Jag gillar inte alls när pojkar charmar mig.
Jag gillar inte alls när de charmar mig och jag förlorar kontrollen.
Jag gillar inte när de pratar skånska och jag känner mig som hemma och en speciell tillhörighet och vi-mot-de-andra-känsla börjar blomma. Jag blir rosig om kinderna och kan nästan känna doften av betor, koskit och nyslaktad gris.
Jag gillar inte när de pratar halländska och jag blir rosig om kinderna jag känner mig nästan som hemma och jag kan nästan känna doften av måsskit, havssalt och tonårsfylla.
Jag gillar inte när de tar av sig tröjan och visar magar och tatueringar och hårighet och brist på hårighet och bröstvårtor och tuffa ärr.
Jag gillar inte när de har kvar sin tröja på och man bara kan fantisera vad som finns under (magar och tatueringar och hårighet och brist på hårighet och bröstvårtor och tuffa ärr).
Jag gillar inte när de är trevliga och roliga och söta och snygga och underbara och fnittriga och farliga och frisläppta och generösa och bär snygga skor.
Jag gillar inte att prata i telefon i två timmar och sen ha ont i örat och läpparna.
Jag gillar inte att hångla i två timmar och sen ha ont i läpparna och öronsnibbarna.
Jag gillar inte att bli smekt.
Jag gillar inte att de spelar spelet bättre än vad jag gör.
Jag gillar inte när de knuffar ut min fiaplupp.
Jag gillar inte att bli charmad.
Jag gillar inte allt det här.
För sen blir man alltid lämnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Awww. :-/ Jag gillar inte moderkänslor mitt i natten mitt på webben, för man har aldrig något bra att göra av dem.
johan är ta mig fan spot on. lilla baby. fiapluppen är förstås värst. jag önskar att jag kunde säga well, lämna honom först du då, men det vet både du och jag är ingen lösning. världen skulle inte klara om du lämnade någon i den. det kanske är världsordningen? jenny är starkast, hon kan ta det.
en dag finaste behöver du inte ta det längre. det finns en stare till alla. jag har bestämt det, så det är sant.
För om Christina har bestämt det, så ÄR det sant. Faktiskt. :)
heeeej. jag tycker om din blogg och har tagit mig friheten att länka hit.. skrik om det inte är okej.
Den där om att jag ogillar när Jenny inte skriver i sin blogg på flera dagar... =)
Johan: Menvafan! Moderskänslor? Det är alltså sådana känslor jag väcker?
Christina: Klart det är sant. Så är det. Och jag vill ju inte ha någon just nu, någon som sitter och saknar när jag är i Mexiko. Men det kommer. Så klart.
Tessan: :) Ledsen, datorn har varit trasig!
Aye, weel, det är så ont om ord som täcker upp spektrat, ibland, men i sådana här fall när man älskar någon som så tappert inte går ikras; kämpar, öppnar sig, blottar hjärta och skriker ut sin ångest men sublimerar den så den faller nysnö, inte regnar spön, lägger ett tyst ludd kring hjärtat på en så man håller på att sprängas av att inte kunna lägga armenom, för att man inte sitter där intill, inte har armomläggningsprivilegier bara för att man älskar, och inte kan göra så mycket mer än säga att man känner vad man känner, och därtill utan röst, och bara i text, ja, då tar man det ord som bränner största hålet i hjärtat på en.
Nicht so gut på att hantera det där med att ta in ett ontsomfan så här per text utan armenom, utan bring your own bringa, utan det är bara flanell, snyt dig, kära du, skjortan vore värd mindre än du även om den inte gick att tvätta och allt det där andra som gör RL så mycket lättare att hantera känslobalansmässigt för att empatin liksom har någonstans att ta vägen, någonting att få fäste på, någon att förankras i och rinna ut genom.
För jag kan odla hur stor neocortex som helst utan att kunna ladda ur en sådan här dos medkänsla och somna lugnt på det för det. Reptilhjärnan fattar vad det handlar om och att man måste göra det där, intill, för att det ska spela någon roll och väga tillbaka i vågskålen, och tänk att få låna ut sig som näsduk att samla ihop allt krosset i, bara för en dag, allt snor och hulk och litet och stort och mörkt och tungt och svart.
Du får helt enkelt stå ut med att vi moderskärlekar dig en del inblandat med alla andra kärlekarna du när i oss; med all den där öppenheten kan du inte undgå någonting mindre än hela paketet i retur. Puss och kram på dig, kära toddlern! Det blir bättre igen.
Skicka en kommentar