått vab-uari slängt i vår famn som ett nytt föräldrabegrepp och Stolte mannen har stannat hemma med honom.

 

Mamma frågar vad jag ska ha och jag svarar henne att jag inte tänker berätta det för henne. Hon beställer alltid samma som mig om hon vet vad jag ska ha. Det irriterar mig mest för att jag vill uppfostra henne till en stark självständig kvinna. Hon kliar sig i håret och trycker ner glasögonen så att hon kan se över glasögonskanten samtidigt som jag frågar vad det godaste de har ätit i hela sitt liv är. Pappas svar kommer blixtsnabbt.

 

Fiskpinnar!

 

Jag skrattar åt honom mer än med honom men blir inte förvånad. Min pappa har flyttat två gånger i sitt liv. En gång ihop med min mamma. Då tog han allt han ägde, la det på sitt lakan, knöt ihop och lyfte upp paketet. Den andra gången till det radhus som jag växte upp i som de fortfarande bor i.

 

Mamma bestämmer sig för fläsklägg. Hon beställer innan mig och när det blir min tur beställer jag köttbullar.

 

Köttbullar! tjuter min mamma. Det skulle jag också ha valt!

Den där om feminister och hyggliga typer

Gabby kommenterar och undrar:

Blir lite nyfiken, varför är det så viktigt att han eller hon ska kalla sig för feminist, räcker det inte med att personen i fråga har bra värderingar angående jämställdhet inom ett förhållande? Jag och min man har nog världens bästaste förhållande och det utan att kalla oss för feminister. Mött många som kallar sig för feminister men när de öppnar munnen är det som kommer ut inte vidare trevligt och inte vidare jämställt. Börjar som kvinna bli rätt less på allt jäkla hyckleri från sk feminister, verkar bara vara männen som ska ändra på sig och det finns gott om förhållanden där kvinnorna beter sig som riktga svin in the name of feminism.

Hej Gabby,

well. Riktiga svin finns det ju tyvärr inom alla grupper. Till exempel män och kvinnor som går runt och kallar sig för schyssta typer och när de öppnar munnen så tada! är de riktiga svin. Eller så misshandlar de, ljuger och svär. Går mot rött när barnen ser på, äter godis fast att det bara är tisdag, mördar och bedrar. Så att bara för att kalla sig feminist skulle leda till att vara en schysst människa med vettiga, jämställda åsikter, så enkelt är det ju tyvärr inte. 

Den stora skillnaden jag kan tänka mig att du tänker på när du skiljer på feminism och jämställdhet är att  du känner att inga feminister kämpar för mannens lika villkor. Kanske. Jag gissar bara. Och då har du på ett sätt rätt. Feminism handlar ju om att kvinnan är underordnad mannen - alltså att det är en könsmaktordning vi lever i idag, mannen kommer som nummer ett i dagens samhälle, kvinnan kommer sen, i de flesta samhällssituationer. Feminismen anser även att det här förhållande bör ändras - alltså att både mannen och kvinnan bör vara jämställda i samhället. Anser du inte att kvinnan och mannen är ojämställda och att det inte är något som behöver förändras, ja då är du ju inte feminist. Sen finns det ju inget som hindrar dig från att vara feminist OCH ÄVEN vilja att mannen ska ha samma rättigheter och skyldigheter som kvinnan, till exempel att ingen ska tycka att mannen är duktig som är föräldraledig, eftersom det faktiskt är en hemskt nedvärderande kommentar, då det är ett direkt påstående om att

a.) du är FÖRVÅNAD över att mannen är så duktig och

b.) du förutsätter att kvinnan/mamman skulle passa bättre för barnet än mannen.

Tyvärr har begreppet feminist/feminism blivit draget lite i smutsen. Mer om feminism/jämställdhet/individ kan du läsa om här, där jag skrev lite om det. Jag fortsätter envist att kalla mig själv för feminist och tänker inte kräva ensamrätt till detta begrepp, lika lite som jag kan kräva att folk jag pratar med kommer att tycka att jag är en hygglig typ.

Och ja, därför vill jag ha en partner som även hen är feminist. För nej, jag skulle aldrig kunna leva med en partner som inte anser att jag borde ha samma rättigheter (och såklart skyldigheter) som en man. 

