Den där om vakna mitt i natten-kräket

Vi måste prata om illamåendet. Skröt igår för en kompis att jag inte kräkts på hela två veckor. I natt vaknade jag klockan halv fyra och var tvungen att ångestkräka några gånger. Är det såhär vi ska ha det nu? Vakna mitt i natten-kräk?

För övrigt har vi tagit första magbilden. Jag känner mig som en medlem på Familjeliv och känner mig även lite smutsig. Får nog bara bli vanliga magen plus hela jag-bilder i framtiden.

Den där om vad som plötsligt händer

Vi sitter på festivalområdet med en flaska vin och soppa i mugg. Ligger trekant på en filt: jag, Stolte mannen och en av mina bästa kompisar. De har lovat regn, men det är bara sol hos mig. På scenen står ett band som låter garage men utger sig för att vara något annat, något bra.

Det är då det händer. Plötsligt händer det. Stolte mannen stelnar till i en rörelse och säger om du vill se mitt ex så går hon där. Exet som han inte sett på massor av år. Exet som jag inte hinner se även om jag vrider det mesta och bästa jag kan på huvudet. Exet som lämnade honom förtvivlad och gjorde att han hade en väldigt konstig tjejsyn och inte band sig med röda band till någon innan han träffade mig. Ni vet. Hon.

Han blir tyst och inbunden på filten. Jag tror inte att min kompis märker något men jag känner det som om det låg fysiskt i luften. Jag känner hur hans tankar saktar ner hur hans väsen stelnar till. Jag drar fingrarna genom hans nackhår och pratar på som om det vore vanligt. Mina känselspröt har lindat sig runt om honom, som en skyddande slöja. Jag multi taskar. Pratar på skojar stojar samtidigt som jag fladdermuskänner av honom. Han är fortfarande där, där jag inte kan nå honom. Vi har älskat, förlovat oss, gift oss men ändå står jag med en fot i något jag inte vill sjunga knädjupt i och med en fot i det som är bekant och tryggt.

Stolte mannen är extremt trogen. Som en labrador. Han väljer vem han gillar och älskar med precision. Det är fint, men det betyder samtidigt att när han väljer någon så är de med honom hela livet. Som hans ex.

På vägen hem, efter nakennattbad i ett för kallt Mälaren och öl på vägen frågar jag honom hur det känns. Hur han mår och han snubblar till när han går och mumlar att han aldrig fick något avslut med henne, det blev aldrig avslutat. Hela jag vill bara skrika att helvete, ser du inte mig? Ser du inte mig? Ser du inte mig? Hon lämnade dig, jag finns här! Så gör jag det. Jag säger men jag då? Och han kramar mig mitt i en uppförsbacke, säger att jag måste förstå att jag är hans allt nu och jag vet ju det. Jag vet att jag är allt och egentligen tvekar jag inte, men plötsligt händer det och jorden skälver till.

Den där om mycket, mycket viktigt!!!

Om jag bara får köpa en endaste bok till min semester, vilken ska jag köpa då?

Den där om att planera in en vilostund på semestern

Vecka 32 går jag på semester i fyra veckor. Varje år tar jag sen semester och varje år funderar jag på varför jag tog så sen semester egentligen. I år tänkte vi ta det lungt (alltså det där är en omskrivning för billig) och jag tänkte hurra! jag ska bara läsa böcker!. Tills vi började planera in saker. Saker som är inplanerade vecka ett i Skåne:

grillkväll med mina kompisar, grillkväll med Stolte mannens kusin fru barn, resa till Ystad för där finns en gata med mitt namn, resa till Köpenhamn, utekväll med mina kompisar, två restaurangbesök (bord är bokat), resa till Österlen, träffa släkten, bo på b&b en natt, ligga på stranden, nattbad, kvällsbad, morgondopp, hela dagen-bad, plugg inför tenta, ett sjukhusbesök, träffa min bror, träffa mina föräldrar, klappa katt, kräftskiva, sova, sova, sova.

På vägen ner till Skåne ska vi hinna med Ullared, loppisar, besök hos en av mina bästisar i Göteborg, kräftskiva, kolonistugehäng. På ett dygn.

Jag får vila vecka tre. Vila vecka två går inte för då ska vi hälsa på en bror och kompisar i London.

Den där om att inte äta

Jag ligger i sängen när han kommer hem.

Lilla baby, sover du? undrar han med försiktighetsrösten.

Ja, svarar jag med gladröst.

Det göru ju inte! Har du ätit? Mår du bra? Hur mår du? Hur mår Fimpen?

Och jag vågar inte svara hur mycket jag har ätit för då får han den där bekymmersmunnen. Jag äter inget. Jag vill inte ha mat. Vet inte när suget och äta flohäst och hela häst-känslan ska komma, men nu vill jag mest äta jordgubbar och dricka saft. Enligt Vårdguiden ska jag ha gått upp cirka två till fyra kilo. Det har jag inte, jag har gått ner fyra. För det går inte att äta.

