Det är något otroligt fult med att vara ensam och själv. Att vara ensam och själv är nästan lika fult som att stjäla och förstöra, om inte värre. Som att gå på bio själv, fika själv, äta själv, bo själv, resa själv, handla själv, eller som Carreca skriver om: gå på konsert alldeles själv. Då är man störd och luktar äckligt och är en belastning för samhället och borde inte få finnas till.Ligga i parken själv går inte. Det känns skitkonstigt och som om alla tror att man inte har några kompisar, utan måste umgås med Brontë, Coetze eller Keyes. Man blir hånad och bränd på bål. Trots detta blir man själv skitimpad när kompisar berättar att de åkt till badstranden/gått på bio/ätit romantisk trerätters själv. Varför? Ser man sådana människor så tycker man att de är skitkonstiga, hur imponerade deras egna vänner än blir. Att glass görs i bigpack har en anledning, och det handlar inte om att folk borde bli fetare, utan om att livet borde vara en fest där alla får glasstrutar (med strössel och chokladsås, eller kolasås om man har dålig smak) och inte om att man måste köpa singelpack och skämmas vid kassan. Familjepizza. Extrastora chirrepåsar. Storpack firrepinnar. Sushi 22 bitar att dela på.
Det konstigaste av konstiga är folk som går ut och festar själv. Det gjorde M, när vi var på semester i Kroatien och jag var sambotråkig och gick hem och sov. Då stannade han ute och blev skitfull med några fransmän och kom hem klockan sex på morgonen när jag var redo för att gå till stranden. M är inte konstig utöver det vanliga, men det är lätt för mig att säga, jag var ju liksom flickvän och impad. Jag hatar när man är ute med endast en kompis och den kompisen måste gå på toa, så att man måste sitta själv. Då måste man låtsas som om man är kolugn med att vara själv och inte ta upp mobilen och vara totalt djälva genomskinlig genom att låtsas prata i telefon eller skicka sms, eller att plocka med kompisens jacka för "se! jag är inte sjäääääälv!". Och killar undrar varför tjejer går två och två på toa!
När jag var tjugitvå så åkte M till Afrika själv och reste runt. För honom var det ganska så naturligt och självklart, han är sådan: vill han något så gör han det, ensam eller inte. Jag däremot skulle aldrig i hela mitt liv åka själv (eller äta själv på restaurang). Eller ja... jag åkte ju på språkresa själv, när jag var sexton, men det var inte självsjälv, för det fanns en väldig massa andra som också åkte ensamma, så vi blev ensamma tillsammans. Och när jag var nitton så flyttade jag till London själv. Jag är fortfarande inte riktigt klar med hur jag vågade göra det då. Jag mognade lite och nu är det inte lika läskigt att resa själv längre. Det är inte så mycket som är läskigt själv längre. Men äta middag - det skulle jag aldrig göra själv!
30 kommentarer:
Håller med!
Och jag fattar inte hur jag kunde åka till alla ställen själv som yngre. Till Karibien flera månader, Spanien ett år, hit och dit. Ju äldre jag blir, ju mindre vill jag åka själv...så jag antar att jag kommer stå där själv snart och köpa big pack.
Och detta är även förklaringen till att människor väljer att stanna i förhållanden som inte är bra för dem/de inte vill vara i längre. Ensam är kanske stark, men ganska allena...
Hejhej. Vilket klockrent resonemang. Så fascinerande alltså, att man kan resa ut i världen själv, fast inte käka ynka lite middag. Själv har jag blandade känslor inför ensamma lyxätare på restaurang. När jag faktiskt ser nån får jag ett stygn i hjärtat, fast när jag hör om nån som gjort det blir jag bara impad. Helt skruvat.
