Den där om sex - högmod

Han smeker ramen på tavlan med pekfingret. Smular dammet mellan tumme och pekfinger och låter det trilla till marken. Backar ett två tre steg bakåt och blundar med höger öga. Tidningsurklippet är från 1997 och visar honom bredvid kung Carl XVI Gustaf. Dagens nyheter hans arm runt kungens axlar han når precis över och det går att se hans hand vid kungens öra. Han minns att han hade velat greppa örat och dra till men att han kunde hålla sig.

Storhetstid. Han säger ordet högt. Det var under min storhetstid. Det är Jan-Ove Waldner Chiang Peng-lung Andrzej Grubba Jean-Philippe Gatien Napoleon Gustav Vasa kung Carl XVI Gustaf. Och han. Storhetstid.

Han minns sin storhetstid där han var den största. Tiden före när han var liten och sov med pingisbollarna i sängen. Låg och kramade sitt racket, det där första han hade fått av sin pappa när han fyllde fem. Hur han varje dag vräkte ner dockor bilar tåg från olika bord på förskolan och sköt in bordet mot väggen och sen stod och sköt bollen med det där racket mot väggen. Ping ping ping ping lät det. I början studsade bollen för många gånger och det var inte så noga, inte så viktigt. De andra barnen ville vara med men de gjorde fel och han blev sur. De eviga matcherna i källaren mot pappan på ett riktigt pingisbord. Så här ska du hålla racket! förmanade hans pappa, men han skakade envist på huvudet och höll det precis som han ville. Och när han blev riktigt stor, när tidningarna började skriva om honom så berättade han skrattande om hur det kom sig att han höll racket som han gjorde och att han alltid gjort så.

Han höll hov för tidningarna. Älskade deras uppmärksamhet. Pös och mös hela kroppen skrek se på mig! Som den där låten vill ni se en stjärna se på mig! Han sökte hela tiden bättre motstånd i klubben och tänkte hela tiden, visste inom sig, att det inte fanns bättre motstånd. Började söka utom klubben. Mästare. Han ville bli mästare. På en resa till Kina spelade han mot en kille som följde hans spel perfekt. Klassade ut honom totalt. Han var envis. Igen, igen! på svenska, det gjorde inget, kinesen förstod honom. De spelade utan avbrott i nio timmar. Nio timmar tog det innan han slog kinesen.

Han säger det igen högt för sig själv. Storhetstid. Drar i midjan på träningsbyxorna som spänner över den tjocka magen och stoppar en chokladkola i munnen.

Den där om fem - frosseri

Han är på väg till jobbet, fast att det är lördag. Fast att det är lördag finns det ett liv utanför frukostflingor och tecknat på teve. Ett liv bortom påt i trädgård och Bingolotto. Ett par barn leker i en trädgård och han tittar bort. Deras skrik tränger in i hans kropp och genomborrar honom och han ryser till, kan inte låta bli att titta bort mot dem. Det är tre killar i sexårsåldern och han undrar om de börjat skolan än, eller om detta ska ske när sommaren är över. En fin ålder. När han står och väntar på bussen kan tanken inte lämna honom och det är som vanligt. Deras små, små kroppar. Små lemmar som kan glittra i solen. Bröstparti som ännu inte utvecklat muskler, utan ligger och väntar på rätt tid för att kunna utvecklas och börja bygga sig större. Ben. Armar. En rumpas rundning. Små näsor och ögon. En frågvis mun. Små läppar som precis är stora nog.

Han kommer fram till sitt jobb, slår in koden 3-2-2-7, en pekfingerdans där de två tvåorna hör samman och trean och sjuan ramar in dem. Tittar ner på telefonen som blinkar till. Trycker bort det välkända telefonnumret från sin frus telefon. Han är ensam, som vanligt på lördagar, det är därför han går dit dessa dagar. Ensamheten och för att han helt enkelt inte har något annat för sig. Han tar en kopp kaffe i köket, tre skedar socker, funderar på att dra ner det till två, men som allt annat är det något som får hända imorgon. Han har pojkarna på insidan av ögonlocket och allt han behöver göra är att blunda för att se dem. Datorn sätts på och han slår sig ner i en stol som borde varit utbytt för flera år sedan. Klickar in www-adressen och tvekar ett ögonblick. Ropar hålla? för att höra att han är ensam och när han inte får något svar på trycker han på enter. 