Utifrån köket skriker Stolte mannen

Ägg? Äggröra? En smörgås? Morot? Köttfärssås? En bit ost? Jag svarar nej på allt. Mår illa av tanken på att äta en smörgås. Säger att jordgubbskräm går bra, men det får jag inte för då måste han åka in till Pressbyrån i stan och innan han kommer tillbaka har jag somnat. Han tvingar i mig äggröra med mycket grädde i, för fett är bra för Fimpen. Han lägger upp det i en röd liten skål, röra på två ägg. Jag äter hälften, sen tar det stopp. Han sitter bredvid och tittar på. Ät! Jag äter lite till. Och undrar när jag ska bli sugen på saker. När kommer det?

Den där om att min kropp gör nästan allt som Vårdguiden säger att den ska göra

Jag har fått nästäppa! Precis som Vårdguiden sa att jag skulle få i vecka sjutton! Min kropp alltså - så himla lustig som lyssnar på vad den ska göra.

Den där om vad jag låg och tänkte på

Jag hade åkt nattåg alldeles själv genom en liten, liten del av Indien som skulle varit en stor del av Sverige. Jag hade kommit fram till Mumbai mitt i natten och tagit mig till flygplatsen, men inte blivit insläppt, för mitt flyg gick inte förrän på morgonen och då blev man inte insläppt på flygplatsen. Jag stod och stampade på gatan av frustration och längtan: jag ville hem till Stolte mannen, som jag bara hört på repiga och sönderklösta telefonlinjer i fyra veckors tid. Det var jävligt kallt och runt flygplatsen satt familjer vid brasor för att bli varma. Jag tänkte att jag har tre alternativ nu

ett) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp nu

två) jag ger upp nu, lägger mig på marken och bara ger upp i fem minuter, sen får jag inte bara ge upp så där

tre) jag tar en taxi och åker till dyrt jävla hotell sover en natt och åker till flygplatsen i morgon.

Jag valde tre. Bara det att några hotell klockan tre på natten inte fanns. Jag betalade och fick sova i taxin. Gubben satt utanför bilen när jag orossomnade. I framsätet när jag vaknade med panik i lungor mage hals. Han tittade på mig i backspegeln. Don't worry, miss, it's only four am.

Det kan ha varit en av de värsta nätterna i mitt liv. I dag minns jag det knappt, det har blivit en historia att berätta på fester, en sak att skriva om i bloggen. Något jag ligger och tänker att jag ska skriva om i min blogg när Stolte mannen kommer in i sovrummet och säger att Oslo har blivit bombat.

Den där om kattveckor - utvärdering

Vi skulle skaffa katt efter semestern. Det var bestämt hugget i sten underskrivet av alla parter.

Så lånade vi katt. Eller snarare tog hand om katt vars matte åkte på semester i nästan två veckor. Nu vill vi inte ha katt längre.

Jag älskar katt. Blir ett enda långt pip när jag ser en. Är uppväxt med katt, har älskat och andats katt länge. Den här bloggen började med mig som katttjej, med en Jenny i Studentstad och fem katter i en tvåa.

Men visste ni att katter fäller oändligt mycket päls, bajsar äckligt, låser en till hemmet, är jävligt jobbiga när de inte får gå ut, tar in fästingar när de får gå ut, väcker en klockan halv fyra på morgonen, förstör din soffa med sina kattklor, ger en enormt, enormt dålig samvete, släpar fram tamponger som den leker med och kan lämna ett rum i en enda stor röra? Ja, det visste vi med, men hade kanske glömt. Nu vill vi inte ha katt längre. Det gör ont i hjärtat, men inte än.

Den där om att jag är fortsatt galen

Efter det här spenderade jag en hel dag på jobbet för att lösa det hela (utom mellan klockan elva och två, då det var stängt i telefon på grund av lunch).

Efter samtal tre kommer vi fram till att mitt gamla konto är spärrat och att jag inte ens kan komma till skolan, och inte min fullmaktshavare heller, för att skaffa nytt. Jag måste vända mig till institutionen. Som är stängd till efter att tentan varit. Jag måste vända mig till "Eva på filosofi" för att få anmäla mig till tentan och få litteraturlista. Eva på filosofi är tillbaka åttonde augusti.

Ungefär här tänker jag okej, jag klarar det. Jag tänker inte falla på målsnöret.

Jag ringer tillbaka till Mediecenter för att se om de kan kolla vilken litteratur jag bör läsa. Mediecenter ringer tillbaka efter två timmar med en lista som inte är uppdaterad sedan 2009. Jag ger upp och går till biblioteket för att hämta ut böckerna de hade på kursen 2009. Och börjar googla efter tentafrågor.

Den där om ett hot som försvann

Jag ligger i sängen och har ett blogginlägg i huvudet när Stolte mannen kommer in. Jag glömde berätta att innan jag åkte för att träffa dig så sa de på nyheterna att Oslo var bombat. Vi sätter på tv:n och spenderar kvällen framför den. Kräftorna och bubblet får stå lite vid sidan om: nedgraderat på viktighetsskalan. Jag sms:ar mina vänner i Oslo. De är okej. Eller. De lever.