Den där om pappas öron och pepparsteken

Min mamma och min pappa har känt varandra sedan min mamma var sex år. Min pappa sparkade boll hoppade högt och långt var minst av alla och hade öron som stod ut. Min mamma var blyg läslus spinkig dotter till en stockholmare. De matchade inte perfekt, inte ens bra. Men så blev det som det blev och pappa bodde hemma tills han var tjugonågonting sedan flyttade han in i min mammas lägenhet. Han la alla sina saker på sängen, virade ett lakan om alltihop och tog bussen med byltet över axeln.

Mamma blev störd i sina rutiner. Här kom en jävla hippie, en demonstrant, en kärnkraftsmotståndare och la grejer där grejer inte skulle vara. Hon fick inte se på sitt tv-program i tystnad och i ro. Mamma pluggade extremt mycket matte på universitetet och utbildade sig inom ett mansdominerat yrke. Hon klippte håret i tantfrisyr och skulle aldrig ha barn. Hon var feminist utan att veta om det.

Pappas öron hade lagt sig. Eller om det var huvudet som hade växt ifatt.

Så det är inte så konstigt att de växt ihop. Inte för att pappas öron har blivit en del av kroppen, utan för att de inte vet om ett liv utan varandra. När vi är på restaurang så säger pappa

vad ska du ha?

och mamma säger

jag vet inte, vad ska du ha?

och pappa svarar

ska vi ta pepparsteken?

och mamma säger

nja, jag känner för fisk.

Då bryter jag in

ni måste ju inte välja samma

och de tittar på mig som om jag just berättat för dem att jorden är platt trots allt, sen säger min mamma

nä, det har du rätt i.

Så beställer de samma ändå. Och sen börjar vi om när det är dags för kaffe efter maten

ska vi ha kaffe?

nej, det är onödigt, det kan vi ta hemma!

men det hade varit gott!

och en bit efterrätt?

nej, vet du vad! jag ska INTE ha, jag ska gå ner i vikt!

ja, du har rätt.

Sen beställer de vars en chokladboll.

Den där om att inte kunna vilja vara ett gult plastförkläde

Ungefär samtidigt som jag läser Inte skyldig nån nåts inlägg om att nöja sig eller icke landar det ett mail i min inkorg, sen ligger det där och vrider sig i ångestplågor.

Jag läser det och magen liksom växer utåt, blir svart av allt ledsamt, för

Du är en helt ny person och jag känner jag inte så mycket för den här nya personen, men jag tror att den gamla personen finns kvar där inne och jag hade hoppats att den fick komma fram i alla fall någon gång.

För vad svarar man på något sådant? Hur förklarar man med rena, raka linjer att man inte längre kan vara den personen som man var när man växte upp, för... vem är det egentligen? Likadan hela livet? Och hur förklarar jag att samtidigt som jag föräldrats jättemycket är jag fortfarande precis samma?

För hon, den där gamla, underbara, verkar tro att jag förnekar min uppväxt, hatar den och stället jag kommer från, när det är den och det som gjort mig till den jag är. Jag skulle aldrig, aldrig vilja flytta tillbaka. Det är inte längre jag, jag skulle inte längre utvecklas. Men det betyder inte att jag inte längre älskar det som var.

Skulle jag flytta tillbaka skulle jag hämma mig själv, bli en morgontoffel, en ikeasoffa, ett gult platsförkläde. Och det är inte det att jag tror att de lever ett sämre liv eller är mer olyckliga än vad jag är, de lever bara en vardag som är helt olik min.

De förstår inte det där. Mig. Hur jag kan leva så långt ifrån mina föräldrar (ångestposten nummer ett: att mina föräldrar inte kommer att vardagshänga med mina barn, hämta dagis, äta kanelsnäcka, se mjölkmustasch), i en så stor stad. Hur jag kan vara lycklig här, att jag inte ska flytta hem igen. Hem. Hem?

Men hur tusan förklarar jag det?

Den där om masterplanen

Titta vad jag har köpt till dina föräldrar ivrigpratar han och snurrar upp en anonympåse. Inuti ligger en liten tavla med en bild över Stockholm. Jag höjer på ett ögonbryn och tittar upp mot hans iver. Fyfaen vad ful! måste jag utbrista mitt på Götgatan. Han nickar medhållande. Jag vet, den ska jag ge till dina föräldrar!.