Där ligger de framför honom. Ligger. Står. Sitter. Långa rader av små kroppar. Som små karameller ligger de där för honom. Hur många som helst. Frestande. Frestare. För honom att tugga svälja eller spotta. Ett hysteriskt frosseri. Han tar en svettig tumme och smeker en av dem längs den nakna ryggen på skärmen. Slickar sig om munnen. Munnen känns plötsligt torr och han spänner kroppen. Lyssnar efter ljud, men han är ensam. Fast inte helt ensam för på skärmen är de uppradade, är där för honom. 

Han inbillar sig att han gör det här för att han måste. Han måste för att hindra sig själv vara den han hatar, det monster som borde stenas och dö. Han trycker och förtrycker och försöker strypa, men känslan har inte lämnat honom för en enda dag i hela hans liv. Varje dag har den slagit luften ur honom och han är golvad, går på extrakrafter för att klara av dagen, för att komma från morgon till kväll. Han hade velat vara normal. Han hade hellre velat ha en hustru att misshandla, en hund att aldrig gå ut med.

Hans ögon fastnar vid ett av ansiktena på skärmen, tycker att det liknar en av de där pojkarna han såg på vägen till jobbet. Pojken ser in i kameran, ser rakt på honom. Han tycker sig ana något i hans ögon som talar till honom, något som säger åt honom att det han gör är okej. Hans bruna ögon nästan ber honom göra det här, rättfärdigar hans beteende. Han nickar åt den främmande pojken på skärmen. Nickar åt hans nakenhet. Ler åt honom. Låter tummen smeka honom över ryggen och neråt. Säger högt till honom att visst vill du? Du vill. Du vill! samtidigt som han låter den andra handen letar sig neråt.

Den där om fyra - vällust

Han vaknar upp stiger upp sträcker armarna upp puttar ner sin katt från köksbordet. Mäter upp fil med ögat och müsli med decelitermått kaffe i litet glas hellre än mugg torkar bort filfläck med disktrasa. Sätter på radion för att få tyst på tystnaden som är så jävla hög. Katten som heter Katten spinner och stryker sig mot hans ben. En av hans händer åker ner och automatklappar honom.

Springa sjukommatre kilometer duscha välja kläder drömma om att en tjej gör det åt honom. De skulle sova längre än han gör nu, sen skulle hon vakna med morgonfrisyr och aldrig dålig andedräkt le mot honom och säga ska du verkligen ha den där skjortan? när han skulle på konferens och han skulle snurra och titta en extra gång i spegeln och inte se det hon såg. Hon skulle vira armarna om honom och säga ta den blå skjortan istället och han skulle alltid byta till det hon sa, även om han hellre skulle viljat ha den rutiga. Hon skulle dricka te och han kaffe och hon skulle skratta åt att han måste mäta upp sin fil och sin müsli. Alltid lika mycket. Kontrollberoendet. Hon skulle använda hans rutiga skjorta på morgonen och vara naken under. De skulle aldrig bråka och han skulle vara mjuk och smeka henne över kinden och hon skulle vara bästa vän med hans mamma. Han vet exakt hur hon skulle se ut. Han vet exakt hur hon ser ut.

På kvällen står han och väljer mellan t-shirts. Hans kompisar sitter i hans kök och får inte röka inne. De röker inte inne och de dricker öl och pratar räntor och musik. De pratar om relationer och skvaller. De pratar kläder och husdjur. Han har en svart t-shirt på sig men är inte nöjd och står nu framför spegeln och byter till en vit. Byter till en röd. Byter till en vit. Byter till den svarta. Byter till en vit.