Vi sitter nära nära i soffan och har fattat varandras händer. Så säger han det jag tänker snälla, snälla, låt det inte vara en islamistisk attack. Snälla, snälla, låt det vara en galen nynazist. För mitt i all smärta och vad man inte borde tänka-tankar så vet jag inte hur mycket mer gubbarna jag jobbar med klarar. De små gubbarna som ägt små affärer i Flen, som nu gått i konkurs och blivit klottrade på. De små gubbarna som har små fruar som ler tysta leende mot mig och tar mig i underarmen och inte i handen. De små gubbarna som ler ett förlåt för att de inte kan svenska så bra.

Det skulle ha blivit så mycket jobbigare för hela Norge om de små nynorska gubbarna och de stora starka sönerna de har skulle fått en ännu mindre chans att få en chans för att de ser ut på ett visst sätt.

Så vaknar vi på morgonen och det verkar visa sig vara en ensam människa. En ensam människa skapar inte skräck i samhällen på samma sätt. Det är lika svårt att förstå som att rymden är oändlig. Det är svårt att förstå att så många blivit dödade av en enda människa. Lika svårt att förstå som att det är miljoner som dör i Afrika för att de är hungriga. Och jag förbannar CNN som stod på hos oss några timmar, tills vi tröttnade på att de spekulerade om vilken islamistisk organisation som låg bakom samtidigt som Norges utrikesminister gång på gång bad att de inte skulle spekulera i något som de inte hade någon som helst aning om.

Den där om vad jag blir galen av

JAG BLIR GALEN!

Det här har hänt:

skulle ta ut examen för det behövs på nytt jobb. Kan inte ta ut examen för jag måste tydligen göra omtenta i gammal b-kurs. Kan inte göra omtenta för...

mediecenter måste få godkänt av instution. Instution får godkänt av ansvarig föreläsare, sen stänger de och går på semester till efter att tentan har varit. Mediecenter säger synd, vänd dig till filosofiinstutionen, de kanske kan hjälpa. Filosofimänniskan är på semester till dag innan tenta. Jag frågar kan jag få tillgång till vilken litteratur jag borde läsa? Det var ändå fem år sedan jag skrev tenta sist. Svar: nej.

Okej, kan man lösa på annat sätt? Svar: ja, du kan komma hit personligen mellan klockan 12- 14.30. För vi kan inte skicka inloggning per:

telefon

e-post

vanlig post.

Alternativet är om du skriver en fullmakt, som finns på vår hemsida och skickar någon annan, eftersom du jobbar.

Fullmakten är omöjlig att hitta på hemsidan. Både jag och två kollegor har försökt.

Man kan ju tycka att jag hade kunnat ta tag i det här tidigare. Och ja, det borde jag ju. Mitt första mail skickade jag 25 maj 2011. Det här har alltså hållt på ett tag. Jag borde fan ha satt tentfan med en gång.

Den där om att jag tycker att det är mer spännande att läsa om vad som ska hända mig än min bebis

Nästa vecka, vecka sjutton ska jag börja svettas mycket och få nästäppa, men inte få använda nässpray. Man undrar ju lite när alla de bra sakerna ska få komma.

Den där om att jag faktiskt kan stava

Nu blir jag sådär skit, ni kanske tror att jag tror att det heter/stavas bakspegeln och inte backspegeln? Jag vet vad det heter, men jag skriver ju lite som jag vill och byter ut ord och sådär, ni vet? Så det ska vara bakspegeln. Jag tyckte att det passade bättre.

Den där om efterrättsveckan

Om man har en himla massa hallonbuskar, ett mindre fält vita smultron i bostadsföreningen samt en man som springer och handlar glass åt en kan man få efterrätt hela veckan.

Den där om hallonbusken

Jag sitter i baksätet på vår bil bakom Stolte mannen. Han tittar på mig i bakspegeln och ler med hela ögonen hela munnen hela kroppen när han berättar. Hela han är lycklig lycklig och det syns det är som att det strålar ut ur honom ut ur bilen ut så att alla kan se. Han har legat med sitt ex och han ler ler mot mig i bakspegeln och säger att den här gången kanske det slutar annorlunda, den här gången kanske hon inte lämnar honom ensam och förtvivlad och de har redan stämt träff till nästa onsdag igen.

Och jag sitter där bak och lyssnar på vad han säger och samtidigt som jag lyssnar så flyger jag ovanför bilen och tittar på hans nacke han hår hans nackhår och jag vill bara sträcka ut handen och röra honom där föra handen genom det där. Jag vill krypa nära honom in i honom kan inte komma för nära. Jag skriker så det hörs i hela bilen ut ur bilen så att alla hör att sluta jag vill inte höra mer.

Sen vaknar jag av att jag gråter.

Jag lägger mig nära nära kan inte komma för nära lägger mina armar runt hela honom för mina händer över hela honom han är där nära och han greppar om mig tar hela mig in mot sig mumlar så så så så du drömmer och jag gråter och hulkar i hans armhåla och han klappar mig över håret så det blir alldeles tovigt stökigt tossigt. Och hans andetag är så mjuka så välbekanta. Ibland leker man sådana där fåniga lekar på bröllop där man ska känna igen benen eller rumpan på den man just gift sig med. Jag skulle kunna höra ut Stolte mannens andetag på den där leken. Jag skulle gått rakt fram till honom och sagt här är han!