Annaluna: Jag är nästan tvärtom. Eller mer periodare: är jag tillsammans med någon blir jag skitfeg, eller kanske mer feg, då åker ochgör jag ingenting själv, även om jag inte måste vara med den jag är tillsammans med. Är jag singel så åker jag och gör saker själv hela tiden. Ganska så naturligt, när jag tänker efter. Och inte ska du sitta ensam med glassen, kom till mig så delar vi på skiten. Eller om du åker tillbaka till Karibien, så kan jag komma till dig!
Å: Precis! Jag diskuterade det där med någon kompis någongång: om folk stannar för länge i relationer de inte borde vara i, eller om de inte kämpade tillräckligt innan de gjorde slut. Generellt.
K: Jo, men så tänker jag med. Precis så. Jag kan åka hela vägen till Japan själv, men äta sushi där sen, själv, när jag är framme... nja...
Detta är ett ämne som är outtömligt, idén om att människan som gör något ensam per definiton är utan social kontakt och olycklig. Min tanke är att allt är roligare i grupp, men att man ser detaljer av omgivningen, livet och en upplevelse som inte går att se/finns när man är i grupp.
Ännu ett boktips, jag vet, men det är endast en liten del som är intressant utifrån ämnet: Csíkszentmihályi, M. (1996) Flow: Den optimala upplevelsens psykologi, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm.
Hädanefter kallas han C. C anser att människan per definition är lyckligast i sällskap med andra människor, men att hon måste lära sig att på ett kreativt sätt skapa betydelse av den delen av livet där hon är ofrånkomligen är ensam. Lyckas hon med detta: "En människa som sällan blir uttråkad, som inte ständigt är beroende a gynnsamma yttre omständigheter (läs: t.ex. andra personer) för att njuta av ögonblicket har klarat provet som visar att hon har lyckats skapa ett kreativt liv."
Lyckas hon inte, anser C. att hon kommer att bli rädd för ensamheten, då hon vet att hon inte klarar av skapa ett kreativt liv under den tiden. Hon kommer då att göra allt som står i hennes makt för att undvika ensamheten, vilket leder till en ond spiral då ingen möjlighet till träning ges. Utifrån detta anser C att man skall betrakta TV-tittande (stimuli som håller tankarna borta från insikten om att man är ensam), och kanske även som ovan diskussion, utdragna förhållanden p.g.a. rädslan över oförmågan att klara sig själv.
Boken fick mig att kunna sätt ord på något som tidigare bara varit en känsla, ett mönster och en tanke.
Eller så äter vi glassen i Karibien?
Visst är det lite konstigt att lycka i vårt samhälle många gånger likställs med tvåsamhet? Eller att hela samhället är uppbyggt kring att man är två. Parmiddagar - vad fan är grejen med dem? Varför får vi singlar inte vara med på dem? Gör vi er par deprimerade?
Många frågor...
Jag gick och såg Tomas DiLeva på Mejeriet i Lund ensam en gång. Det kändes lite konstigt först, men när musiken väl kom igång kändes det faktiskt skönt och frigörande.
Att som tonåring se Marilyn Manson ensam i Köpenhamn var däremot mer skrämmande och kanske inte alls lika kul.
Att resa själv har jag heller aldrig gjort. Men när jag bodde i Japan var jag ute mycket själv, när min sambo jobbade. Det kändes också konstigt från början, men till slut lärde jag mig att verkligen uppskatta det. Jag tog min cykel och letade upp smultronställen. Runtomkring mig satt japaner som också var "ensamma" och det var... bara skönt.
att äta själv på restaurang är helt uteslutet även för mig. jag kan typ inte ens käka en korv medan jag går på stan om jag är själv. är jag hungrig så får jag gå hem, äta ensam bland andra gör jag bara inte.
Och just det ja, du är utmanad! Läs i min blogg!