I baren står hon. Hon har en vit klänning på sig som hon skruvar sig i. Han tänker på uttrycket att kläder sitter som ett andra skinn och att hon verkar vilja ömsa sitt. Han vet att hon är den där som ska fråga honom om han verkligen ska ha den där skjortan och han vet att hon är den där. Hon är hon är hon är hon är  hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är   hon är.

Han går bort mot henne och hon slutar att skruva på sig, hon ler. Mot honom. De pratar om musik och relationer och skvaller och räntor och husdjur. Hon ler och han skrattar. Hon ler och han skrattar. Och hon är som månen och han är full. Och hon är som en fullmåne. Han håller hennes hand mjukt och de går hem till honom. Han är mjuk. Mjuk. Smeker henne över håret och håller hennes haka och båda händerna på vars en kind, som han lärt sig att tjejer gillar och hon skriker ja med hela kroppen. Han vill inte att de ska vara i hallen hallen känns smutsig så han tittar frågande på henne och hon leder honom in i sovrummet och han tittar på henne och frågar med ögonen är du okej är det här okej jag är helt okej. Det här är hon är hon är hon.

När han vaknar på morgonen och hon är borta.

Den där om tre - lättja/likgiltighet

Det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag. Hon hade på sig en klänning utan axelband som åkte ner hela tiden dra upp dra upp och det var så jävla irriterande. Himmelen var blå inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är en sådan där kväll när du kan röka hundratio cigaretter för att du kan dricka femhundra glas rödvin utan att den vita klänningen får fläckar. Alla människor i världen älskar dig och du älskar alla människor i hela världen.

Rakt över baren står en man som ska bli din kanske inte för hela livet men för hela kvällen. Han har skäggväxt är längre än henne jeans och vit t-shirt brunbränd muskler som spelar vackra melodier. Hon tittar på honom och han tittar på henne och de tittar på varandra och hon ler oblygt under en lugg hon inte har.

De går hem till honom och redan innan hallen i hallen på väg in till sovrummet i sovrummet så blir kvällen nykter och de där glasen vin i kroppen är utkissade och hon ångrar sig. Hon vill inte. Men han tar det som inte är hans att ta och hon ger det till honom. Hon säger kanske inte nej men inte heller ja. Hon säger inte kanske. Hon viskar nej? Nej? Med ett frågetecken. Får jag viska nej? Och mitt i, där när hon inte säger nej och därför får skylla sig själv lite så ligger hon och tänker på vad hon ska göra i morgon och hon känner inte igen sig själv från de där historierna och hon undrar om hon blir våldtagen nu och om i så fall ska berätta det för någon.

Så går hon därifrån och även om hon viskade ett nej med ett frågetecken så gjorde hon väl motstånd? Jo, hon gjorde motstånd där i hallen och frågade om han inte hade vin men han lyssnade inte på vad hon sa han hade händerna där och överallt i klänningen som inte ville stanna uppe i hennes hår över hennes hår under hakan. Han ville ha henne på golvet sa han och hon tänkte att på golvet är smutsigt och det där vilda som kvällen hade lovat plötsligt blev för vilt.

Och dagen efter när det bara gått en dag och hennes kompis ringt med dagen efter-röst och frågat hur det gått med den där skäggige i vit t-shirt och hon osäkert berättat att hon viskat nej med ett frågetecken så ropar vännen med överdrivet många utropstecken att hon måste anmäla!!!!! Herre Gud!!!! Men stackars!!! Och hon känner att hon orkar inte. Hon vill inte. Och där, när det har gått en vecka nu söndag måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag så vill hon inte alls längre. Hon orkar inte vara offer fundera på om hon viskade eller sa med normalröst. Hon vill gå ut. Hon vill dricka vin. Hon vill vara blå inte ett moln så långt ögat kan nå röka cigaretter och dricka vin. Hon tycker mest att händelsen är en axelryckning och kanske var det så att hon inte viskade alls.