Och medan jag ligger där och gråter och katten vi tar hand om har vaknat och tror att vi ska leka med hans lekmus, sitter bredvid mig och jag ligger nära nära nära så tänker jag att jag aldrig vill lära känna någon annan att älska aldrig igen. Ingen kärlek vi ska leva resten av våra liv ihop behövs mer. För jag har min. Om jag skulle tvingas leva med bara Stolte mannen i en stuga på landet utan någon annan skulle det vara tråkigt, det skulle vara långtråkigt och skittrist, men jag skulle tycka att det var ganska så sweet ändå.

För jag är en sån där som tänker ensam är stark, jag tror inte på lycka från någon annan, utan lycka från sig själv, inifrån magen, måste älska sig själv mest och först. Men skit i allt det där nu: lyckligast blir jag av min man och mig tillsammans.

För han är… när vi sover sked och jag är lillskeden så brukar han pusta och hosta för att han får mitt hår i munnen. Han sjunger med i alla låtar han hör men kan inte texten så han hittar på egen. En gång skulle han sjunga kantarellvisan för mig, innan vi skulle äta kantarelltoast, och hade letat upp på nätet, så att han skulle sjunga rätt. Han slutade snusa för att han inte ville bli gubbsnusare men började röka istället. Det var ju inte bra, så då började han snusa igen, för oj, så bra att han slutade röka!. Han trodde inte alls på mig när jag sa att man kunde prata med katter genom ögonen men sen smygsåg jag när han gjorde exakt det med sina föräldrars katt och hans leende när det faktiskt funkade. Han är extremt överbeskyddande över mig utan att han kväver mig. Han har fobi för att kräkas men håller ändå mitt hår när jag gör det. Han plockar hallon till min frukost när han går förbi hallonbusken på gården. Han plockar hallon till min frukost även när han inte går förbi hallonbusken på gården, utan tar omvägen. Han har tatuerat in mitt namn på sin axel. Han kan planera en måltid en månad i förväg och googlar mat till förbannelse. Han väljer länder han vill åka till baserat på vad de har för matkultur. Han bär min väska. Han lånar ut sina skor på fyllan när jag inte orkar gå i mina klackskor längre. Han hatar att doppa sig i kallt vatten men är alltid i längst. Han vet redan vad han ska äta när vi ska till Skåne om tre veckor. Han ger mig alltid den finaste köttbiten. Han lämnar alltid kvar lite läsk på botten av flaskan åt mig. Han är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar. Han kan göra mig fantastiskt kåt bara genom att titta på mig. Han vet hur jag mår till och med när vi båda sover. Han dansar löjliga danser för att jag ska skratta. Han är min.

Den där om va alla mammorna vill

Saker jag inte får göra för Stolte mannens mamma nu när jag är i känsligt tillstånd:
bada i havet bada i insjö sola hoppa studsmatta springa gå på bröllop till klockan fyra på morgonen bråka med Stolte mannen.

Saker jag inte får göra med Fimpen för Stolte mannens mamma, när denne kommer ut till oss: resa till Argentina resa till Frankrike.

Saker min mamma tycker att jag ska göra i mitt känsliga tillstånd: träna.

Ställen dit Stolte mannens mamma tycker att vi kan åka istället för till Frankrike och Argentina: Värmland.

Den där om nyhet, nyhet, folk: nyhet!

Jag kan inte stänga mina byxor och blir märkligt glad över det.

Den där om domino

Jag får ett snabbchattmeddelande på jobbet. Hon berättar att hon har sagt upp sig och jag ler. En till. En till! Sedan vi hade en omorganisering på jobbe i maj är det elva utav tjugofem som har sagt upp sig. Nästan hälften.

Diskussioner i fikarummet så säger folk saker som ledningen måste väl fatta nu? och jag rycker på axlarna, vet bara vad min närmaste chef säger. Min närmaste chef som jag älskar till döds, men som är lite huvudet i sanden just nu, som säger att det beror på att folk byter jobb efter ungefär två-tre år, det är normalt. I hissen räknar två kollegor ut att sedan juni har tjugofem personer lämnat företaget.

Och på den andra avdelningen på jobbet vandrar det som elden. En av dem frågar mig: vad händer och jag bekräftar. På andra avdelningen förnekar cheferna vad som händer på vår avdelning och jag kan inte låta bli att skratta. Det ska bli så jävla skönt att lämna allt det här, allt det som man bara kan skratta åt.

Den där om allt som går sönder

Han står i köket och skriker in till mig i vardagsrummet. JÄVLA SKIIIIITTTT! Jag springer ut till honom och ser vattnet trilla ut ur diskmaskinen. Det är ingen fors eller lite droppande, utan det trillar. Trill, trill.