Ah, precis vad vi pratade om igarkvall. Bor i Melbourne, och har nere ar det jattejattevanligt att gora saker sjalv. Precis som manga andra kande jag mig oerhort vuxen nar jag tog en kaffe sjalv pa ett kafe i borjan av mitt aussieliv. Nu tycker jag inte att det finns nagot battre satt att vara sjalv, att komma bort fran flatmates, jobb och tankar. Att ga sjalv till en restaurang har blivit mitt satt att slappna av. Och nar man trottnar pa sitt eget sallskap men inte ar riktigt redo att slappa in nagon annan i tankebanan sa kan man bara titta titta titta pa alla runtomkring. Kanske tjuvlyssna lite.
Prova. Jattebra!
Det finns få saker som jag tycker så mycket om som att gå på en riktigt bra biofilm själv. Jag älskar att sätta mig ner i biostolen, känna förväntningen när ljusen släcks ner och filmen går i gång. När filmen väl börjar sugs man in, allt annat försvinner bort. När ljusen tänds igen skyndar man ut i mörkret, sitter på vagnen på väg hem och känner på den där känslan som finns i kroppen efter en riktigt bra film. När man gör det här själv är det bara du och konsten. Pretto kanske, men det älskar jag.
Jag går inte alltför sällan själv på bio om jag inte får med mig ngn och verkligen vill se filmen.
Har dessutom gått på konsert själv. (Det var en lugn konsert, så det var helt okej faktiskt.) Och ve och fasa! Jag har tom ätit själv. Inte på restaurang (usch, aldrig. sitta och vänta på notan själv!), men jag har tagit lunch på snabbmatsrestauranger med mig själv och en bra tidning. Är inte så farligt faktiskt. Men det är ju klart roligare med sällskap...
Erik: Intressant bok (och namn!), vi får se om jag kommer över den efter min hög (som nu även innehåller Bibeln, fast jag funderar på att fuska med att läsa Barnbibeln). Jag hade en kompis när jag läste på folkhögskola som påstod att sann lycka endast kunde komma när man var ensam, för i grupp blev man påverkad av andras lyckokänslor.
Annaluna: inled mig icke i frestelsen...
Björnen: När jag gick på gymnasiet körde mina kompisar alltid parmiddagar, kanske för att försöka verka vuxna. Alla mina kompisar hade fasta förhållanden, en kompis var alltid singel och jag kom alltid med nya, olika killar. Singeln fick dock alltid vara med, även om det blev lite... ja.
...Linda: Ja, vissa saker funkar ju att göra själv, men ärligt talat så är det förbannat mycket roligare att göra dem tillsammans med någonannan!
Sara: Korv kan jag äta själv, men jag gör det aldrig. Äpple känns mer accepterat att äta själv på stan än korv. Konstigt.
Linn: Dricka kaffe gör jag aldrig. Dricka te har jag dock gjort ganska mycket själv, men alltid med en bok/något att plugga. Sitta själv och bara titta känns konstigt och jag blir superstressad.
Odjuret: Hmmmm. Du är väl en av de "konstiga" då! ;) Jag gillar inte bio överlag, men skulle nog klara av att gå själv, även om jag hellre gått med någonannan. Och allt man mår bra av och som inte skadar någon annan, blabla, PK...
Garmonbozia: När jag jobbade på X var jag ganska ofta tvungen att äta lunch själv, men det var liksom mer normalt, för det var lunchtider och folk gjorde det. Kvällsmiddag känns lite jobbigare.
Är Gardells Jenny braa?
Soulkatt: Jag är kär i Gardells språk, så jag är inte precis objektiv... men JA!
Ja han skriver så bra. Har läst massor av honom o har funderat på att köpa Jenny.
nu har jag kontrollerat med ditt bibl. och boken finns. ;-) kapitlet som rör ovan är "att njuta av ensamhet och av andra människor".
Soulkatt: Jag lånade på biblioteket, för jag är skitfattig. Jag har bara kommit till sida 58/174, men hittills: jajaja!
Erik: Hahaha! Nu har jag ju ingen bortförklaring! Lovar. Efter Gardell. Och de två andra jag lånade.
se mig som din distansbibliotekarie. :-)
Kul inlägg.!
Det är just därför jag alltid beställer roomservice när jag är på affärsresor. Avskyr att äta middag själv.