Den där om två - vrede

Hon visste precis hur det skulle bli och vara. Om de skulle få en pojke så skulle han heta Ove efter hennes pappa skulle det bli en tjej så skulle hon få heta Lotta för Lotta hade varit självklart sedan hon var fem år och hade en vän hemlig som hette så. Barnet skulle ha lockar ljusa och ögon gröna. Sedan hon träffat sin man såg hon deras barn tydligt. Hon gick in på internetsidor där man kunde lägga in en bild av sig själv och en bild av sin partner och så blandades bådas drag ihop och ens barn visades på skärmen. Hon hade skrivit ut sådana bilder på jobbet. När ingen såg.

Hon och hennes man satt ibland uppe på kvällarna och pratade om allt de skulle göra med sina barn. Åka till Skansken. På charter Liseberg och Gröna Lund High Chaparall klappa getter och rida på ponnys. De skulle få åka på hennes mans axlar och hon skulle gå strax bakom och skratta åt dem. Skulle de få en dotter så skulle de viska hemligheter om kvällarna och hon fnissar åt tanken att Ove kanske skulle se upp till sin syster och också vilja ha nagellack på fingernaglarna.

Så gick åren. På parmiddagar där de andra paren vyssade spädbarn och snöt tvååringar ställdes frågor till dem är det inte dags snart? och vänliga leenden och jodå vi skjuter skarpt byttes till stela leenden och nervöst fniss och men det är ju så mycket på jobbet. Hon vred sina händer och han började jobba över och få mycket på jobbet. Han drack för mycket whiskey och hon gömde och glömde bort sin vibrator. Han och hon.

Så händer det poff. Hon känner en dag en fisklukt och mår illa. Hon går på gatan och söker med blicken efter något att kräkas i och kräks vid ett träd. Hennes bröst ömmar hon känner sig plufsig låren skaver hon är sur irriterad trött måste vila middag efter middag och vila lunch efter lunch. Han tar henne i armar och hissar henne precis som han gjort i hennes dröm och hon fnissar förtjust och piper tänk på barnet! fast hon inte alls vill att han ska tänka på barnet. Och de gör allt det där.

De gör allt det där. Profylax ingen lax ingen fisk från Östersjö ingen cigarett eller eldrök eller alkohol. Inget vara uppe efter klockan tolv föräldrakurs köpa små små strumpor riva ut duschen och ta in ett badkar köpa badbalja amningsstol kläder med större vidd om magen för henne förlossningscigarr åt honom drömma drömmar och inreda barnkammare.

Så kommer dagen. Hon lägger en hand på hans arm och ler. Nu är dagen nu har dagen kommit. Och han ler. Nu är det dagen dagen dagen. De får med sig en Lotta hem i rosa filt och ljust lockigt hår. Lotta liknar hennes man hon kan se det tydligt och hon säger ser du? Och han nickar ja!

Han går tillbaka till sitt jobb och jobbar inte längre för mycket eller över utan snarare under och hon sitter där i amningsstolen och säger tänker känner LÅT DET VÄLLA ÖVER MIG. Men det väller inte över henne. Hon sitter i den där amningsstolen och det väller inte. Barnet heter Lotta och Lotta har lockigt hår och liknar hennes man. Hon vyssar spädbarn och går på parmiddagar och bär runt på den rosa filten och mammorna oooooohhhh:ar och papporna dunkar honom i ryggen för att Lotta liknar honom och de skojar att ingen brevbärare här! Men det väller inte. På barnavårdcentralen får hon fylla i ett test om ifall hon är deprimerad och hon ljuger på några frågor. Allt är bra. Allt måste vara bra. Det är som det ska.

Lotta fyller en månad. Två tre fyra fem sex. Hon är tyst och jollrar lite lite och ler. Men det väller inte. Hennes man börjar jobba över och det är lite mycket nu och hon sitter i  amningsstolen och funderar på om de borde tapetsera om om de borde lägga nytt golv resa någonstans varför älskar hon inte sitt barn varför väller det inte över? Och de andra mammorna njuter är det inte underbart? Och hon nickar och jo, så himla myyyyyssssiiigggt!

