Den där om en reselista

Jag vill också göra den där reselistan som anydaynow och Lisa har gjort!


Vilka länder har du besökt? 
Jag samlar på länder och är ingen trygghetsjunkie, så om jag ska ut och resa åker jag väldigt, väldigt gärna till ett nytt land. Stolte mannen väljer land efter matkultur. Jag vill till exempel åka till Montenegro, för där har jag aldrig varit, men dit vill inte han för han tror inte att de har god mat där.


Med det sagt: jag har besökt ganska många länder. Eller det kanske inte är så många idag när alla reser som tusan.


Belgien. Bulgarien. Danmark. Estland. Finland. Frankrike. Grekland. Irland. Island. Italien.  Kroatien. Liechtenstein. Luxemburg. Nederländerna. Norge. Polen. Portugal. Schweiz. Slovakien. Slovenien. Spanien. Storbritannien. Tjeckien. Turkiet. Tyskland. Ungern. Österrike.


Egypten. Gambia. Malawi. Moçambique. 


Indien. Israel. Thailand.


Belize. Guatemala. Mexiko. USA. 


Favoritland att besöka? 
Lite mesigt att svara kanske, men Grekland har faktiskt det mesta. Förutom en rolig huvudstad. USA är också bra. Så stort att man måste åka dit flera gånger.


Favoritstad som turist? 
Så himla många. Budapest tycker jag är fantastiskt fint, men jag vet inte om jag skulle välja den om jag bara fick åka till en stad i resten av mitt liv. London har jag varit mycket i, men saknar havet och det regnar för mycket. New York? Bangkok?


Favoritstad som bofast? 
Stockholm, annars hade jag inte bott här. Älskade att bo i Mexico City, men det känns som om det var under en tid som är förbi nu. Tror inte jag hade velat bo där med barn.

Polen. Jag läser karta. Mest för att jag älskar att läsa karta.

Favoritstrand? 
Det fanns en strand i Moçambique som var fantastisk, en riktig paradisstrand, med snäckor som var så där stora ni vet? Dock användes den som toalett, så då blev den mindre mysig. Min favoritstrand ligger nog i Falsterbo.

Sämsta stället du besökt? 
Beror nog på situationerna jag var i. Så: runtresa i Kroatien (höll på att göra slut med mitt ex). Bryssel, för att det regnade konstant. Eller en liten stad vid gränsen Moçambique/Malawi, där vi bodde hos en gränspolis i ett rum utan fönster, med eluttag vid fotänden som inte var säkrade.

Bästa shoppingen? 
Bangkok.

Favoritö? 
Ilha de Moçambique eller Caye Caulker (Belize).

Vart vill du åka? 
Så himla många ställen att det skulle ta evigheter att räkna upp. Rio. Argentina. Öarna runt Sydamerika. Montenegro. Mellanvästern i USA. Nya Zeeland. Australien. Filipinerna. Mellanöstern och områdena omkring. Namibia. Ryssland. Hellre Kina än Japan. Istanbul. Kiruna.

Mexiko

Vad har du för resor planerade? 
Försöker övertala min man att vi har råd med en resa i Europa i sommar. Nästa år planerar jag två resor med mina vänner: Marocko samt Portugal. Vi pratar sol, veranda, vin och skratt. Sen har jag sagt till Stolte mannen att jag inte skaffar fler barn med honom innan vi varit i Argentina. Så vi planerar att göra barn där någonstans. Den ska heta Pampas (skoja!).

Vart hade din drömbröllopsresa gått?
Jag har haft min bröllopsresa som även var både min och min mans drömbröllopsresa. Vi bilade genom östra USA. Körde genom bland annat Boston, New York, Philadelphia, DC, Charleston, Savannah, New Orleans, Orlando. Vi var borta fem veckor. Världens bästa resa!

New England, USA

Den där om världens bästa mamma

Min brutalt ärliga mamma sitter i fåtöljen med benen över stolskanten och spottar ut kärnan från ett pumpafrö i handen.

Men lilla gumman, det visste jag redan. Varken du eller jag är några bra bebismammor. Det är för tråkigt helt enkelt! 

Jag stampar iväg till det som var mitt flickrum 1987 och surar. Jag hatar att få kritik från min mamma. Men hon har rätt, jag är inte någon vidare bebismamma. Jag tycker att det är för långtråkigt, jag möglar ihjäl i min ensamhet och släpar därför ut min son på diverse äventyr och svär när det regnar för att vi glömt regnskyddet till vagnen på landet. Jag är inte den som älskar att aktivera min son i evigheters evighet. Jag är lite stolt över att han ärvt mitt humör, men svär över det när han får sitt sjätte utbrott för dagen. Våra järnviljor krockar full frontal och bådas envishet gör att vi ibland börjar svettas. Stolte mannen står lite vid sidan av och tittar på, kan inte riktigt hantera all denna vilja.

Men det gör mig inte så mycket. Jag är inte så brydd över det. Att jag inte är världens bästa mamma alltså. Skulle jag vara världens bästa mamma skulle jag tappa bort mig själv och kanske hitta spillrorna av det som var jag tio år senare när min son vill gå ut och leka med sina kompisar medan Stolte mannen lämnat mig för att jag bara levt för att vara perfekt. Jag tror inte att han vill ha mig perfekt. 