Det här med att köpa lägenhet alltså. Jag visste att det skulle bli dyrt och att saker skulle behöva bli lagade, men det här känns som filmen Drömkåken. Hittills har vår toalettstol, vårt handfat i badrummet, vår tvättmaskin och vår diskmaskin gått sönder. På fem månader. Toalettstolen och tvättfatet har vi lyckats laga, men i tvättmaskinen ligger en kudde instängd i vatten och i diskmaskinen ligger lite vatten på botten och surar. Sur, sur.

Och det är så dyrt. Vi har inte råd. Jag har knappt råd att bo. Vi köpte när det var dyrt. Efter hyra och avbetalningar och ränta och andra räkningar hamnar jag på summor som jag känner igen från när jag var student. Så vi står där med trasiga saker och har inte råd att laga och jag undrar om vi verkligen gjorde rätt.

Den där om att jag tydligen bara vill göra trettiofem saker i mitt liv

Jag började göra en sån där lista på saker jag vill göra innan jag dör, men Gud vad tråkigt det var. Jag vill mest resa, så det blev bara trettiofem punkter.

Springa tjejmilen
Åka Vasaloppet
Besöka Kiruna
Besöka Arktis
Besöka Antarktis
Se en gepard i vilt tillstånd
Skriva en bok
Kunna spela trummor
Gå på en vulkan
Se norrsken
Besöka alla världsdelar
Besöka alla Europas huvudstäder
Åka till Ryssland
Läsa Dostojevskij
Skaffa barn som är friska och lyckliga
Dricka rysk champagne
Bo på landet
Äga två katter och några får
Äta skaldjursplatå (nu säger Stolte mannen att jag redan gjort det, jag trodde platå var en... platå, inte en tallrik)
Rida på en häst Argentina
Lära mig förstå danska
Uppleva att Sverige får sin första kvinnlig statsminister
Vara med om när Sverige vinner fotbolls-VM
Ha en sommar lika varm som -94 igen
Vara ledig en hel sommar
Vara chef
Bestiga Kebnekaise
Bila i mellanamerika
Besöka kinesiska muren
Besöka Teheran
Segla
Åka båt på Nilen
Lära mig jonglera
Kunna spruta eld
Lära mig dansa charleston

Den där om att ja, jag åt två olika efterrätter också.

Linn skriver om bergsmat i Italien och det får mig att minnas oktober 2007.

Oktober 2007 hade jag och Stolte mannen varit ihop på riktigt i tre månader. Vi var fnissigt nykära och jag vet inte hur, men jag fick med honom på en veckas bilande i Toscana. Det var en dag i Pisa, en dag i Florens, en dag i Milano, en dag i Siena, en dag i Verona, en dag i Bologna, inte en dag i Rom för det låg för långt bort.

Vi kom till Verona ungefär tio minuter innan de skulle stänga innergården till det hur där Juliet stod på balkongen och fluktade ner mot sin Romeo. Vi sprang in, Stolte mannen skrev på den nerklottrade vägen, Stolte mannen hjärtar Jenny, vi tittade på balkongen, vi trängdes med ett eller två gäng tonårskids, sen stängde de och vakter motade bort oss. Det var lördag och nästa dag skulle vi köra tillbaka till flygplats, tillbakaåka till Sverige.

Vi vandrade huvudgata mot bakgata. På huvudgata turistrestaurang efter turistrestaurang, inget vi ville ha. På bakgata Via Teatro Filarminico, 10 låg vårt paradis Ristorante "Il Cenacolo". Inne i lokalen satt enbart sådana där familjer som man tänker inte finns i Italien längre. Det var fastrar och mostrar och barn i vagn och barn vid bordet och fem generationer och alla var högljudda och runt alla bord satt det minst femton personer.

Förutom vid vårt bord, för där satt jag och Stolte mannen med stora ögon. Det fanns ingen meny, utan när vi satt oss fick vi in en vinflaska och några ord på italienska. Vi nickade och log och drack vin och log och tåflörtade och log. Så kom rätt ett in. Sen kom rätt två in. Sen kom rätt tre in. Och ungefär här funderade vi på om vi skulle beställa in mer vin samt hur många rätter vi skulle få in och hur vi skulle lägga upp matätandet: gå all in och äta upp allt på varje tallrik, eller äta lite av varje. Efter rätt sex började mitt tempo att lugna ner sig och jag kände att okej, nu finns det bara plats för efterrätt. Då kom pastarätt tre in. Efter pastarätt tre och på den tredje flaskan vin som bars in utan att vi bad om det började huvudrätterna komma. Jag minns knappt vad det var, men det var mycket. Efter den elfte rätten, en himla massa kort, Stolte mannens fjärde kan du fatta det här? Kan du? Jag fattar inte det här! trodde vi att det var slut.

Då kom efterrättsbuffén in.

Den där om att jobba på snabbt

Och hej! inom ett år kommer jag att ha:

gift mig åkt på världens finaste smekmånad blivit gravid (skaffat katter - den är vi lite osäkra på nu när vi har lånekatt alltså. När den bajsar så står jag och gravidkräks i köket) köpt lägenhet fått nytt jobb skaffat bil och lärt mig att det heter dammsugit inte dammsugat och bytt tjänst inom företaget (fast nu blev det i lite fel ordning).