Så berättar han sin masterplan. Mina föräldrar städar väldigt sällan föräldrarhemmet, han ska ställa den i vardagsrumshyllan, den bruna i trä med nittitalets vitrinskåp och finservisen i. Sen ska vi kolla hur lång tid det tar innan de märker den. Jag skrattar mot honom och gissar på framåt jul alternativt om ex antal år när våra barn kommer att vara fem och ta den ur skåpet och fråga mormor om hon inte kan få den, varpå mormor svarar att var har du hittat den?

Det har nu gått en vecka och vi har ännu inte hört något om någon tallrik.

Den där om att vara borta en helg, så har ni skrivit femtioåtta inlägg

Hade jag haft en trumpet hade jag, felfritt, blåst en liten fanfar på den nu.

Såklart gjorde han succé, kramade mamma det första han gjorde när han kom in i hallen, morgonklappade katten på magen, diskuterade politik och världskrig med min pappa, lät min lillebror köra bilen från Stockholm, dasade med mina mostrar, lånade ut sina sextiotalsglasögon till kusinerna, kom ihåg alla bebisarnas namn och knullade mig på gästtoaletten. Och jag frågar mig lite om jag verkligen hade väntat mig något annat.

Själv tog jag en koffeintablett innan pappas sextioårsfest, fast att jag senast jag gjorde det var hög i två timmar och fnissade konstant. En av mina kusiners män (min bordsherre) frågade om jag redan var full och när jag skulle hålla tal inför alla de hundraplus inbjudna var pojkvännen tvungen att dra mig i klänningen när jag pratade för fort.

Men ljuset var inte så mycket på mig. Bara lite när en moster, som vanligt, frågade om jag aldrig tänkte skaffa mig ett jobb, när jag skulle vara klar med min utbildning, när jag skulle komma "hem" till Skåne och ifrågasatte om jag verkligen ville uppfostra barn i Stockholm. Pojkvän räddade mig genom att säga att när den tiden kommer får vi ta den frågan då. Sen buggade han henne yr.

Och jag hämnades med mitt tal. Med mitt feministtal, som mamma hade varit lite orolig över, men som möttes av hurrarrop. Ropen skalla: pappaledighet till alla! Och när jag dansade med pappa sa han att han var stolt över mig. Det är det som räknas. Nu har vi ungefär trettio krigsDVD:s i Stolte mannens hall att se, som han lånat av min pappa. Det känns inte lika kul.

Den där om en bildserie i två delar, del två

Jag undrar om det är så att vi automatiskt blir som våra föräldrar, att vi tar över deras vanor, eller om vi väljer att revoltera emot dem och bliallt som de inte är. Och om det är olika bland befolkningen, vad är det som gör att vissa blir som sina föräldrar och andra blir tvärt emot?

Den här julprydnaden har hängt i mina föräldrars fönster (i mitt gamla flickrum) i snart två år, året runt. De påstår att det inte är en julprydnad. Jag blir galen, för det är det ju! Ungefär varje gång jag kommer hem låter det såhär:

Jag: varför har ni den där julprydnaden uppe?

Pappa: det är inte en julprydnad. Den är från Tyskland!

Nästa gång jag ska hem kommer det att vara jul, det ska bli skönt. Jag vet inte varför det gör mig så himla irriterad, det är ju deras hus och jag skulle bli galen om de gjorde samma sak i mitt hem, men de fattar ju inte. De borde växa upp.

Den där om en bildserie i två delar, del ett

Det kommer en tid i ens liv, i alla fall i mitt, när man växer om sina föräldrar rent mognadsmässigt. En dag när man börjar titta sig omkring och märker att man faktiskt kan göra godare köttbullar än sin mamma och faktiskt börjar tvivla på att pappa aldrig ljugit, som man alltid trott när han sagt det. När man tittar sig runt i huset man växt upp och vill läxa upp sina föräldrar, eller i alla fall ha det annorlunda.

Här, vänner, kommer en fin liten bildserie om saker som stör mig som vuxen individ i mina föräldrars hus, som får mig att vilja uppfostra dem.

Ofärdiga saker, som aldrig blir gjorda till hundra procent. Det här är mina föräldrar ganska så duktiga på. Vi pratar oftast renovering, men det kan även vara att köpa ett gymkort och bara gå en månad, eller bara baka bullar av halva degen, för sen orkar man inte. På bild ovan är hela rummet tapetserat (ungefär år 2005) och bård är uppsatt. Men det saknas en meter. Listen är faktiskt uppsatt nu, men fattades i ungefär ett år.

Varför? Varför?