Stolte mannens bror och hans barn är med och tittar på en delfinal till melodifestivalen. Oj, kan han sova i det här ljudet? frågar han, jag rycker på axlarna och tar en klunk vin. Pussar min son på kinden och han sover vidare. Vi försöker att inte tassa på tå. Nästnästa helg ska jag sova min första ensamma helg utan min son. Jag förundras över mammor som inte sovit utan sitt barn på två år. Jag har en man som älskar vårt barn lika mycket som jag gör. Som vaknar när detta barn skriker på natten. Jag släpper inte kontrollen, jag ger mig själv sinneslugn.

I de allra mörkaste av stunder ifrågasätter jag vårt val att skaffa barn. Ville vi verkligen ha barn? Hur kom vi fram till det? Valde vi verkligen eller var det bara något vi gjorde för att det är det man ska? Hade vi varit olyckliga bara vi två? Hade vi inte varit trettiotvå båda två så hade vi väntat. 

Men detta lilla barn, vad vi ska skratta ihop sen. Han ska bara lära sig det först.

Den där om att fira en mors dag

Den där om vad som skulle ha varit klart i torsdags

Det är lite märkligt att vara hemma samtidigt som hantverkare jobbar med ens pärla. Ens lägenhet alltså. Höra alla svordomar från en tjock man som antagligen inte fått diagnos för sin bokstavskombination. När han går ner till källaren för att stänga av och sätta på vattnet för att en halvtimme senare svära över att vattnet är brunt.

Det är inte mitt fel. Det säger jag bara. Det kan det inte vara. Det är ett gammalt hus. Mig kan de inte skylla på. Pratar han för sig själv.

Hjälp! säger jag.

Den där om mina bästa vänner

Jag har facebookchatt med några av mina bästa vänner, som blivit några av mina bästa vänner de senaste åren och jag skrattar rakt ut. Vad gör du? frågar Stolte mannen och jag svarar att jag pratar med Gullefjun å de där du vet. Och det är en sån ynnest att få ha vänner. Att få välja att japp, dig vill jag ha i mitt liv! 

De flesta av mina närmaste vänner har jag skaffat mig i vuxen ålder, det vill säga universitet och framåt. I Skåne har jag kvar några vänner från grundskolan, men vi har inte riktigt växt åt samma håll de senaste tio åren. Det kan ha varit jag som växte åt ett håll medan de växte åt det andra. Så jag skaffade mig vuxenvänner, folk jag träffade och trevade med för att sedan bestämma öl? och skratta till klockan solen går upp. 

För att inte prata om mina fina fina internetvänner. De som läste min blogg och jag läste deras, som jag senare träffade och stod framför spegeln och bytte kläder som om jag skulle på kärleksträff. Som jag nu pratar med nästan varje dag. När Linn och jag träffades, till exempel, och kom på att vi faktiskt bodde på samma gata och hon avslöjade att hon hade sett mig och Stolte mannen men inte vågat hälsa. Nu är hon en i mitt lilla gäng, den sista som tillkom och nu undrar jag lite hur vi klarade oss utan henne. 

Så på frågan varför vi inte flyttar till landet redan nu? Här har ni den. Jag kan inte slita mig från de här människorna. Jag skulle inte vara halv utan dem, jag skulle vara en fjärdedel.

Den där om fem månader

Hej Fimpen,

igår fyllde du fem månader och vi spenderade dagen på din farmor och farfars lantställe där din pappa planterade chilin som jag sått åt honom och jag sådde bönor, morot och satte kålväxter i jorden samt vattnade mina jordgubbsplantor. Jag kan se dig framför mig nästa sommar, då ska du sitta mitt i det där jordgubbslandet med jordgubbsrött kladd upp till ögonbrynen och le med solsken i blick. I år är de där jordgubbarna bara mina (och antagligen dina kusiners och fåglarnas), men nästa år då är de dina.

Idag är det mors dag min dag min första och detta firade vi med att du gav mig sovmorgon ända till klockan åtta. I normala fall vaknar du mellan fem och sju. Nu ligger du bredvid mig i soffan och sover igen. När du vaknat ska vi åka ut till Djurgården och träffa mina vänner. Din pappa sover också för han har jobbat natt.

Utvecklingen du har gjort sedan du var fyra månader är enorm. Vi är lite ovana vid att det händer nya grejer varje dag, du utvecklades lite långsammare dina första tre månader, antagligen för att du var för tidigt född och hade kolik. Du var nog för upptagen med att ha ont och vara liten. Men nu! Sedan sist har du lärt dig att suga på tårna, rulla runt från rygg till mage, du har skrattat två gånger, en gång när din morbror Lillebror lattjade med dig. Du älskar att stå upp och kan stå med lite stöd. Du sitter nästan, fast ofta sjunker du ihop som värsta yogaren och ligger med överkroppen över dina ben och suger på fötterna. Du sträcker dig efter saker och vet vad du gillar och inte gillar (din lekapa och plastpåsar: mycket kul!). Du är väldigt bestämd och verkar ha en jävla humor och även ett jävla humör. Du har även börjat ta ut nappen ur munnen och bli ledsen när du märker att du inte har nappen i munnen längre. Då får man sätta in nappen igen och så tar du ut den och så går det hela i en ständig loop.