Det är ganska snabbt jobbat.

Den där om fotboll och korv

Åh ikväll! Ikväll ska jag inte sitta på jobbe och gråta till Karin Broos sommarprat, som jag gör nu (alltså när hon börjar snyfta i studion, då föll det ihop lite för mig här på kontoret). Ikväll ska jag se FOTBOLL, äta korv med surkål och hurra när vi går till final.

Den där om att tacka ja och vara på smällen

Jag håller på att kissa på mig när telefonen ringer. Inte för att jag blir nervös utanför att jag håller på att kissa på mig. Jag svarar och det är stället där jag sökt jobb, de säger att jag är deras första handsval och jag fnissar och säger vad kul! och menar det. Jag älskar att vara en a-människa, man måste njuta medan man a-ar, och ignorera att alla andra dagar är b-dagar. Innan hon hinner säga mer så bryter jag in med att jag är gravid och om de inte vill ha mig så får hon säga till med en gång. Hon låter lite tveksam och frågar om jag ska vara borta ett och ett halvt år, men jag säger att såklart inte, jag har en man som också vill vara hemma och vi ska dela 50/50. Hon säger men va kul! Klart det är okej! och jag pustar ut. Så säger hon att hon inte kan möta mitt löneanspråk och anger en lön som jag hostar till av. Jag frågar om det är förhandlingsbart och hon jaar.

Jag pratar med en av tre kollegor som vet om att jag är gravid och hon säger att jag är så modig, som vågar söka och ta jobb fast att jag är gravid och jag tänker på min manliga kollega som fick nytt jobb tre veckor innan hans tjej födde en unge och svarar äh!

Fast egentligen: stora skälvan. Vad fan har jag gjort? Vad har jag gjort?

Den där om att jag till och med får ett eget kontor. Det är stort inom den här branchen, kan jag meddela.

Jag håller på att kissa på mig när telefonen ringer. Inte för att jag blir nervös utanför att jag håller på att kissa på mig. Jag svarar och det är stället där jag sökt jobb, de säger att jag är deras första handsval och jag fnissar och säger vad kul! och menar det. Jag älskar att vara en a-människa, man måste njuta medan man a-ar, och ignorera att alla andra dagar är b-dagar. Så säger hon att hon inte kan möta mitt löneanspråk och anger en lön som jag hostar till av. Jag frågar om det är förhandlingsbart och hon jaar.

Jag ska jobba med kids. Inte små, små kids, utan kids som är tio år yngre än jag. Eller jag vet inte, de kanske bara är fem år yngre? Det är arbetsmarknadspolitik och det är kids. Jag ska ha glasögon, pekpinne och vara snäll mot de som förtjänar det. Älska de som inte förtjänar det och ta ner folk på jorden som behöver det. Ungefär som jag gör när jag håller utbildning i dag.

Men först ska jag löneförhandla. Och säga upp mig. Och tacka ja.

Den där om att önska, önska runt i ring

Nä, men hörrni, nu skiter jag i det här, flyttar till Skåne, till det här huset med Stolte mannen, blir lite rasist och skaffar katt.

Den där om åsna vs häst

När jag var sex år började jag rida på ridskola. Jag vet inte varför jag gjorde det eller vem som kom på idén att det var det jag borde göra som fritidssysselsättning, men det var där jag började. Sen tränade jag fotboll, innebandy, simning, aerobics och en jävla massa annat med ridning var det jag höll på med längst. I tolv år, eller så.

När jag var åtta år blev jag kär i Linus. Linus var vit och tjock och ingen ville rida på honom för han var lite trilsk och väldigt envis. Alla de andra barnen ville rida på Lotten, som gjorde som man sa till henne, men jag ville rida på Linus. Med Linus kunde man dra som man ville i munnen och var man och red ute, efter fälten, så kunde man galoppera jättesnabbt lite hur som, för det älskade Linus. Hans man flög och öronen stod rakt upp. Jag skumpade runt på hans rygg, höll fast mig i manen och skrattade så jag kiknade.

Så började vi hoppöva och Linus fick inte vara med för han ville inte hoppöva. Alla ville ha Lotten för Lotten hoppade när man sa hoppa. Jag sadlade Linus en gång, fast att min ridlärare hade sagt att jag skulle ha Ballerina, men Ballerina bets och jag var rädd för henne, så jag tog Linus istället. Min mamma har alltid sagt att jag är envis som en åsna och en åsna är envisare än en häst, även om det är Linus, så efter att ha trillat av en massa gånger och efter att Linus vägrat hoppa så fick jag honom att i alla fall springa över några pinnar på marken och sen hoppa över ett hinder som var trettio centimeter högt, även om det var meningen att vi skulle hoppa en metershinderna. Jag skrattade så jag kiknade. Linus gick bort och ställde sig i ett hörn med mig på ryggen och sen flyttade han inte sig därifrån på hela lektionen.

Den där om att köpra könsneutralt, kanske?