Den där om föräldrarna

Det var inte förrän han kom hem till mig på morgonen som han berättade det. Jag hade vaknat en kvart tidigare av evigt återkommande mardrömmar och när han kom gosade jag ner näsan i hans halsgrop medan han klappade mig över håret och sa att han var där, att jag kunde sluta gråta nu. Sen tittade han mig i ögonen och sa att han var tvungen att berätta en grej.

Min väska stod packad på golvet, en sån där resväska man drar efter sig och halva innehållet bestod av pluggböcker. Okej att vi skulle till hans föräldrars stuga för att re-la-laxa, men det bryr inte mina föreläsare sig om och vår Italienresa satte inte bara djupa spår i min ekonomi, utan grävde även bort en veckas studier.

Jag okeeeeej:ade och han berättade att jag nog var tvungen att träffa hans föräldrar innan vi åkte till stugan. Jag seriefigurfrös till, ni vet som seriefigurer gör när de är mitt i en rörelse? Jag plus föräldrar är lika med mindre kaos. Jag blir skitkonstig i sådana situationer. Kan inte agera normalt. M:s pappa gillade mig inte alls.

Så resten av morgonen och hela tågresan till pojkväns hemstad pratade jag i turbofart, mådde så illa att jag fick sitta med spypåse och ringde till Finaste och min egen mamma flera gånger. Min mamma tröstade mig med att jag borde göra bort mig på en gång, så att det avdramatiserades. Dessutom skulle jag ändå göra bort mig förr eller senare, lika bra att ha det gjort. Finaste kom med det fina tipset att föreställa mig dem nakna.

Så klev vi av. Jag gosade in händerna i vantarna för att få bort svetten. Pojkvän stod och pussade på mig när en hund kom farande. Sen hann jag inte tänka eller reagera så mycket för helt plötsligt var det hej och ta i hand och utropstecken! De gillade mig! De förstod min skånska! Jag fick en godkännarklapp på huvudet! Två gånger! Jag blev till och med godkänd av hunden! Det öppnades en helt ny dimension för mig, att föräldrar kanske visst kan gilla mig, att jag är okej, inte behöver slå knut eller snurr på mig. Jag såg min pappa och hans pappa sitta och diskutera hela kvällarna och hur min mamma och hans mamma dricker vin och hur han står vid spisen och gör det han nu gör vid spisen och jag gravid och lite småtjurig, men ändå rödkindad och helt plötsligt var hela min släkt med i tankarna och vi satt vid ett sånt där enormt bort i Toscana, under ett träd och stora fat bärs ut och barnen springer runt och leker kull och solen går aldrig ner – för hans föräldrar gillade mig!

Den där om fredagkväll hos mina föräldrar

Pappa: Vem pratade du med?
Mamma: Jenny
Pappa: Vad hade hon gjort nu?
Mamma: Inget!
Pappa: Jo, vad hade hon gjort?
Mamma: Inget!
Pappa: Behövde hon pengar?
Mamma: Nej.
Pappa: Vad hade hon gjort då?
Mamma: Jag berättar inte, för du bara skvallrar för hela släkten.
Pappa: Det gör jag ju inte!
Mamma: Jo, minns du inte när du berättade att hon blev tagen av polisen i London, missade tåget i Tyskland, missade flyget till Mexiko, missade bussen mellan Belize och Mexiko, glömde sitt pass i Spanien och bröt revbenet på fyllan?
Pappa: Hahahahahahahahahahahahahaha! Vad hade hon gjort? Vem ska jag ringa? Vem behöver jag muta?
Mamma: Äh, det hade bara rört ihop sig lite med hennes antagning.
Pappa: Lillebror har brutit handen, där borta i USA.
Mamma: Va? Varför har du inte sagt något?
Pappa: Fick reda på det precis.
Mamma: Åh, min stackars, lille, lille son!
Pappa: Jo.

Mamma ringer Jenny. Jenny vet inte något om någon bruten hand.

Jenny: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Pappa: Men han är inte i något u-land, jag tror att han klarar sig!
Mamma: Men min stackars, lille lille son!
Pappa: Kusinen har fått en son. Han ska heta XX.
Mamma: XX? Vad är det för konstigt namn?
Pappa: Nej, det där var en censur av Jenny. Han ska heta...
Mamma: Men... det kan han ju inte heta, det heter Jennys nya, vi kan inte ha två sådana i släkten. Jag ringer och säger det till kusinen.
Pappa: Okej. Ska vi ha sex nu?
Mamma: Nej, jisses, vi har ju bara haft sex två gånger i våra liv! Båda gångerna lyckades vi få barn. Dessutom måste vi ringa och väcka Jenny tidigt imorgon, när hon är bakis, vi går och lägger oss nu.