Erik: Will do. Du kan inte bli min personlige kock, massör och chaufför också?
Shadow: Tack. Skulle kunna säga att det är en svensk grej att Inte Våga Vara Själv, men det är inte sant, vad jag vet. I alla fall inte i de länder jag bott i.
De tre rollerna är svårare att fylla på distans än personlig bibliotekarie, då måste vi nog närma oss varandra geografiskt. Och jag är nog rätt dålig med att kompromissa i detta fall, min relation till din nuvarande levnadsplats var en till största delen glädjefylld tid men absolut en avslutad tid.
Berörande bok du läser just nu, även speciell (på negativt vis?) genom att alla utom en av familjens medlemmar är offentliga personer.
Erik: Jag är inte speciellt kär i den här staden heller, och kommer bara bo här fram till sommaren, sen blir det Sthlm och efter det (förhoppningsvis) Manila. Låter det bättre? Jag äter inte socker och försöker sluta med salt. Massage vill jag helst ha tisdags- och fredagsförmiddagar, för då är jag stel som faen efter att ha hållt axlarna helt fel när jag boxats.
Pratar vi Eklund nu? Varvar den med Sydostasien - elva länder i en turbulent region och Praktisk statistik
Jenny:
Det bra:
Jag äter inte heller socker och försöker sluta med salt, och tisdag respektive fredag är ok. Nu från dina önskemål till min chaufför-profil då inga önskemål framfördes inom det området; jag kör hårt och aggresivt, ingen tidsvinst är för liten för att ta. Min syster berättade i efterhand att hon trodde sin sista stund var kommen vid en omkörning på icke-separerad väg, men jag hävdade att allt var under full kontroll och frågade henne, att om hon trodde att slutet var kommet, varför blundade hon? Hon svarade: "För att jag litar på dig". Bilen förenar det bästa av sent 80-tal, individualitet, sportighet, och säkerhet.
Det dåliga:
Kort, inhemsk distans, blir lång, internationell distans då jag lämnar Arland i samma veva som du anländer T-centralen. Så se till att komma till Manila, då är vi på samma sida av jordklotet!
Precis, tänkte på Eklund utifrån bilden du har.
Erik!
Det bra:
Jag älskar att åka snabbt. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker är roligast: åka eller köra snabbt, det är nog ganska jämt. En av anledningarna till att jag älskar Mexico City så mycket är att de kör som galningar där. Ju fler återvändsgränder, enkelriktad och farthastigheter du trotsar, desto gladare blir jag!
Det dåliga:
Gissar på att du ska flytta till ditt land igen, det där du gillar. I så fall kommer jag och hälsar på så kan du få laga något utan salt och socker till mig.
Och Eklund: bilden har försvunnit och jag känner inte till hans familj. Lovar att ha det i åttanke.
Jenny,
Då skall vi turas om att köra fort på enkelriktade vägar som leder in i återvändsgränder omgivna av skyskrapor som tycks sakna ett slut i deras strävan mot himlen, där de står omgivna av neonljus i alla dess färger sprungna från världens största urbana stad. Och äta mat utan salt och socker, och massera axlar som har har hållits helt fel efter boxning. Fast kanske inte i den ordningen... ;-)
Can hardy wait.
WTF. Bloglines har inte uppdaterats på din blog på tusen år, så jag har missat flera veckors inlägg! Men nu är jag här och nu måste jag kommentera. Eftersom jag när jag var 19 flyttade någonstans med en kompis för att jag inte vågade själv och sen hittade hon BÄTTRE inte-vara-själv-människor att omge sig med och då var jag... själv. Och det var läskigt och tråkigt, men fan vad jag lärde mig av det hela.
Kaia: Jag som trodde att du bara tyckte att jag börjat skriva kasst! Låter som en taskig kompis, ensam suger, även om man lär sig av det. Ungefär som statistik, som jag läser nu.
Skicka en kommentar