Jag är inne på olika gravidsidor på nätet och tittar på vad som kommer att hända i nästa vecka - vecka femton. I vecka femton ska man tydligen bli jävligt irriterad på kommentarer som:

Hejsan!

Jag gick in i vecka 15 i dag, syns dock inte så mkt men det känns hihi, varje gång jag frågar min son vart bebisen ligger så pekar han på sin egen mage.. väldigt gulligt :p

jag ska på ultraljud den 16 maj för att kolla min lilla krabat, ska även försöka få kollat kön så blir det lite billigare med kläder ok annat :D

och

japp då va man äntligen inne i vecka 15 (14+3)

missfallsrisken e borta :D har börjat k'nna lilla miraklet innom mig, inte så långt kvar till Ul va kul jag e osäker om jag ska fråga efter kön eller inte vill så gärna ha det som en överaskning,,, men jag vill ju åt andra sidan köpa kläder :D men jag tror inte jag ska fråga om det blir en flicka får hon ta på sig sin storebrors gamla klädder tills jag köpper nya till henne :D hihih va spännande . min mage syns värkligen man tror attt jag e i vecka 20 :D ehhee!

Alltså inte för att ta bort det roliga för er, men är ni inte alls oroliga för att era bebisar är sjuka? Är det inte viktigare att de mår bra än att de Gud förbjude skulle råka ha blå kläder om det skulle bli en tjej? Måste bita mig i fingrarna för att inte skapa en användare och härja runt.

Att ta reda på kön för att det blir billigare - jag känner att de närmaste månaderna/åren kommer bli en liten kamp för oss.

Den där om själv är bäste dräng

Önskerubrik från Caroline.

Jag går från högstadiet - där absolut ingen förutom två lärare tror på min förmåga att prestera, på att ge mig höga betyg, på mig - till gymnasiet. Jag går från en skyddad värld med tulpaner på framsidan av villorna och tvåkommaett barn till gymnasiet i staden med tunga missbrukare, 21 procent invandrare och ingen som helst som kan plantera tulpaner utanför sin villa för att de bor i lägenhet.

Det är ingen som tror på mig och hos syokonsulenten har jag suttit och lyssnat om vårdutbildning och barn och fritidsutbildning och att samhäll och natur, det är nog inget för mig. Inget för mig för jag har för låga betyg och skulle aldrig klara av studietakten och studietempot, så jag siktar högt söker och kommer in på handel och administration.

Och mitt i allt det där, från att mina klasskompisar klagar på att vi har undervisning i vad alkoholen gör mot kroppen eftersom "det ändå bara är Jenny och Sara som dricker" till den där staden som skulle vara så farlig, så dör hon. Hon dör. Hon dör! och hela min släkt står med slokande axlar oförstående ögon och tittar mot ett hopp som de litat på så länge. På hennes gravsten väljs ordet Varför? och jag börjar gymnasiet.

På gymnasiet är det nästan ingen som känner mig. Det är ingen som vet att jag och Sara är de enda som dricker, att jag blev inlåst i en jaktstuga med det som anses vara samhällets snyggaste kille, där han låser och jag blir inlåst. Det är ingen som vet vem jag är och att jag inte brukar få så bra betyg, så istället skapar jag mig en ny Jenny.

Den nya Jenny får bra betyg. Hon ler mot lärarna och räcker upp handen. Hon hänger ganska mycket mer med killarna än tjejerna för tjejerna pratar om mig och säger att jag är för mycket kompis med lärarna. Jag vänder mig direkt till tjejerna och frågar vad problemet är och jag vänder mig direkt bort från tjejerna och undrar vad problemet är: jag har tagit mig hit själv, jag har gått från ettor för att ingen trodde på mig, allra minst jag själv, till mvg plusplusplus för att alla tror på mig, till och med jag. Så jag hänger med killarna som slår mig uppskattande i ryggen när jag får högsta poäng på proven.

Och jag gör det själv, jag är min egna lilla bästa dräng. Jag får toppbetyg. Jag kan plugga vidare på UNIVERSITET och det är inget konstigt längre. Jag skaffar inte barn när jag är nitton, som jag tänkte göra när jag gick på högstadiet. Jag bor inte kvar på ett ställe där jag inte trivs för att alla tror att de vet vem jag är, jag rör på mig. Jag bor utomlands. Jag följer mina drömmar.