Hon fylls inte av kärlek. Hon fylls av vrede ilska ursinne raseri indignation förbittring hätskhet för det var inte så här det skulle gå och vara. Hon skulle inte bli en dålig mamma hon skulle vara den bästa mamman i hela världen hon skulle gå en bit bakom sin man som bar deras barn på axlarna de skulle åka på charter och bada i poolen och Lotta skulle vara hennes allt hennes allt hennes allt och det skulle välla fram och över och pysa och puttra och det skulle vara så himla mysigt.

Hon är arg på tallrikarna hon ställer in i skåpet. Hon är arg på kaninerna i trädgården som äter upp hennes spenatplantor. Hon är arg på alla på tv:n speciellt arga snickaren och alla tonårsmödrar som är bättre mammor än vad hon är. Hon blir skitförbannad på gator som inte sopas på tanter som har basker på högklackade skor på drycken Fanta på sin man. Hon är ursinnig på sin man som inte tar bort smulorna från bordet och hon ställer sig på köksbordet och skriker att TA BORT DINA JÄVLA SMULOR!!! Och hon är så jävla jävla jävla sur på sig själv. För Lotta är här och allt ska vara perfekt och Lotta är ett snällt barn och i hörnet står den förbannade amningsstolen som hon hatar och hon är inte kär i sitt barn.

Den där om ett - girighet

Kristin kröp ihop varje gång hon såg dem, och de såg henne. Hon kröp ihop och det gick att se att hon kröp ihop både psykiskt och fysiskt. Att gå mellan skåpen i skolan var som att gå på en fyrfilig motorväg. De såg det, det där krypandet och det den där svarta, mörka otäcka rädslan i hennes ögon, men i deras huvuden matade hon dem med den där rädslan. Den fick dem att känna sig levande oövervinneliga mäktiga. De drack rädslan girigt. En känsla som de sällan fick efter det. Efter de där åren. De var lejonen som väntade på att hon skulle falla. De var i toppen av näringskedjan. De stod på de högsta klipporna och såg neråt slog neråt.

Vissa veckor lämnade de henne ifred flera dagar i rad. Någon gång två veckor på raken, för att hon skulle få slicka sina sår, sträcka på sin rygg, fundera på varför de inte attackerade henne. Det blev roligare då. Det var som om deras ilska alltid blev större efter den där vilopausen, att de blev extra grymma för att hon trodde att hon skulle komma undan. Hon visste att de fanns där, hon såg dem på avstånd, hon hörde dem närma sig i korridoren.

De var femton år. Femton år. De mådde sämre än vad de skulle göra i hela sina jävla liv. De frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och de tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde sina piller och drack sin sprit och la sig ner på sängar och svalde sina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och de vaknade och kräktes och tänkte att de hade vaknat och att det, också, var okej. Hon var femton år. Femton år. Hon mådde sämre än vad hon skulle göra i hela sina jävla liv. Hon frågade sig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår.

De slog på tjejer som låg på knä och de var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att de inte hörde hemma där. De hör inte hemma här. Och de funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här deras liv och hur borde de leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och i Kristins rum låg Kristin på sin säng och knivskar sig själv och tänkte att hon inte hörde hemma där. Hon hör inte hemma här. Och hon funderade på hur man lämnade något som är ens liv och var det här hennes liv och hur borde hon leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan de funderade på det så stänkte någon annans blod på deras skor och järnrör flög och känslor svallade. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde de så jävla dåligt. Och medan de slog Kristin med ord och tankar och knutna nävar så mådde hon så jävla dåligt.

Den där om att skriva om dödssynder

Innan jag fick barn tänkte jag att jag kanske skulle ta och skriva den där boken under föräldraledigheten. Nu gick det som det gick och min föräldraledighet är snart slut och hallå, vem hinner skriva en jävla bok när du knappt ens hinner prata med dina bästa vänner i telefon för att ungen har kolik är bara vanligt skrikig kräver all uppmärksamhet sover så att du måste passa på att duscha äta själv sova ramlar  drar dig i benet äter papper lever rövare.

I alla fall så har jag någon kväll nu suttit uppe och övat lite på att skriva under temat dödssynder. Lite sådana texter kommer alltså att dyka upp här lite då och då. Heja mig!