På bild: världens finaste lillebror med två hela händer.

Den där om problem light

Mamma vill inte höra om Stolte mannen. Hon säger att om jag inte tänker gifta mig med honom, eller om det inte är allvarligt, skaffa-barn-allvarligt, så vill hon helst inte höra. Hon säger att han inte kommer vara lika bra som M. Att hon inte vill engagera sig så mycket i någonav mina pojkvänner igen. Att han låter lite underlig. Som om underlig skulle vara fel. Mamma älskade M. Hon hade nog redan planerat hur våra barn skulle se ut. Och om hur mycket hon skulle skämma bort dem.

Mexikanaren mailar och avslutar med att han älskar mig. Oj. Mellan hej lilla kanin och jag älskar dig berättar han att han snart är klar med sin master i design och att han antagligen kommer till Sverige i höst. Oj. Han frågar även om hur stor min säng är. Oj.

Det kanske är dags att berätta för honom? Är det dags? När är det dags? Hur vet man?

Den där om semestern

Min mamma inte berätta att det var fem stjärnor vi skulle bo i. Fem stjärnor, med nya blommor på rummet varje dag, morgonrock och madame! Det var frukostbuffé och jag spendera varje början av varje dag bakom mina solglasögon, med vattenmelon och champagne framför mig. Mamma ska du verkligen dricka champagne idag med, frågetecken:ade och jag stirra på henne och hon jaha:ade, med uppgivenhet, kanske kom på att jag faktiskt är tjugosjumenenvisochtrotsigsomennittioåring och gå och hämtade sig ett eget glas.

Ganska trevligt. Vi prata om mammas uppväxt och herre Gud, hon har varit jag, hon supa sig full, whiskey, på söndagskvällarna och tittat på M*A*S*H för att pappa inte ville stanna och sova över hos henne. Och sen åkte de ner på folkdanslagsläger i Holland och rökte inte på, fast att jag pressa henne stenhårt på den punkten. Inte ens lite? Inte ens lite, utropstecken, utropstecken.

Gratis gym är lika med springa en timme på löpbandet varje morgonellerkväll och svettas massormassor, medan gubbar sitta bakom på motionscyklar och kollar in min rumpa.

En kväll, mamma gått och lagt sig, jag sitta i pianobaren, den utan piano, man skicka champagne till mig. Jag prata med barkillen, enda undertrettio på stället, mycket söt, sådär brun och liksom veta att han är skitsnygg och jag undra hur många nummer han få per kväll, genomsnitt, ungefär. Och han säga här, Jenny, från gamla mannen där borta, le och drick! Och jag fnysa säga champagnen är ju för fan gratis, inom parentes: fast jag pratar spanska, för jag vet inte varför, men när det är varmt och jag druckit för mycket börjar jag prata spanska, slut parantes. Han säga bara den vanliga, den här kosta mycket, kosta skjortan. Och jag le och nicka, vilja vara själv, inte med gammal man som inte vill gå upp till sitt eget rum och fylletafsa på sin fru. Från scenen Fadokvinna sjunga, låta som Lhasa, jag älskar Lhasa, hon låta desperat, som om hon precis fått sitt livs bästa knull, eller desperat väntar på att någon ska ta henne hårt.

Jag utan trosor och behå, har bränt mig så att jag inbillar mig, eller i alla fall påstår, att det gör ont att ha underkläder, klänningen kanske genomskinlig, kanske ana mörkt där mörkt finns och kanske ana bröstvårtor, kanske. Klänning vara ljust blå, men kanske ana ändå, kanske. Han, gamle komma bort, komma bort till mig, lägga hand på naket knä, jag säga ta hand bort. Nu. Med hård röst. Han inte förstå. Han skratta. Fnissa. Fult. Jag slår honom. På hand. På kind. Säga inget pris på mig, inte på ryggen, inga prislappar någonstans, ser du? Ser du? Han stelna, kanske inte van? Van vid nejsäg? Jag ingen hora! Verkligen ingen hora. Han mumla bara lite? Undertrettio i baren kommer bort, vill ha hjälp? Jag fnyser.

Går upp till min mamma. Hon snarkar.