Den där om vad som är konstigt och tydligen helt normalt när man är gravid

Det händer så mycket med min kropp nu som är skitmärkligt. Jag är van vid att ha kontroll och jag vet till exempel att om jag tränar och äter nyttigt mår jag bra. Jag vet att jag inte borde dricka laktosmjölk och jag vet hur jag kommer må om jag går uppför en backe. Jag kan förutse och planera. Eller, ursäkta, jag kunde. Nu händer saker som jag verkligen inte har koll på: jag dreglar som om det inte fanns någon morgondag, jag har ont i magen på olika sätt och börjar nu i vecka fjorton fatta vilket ont som är vilket, jag är väldans kåt, min kropp bestämmer vad jag ska äta. Ibland har jag gjort mat och ska äta, men det går inte för kroppen vill inte ha det. Jag kan äta ungefär en fjärdedel av vad jag brukar kunna äta, jag måste äta lite och ganska ofta för att inte må illa. Min kropp gillar inte oliver men det gör min hjärna. Jag är extremt kissnödig hela tiden vilket inte passar med att jag måste dricka extrema mängder vätska. Jag vill inte längre dricka coca-cola light. Jag vill äta all frukt som finns i världen, gärna kombinerat med alla bär som finns i världen. Jag är enormt trött. Alltså... i vanliga fall är jag trött, men nu är det löjligt. Jag har blivit ganska van vid att kräkas och tycker inte längre att det är jobbigt. Jag är himla orolig för att det inte står rätt till där inne och är tveksam till att det är något där alls. Jag vill inte att någon tar mig på brösten. Mitt luktsinne har upphöjts till tusen, jag känner dofter långt innan någon annan gör det. Och värst av allt: en av de äckligaste dofterna är min mans andedräkt.

Den där om att spilla chokladglass på sina vita skor

Den där om att gråta lite lätt på jobbe igen.

Nu måste man ju inte tvunget gilla tidningen Café, men det här. Oj.

Den där om att de kommer byta namn varje dag

Idag ska kattorna heta Lillemor och Junior.

Den där om dreggelboll

Och förresten - när killar anklagar tjejer för att titta på fotboll bara för att det är snygga fotbollsspelare (eftersom ingen av oss är intresserade på riktigt, ingen av oss tränar fotboll eller har tränat fotboll när vi var yngre): håller med mer när man kollar på tjejer som spelar än killar. Killarna - inte så heta, Hope Solo (eller catwoman som jag kallar henne här hemma) - ja, tack!

Den där om att jag alltid blir nervös när Sverige leder så jag måste göra något annat samtidigt (HEJA SVERIGE!!!)

I augusti, efter semestern, ska vi köpa två katter. Jag vill ha en hona för jag har mest haft honor (när jag räknar efter hur många katter jag har fått ta om hand kommer jag fram till fjorton. Jisses!) och Stolte mannen vill ha en hane för han har bara haft killkatter. När han var liten hade han en svart som hette Kasper och nu vill han ha en exakt likadan. Den ska till och med bete sig likadant. Har Stolte mannen bestämt. Min får vara lite som den vill.

Nu har vi lite spelrum att bestämma kattnamn på. Vi har gått från att min ska heta Ann-Katarin, Stina Stardust, Doris, med mera, med mera i all evighet. Stolte mannen vill att hans ska heta Svante, för egentligen vill han att vår son ska heta det, men jag har vägrat. Idag kommer katterna att heta Lenin och Thatcher. I morgon säkert något annat.

Den där om att gråta med sin kompis Media

Jag ligger i soffan framför tv-programmet Kvartersdoktorn och tårarna rinner ner för mina kinder. Stolte mannen kommer in i rummet, går fram till fjärrkontrollen och byter kanal. Han tycker inte om att jag alltid ska kolla på saker som får mig att bli ledsen. Jag protesterar men det är ju så fiiiiiint, den gamle gubben är så himla ensam, det är därför han är sjuk! och Stolte mannen byter tillbaka muttrandes. Jag pekar mot rutan och hulkar titta nu! När den hemlösa killen får vinsten från ett par trisslotter av han den snälla doktorn.

Den senaste månaden har jag hunnit med att gråta till

Nyheterna tv-serien the killing kvartersdoktorn radion där de hade ett reportage om papperslösas rätt till vård filmen Blue Valentine (igen!) Katta Kvacks inlägg om väntan tv-serien So you think you can dance (igår) böckerna Att springa av Sveland Revolutionary road och Easter parade av Yates

och säkert en hel del jag glömt bort.

När jag är färdig hoppar jag upp ur soffan och ler mot Stolte mannen. Han fattar det inte. Att jag kan gå från hulktrasig till gladfis så snabbt. Jag rycker på axlarna – jag är klar nu! förklarar jag.

Den där om att jag har en ny header också!

Nä, men hörni? Det här med att lyssna på alla sommarpratare det här året det går nog inte, för de är för tråkiga. Lyssnade på Henke Larsson igår (älskar Henke), men hans skånska blev lite malande efter ett tag. Och då är jag själv från Skåne. Så jag lyssnar nu bara på de jag vill och känner för. Resten av tiden lyssnar jag på Bella, Jake och han den där tredje.

Den där om gravidklänningen

Så kommer fredag och helt plötsligt en mage! Jag står i provrum och provar klänning till ett bröllop när Stolte mannen lägger en hand på min mage och smeker. Den är hård. Liksom muskelhård. Och helt plötsligt känner jag mig fantastiskt attraktiv. Jag köper en klänning där det syns att jag faktiskt börjar få mage efter att ha frågat Stolte mannen om det är okej, sen svajar jag omkring med alkoholfritt i glaset på lördagsbröllopet medan Stolte mannen svansar i närheten. Det är hett som fan, sommarens varmaste dag, och helt plötsligt vet halva bröllopet att vi väntar barn.