Du hatar att somna och när du är trött är du den största plågan i världen. Folk har frågat om du slagit dig, eftersom du tjuter så högt. Då får man skratta lite nervöst och säga att du bara är lite trött. Kan vi bestämma att det bara är en fas och inte den du är? Fint, då säger vi det!

För några dagar sedan låtsasgrät din pappa och då blev du helt förtvivlad. Det var det finaste din pappa varit med om. När jag provade samma sak så sket du i det och pratade bara på och log. I helgen gjorde du din första riktiga vurpa då du trillade från stående rakt ner på huvudet. Smärtan i mig då, jisses! Jag har hört att man ska bli mer blödig som förälder, men det här var ju löjligt. Du tog sats från tårna, man såg hur du drog in luft för att kunna skrika och jag var tvungen att gå bort en bit från de andra på filten i parken och samgråta med dig. Lova att inte göra dig illa mer igen, okej? 

Vi har även varit och hälsat på mitt jobb där de tyckte att du var fantastiskt söt. Jag försökte äsch då! men samtidigt pös mitt modershjärta av stolthet. Du, tillsammans med din far, är det finaste jag äger.

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Ibland tittar jag på dig och det slår mig, det här är inte bara en unge som jag har plockat upp från random gathörn, du har faktiskt legat i min mage. Du har ärvt mitt bebishumör. Du är en del av mig.

Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om en kram

Jag ligger i sängen i Lillebrors lägenhet. Fimpen ligger i sitt babygym på golvet och Stolte mannen sitter på en stol och tittar på fotboll. Jag har sagt att jag ska sova i två timmar nu, men kan inte. Så får jag en kommentar på min blogg, från Johanna. Kram skriver hon och mina tårar börjar rinna. 

Stolte mannen vänder sig om. Gråter du? frågar han och jag tillbakasvarar nä. En liten kommentar, men precis vad jag behövde där och då.

Den där om vad jag gör om dagarna

I början av den här renoveringen som nu bytt namn till den här jävla renoveringen så sa vi att vi skulle se det som en semester. Bo på olika ställen i landet, få äta ute och ha det gött. Det har inte blivit så mycket semester dock. Vi är fattiga som kyrkråttor, vi lagar inte mat för att vi är för trötta. Så vi är hungriga och äter hambugare (som inte alls är härligt, jag vill äta jordgubbar och fil inte en macka i farten). Vi är trötta för att Fimpen tar det här med att flytta runt ganska dåligt och sover därför som en liten lus om nätterna. I natt sov vi två timmar. Stolte mannen jobbade i tre timmar sen skickade hans chef hem honom för att han var för trött (sur) Fimpen är dessutom en gnällbebis som har börjat hata att åka bil. Det var inte så kul att köra från Skåne till Stockholm, med andra ord. Och precis stod vi och stirrade på ett badrumsskåp på Ikea i fem minuter utan att prata med varandra. Sen åkte vi hem, utan att ha köpt eller bestämt något fast att vi behöver bestämma och köpa innan torsdag.

Så, nu ska jag lägga mig och sova. Klockan är tio i sju och jag kan inte tänka vare sig rakt eller klart.

 

Den där om att falla genom

Vi var sjutton och skröt om hur smarta vi var medan vi föll genom småmaskiga hål av naivitet och dumhet. Vi stod på toppen, i de främsta leden och skrek jag går på gymnasiet! jag är på toppen av mitt livs karriär medan vi hånglade med killar som var Mogna och Äldre än de jämnåriga killar vi växt upp med, som vi sett gå genom målbrottsdalar och lemmars växande, när de växte om oss i högstadiet och helt plötsligt gick från att vara fem centimeter kortare till en halvmeter längre. Jag upptäckte en glädje och stolthet i att vara duktig i skolan som jag inte florerat i sedan lågstadiet. Det var kul att vara bäst i klassen, det kunde vara tufft igen. Jag jobbade mycket då som nu med kickar, att få mvg var min nya kick min nya drog.

Vi tröttnade på att sno centiliter från våra föräldrars whiskeyflaskor som vi hälde över i gamla PET-flaskor och sen dricka tillsammans med öl medan vi höll andan och hulkade. Vi hade gjort det i tre år nu och kanske att någon av oss redan hade börjat kunna övertala sin mamma att det var dags att köpa ut en flaska vin. Till tjejmiddagen. En flaska vin till fem tjejer. Bara det att om alla sa detta till sina mammor så hade vi helt plötsligt fem flaskor vin. Det var på den tiden när vi precis hade slutat att fasta från onsdagen fram till helgen för att "bli smala" tills vi skulle gå ut. Vi hade börjat trycka upp tungan i gommen för att få ett smalare ansikte på fotografierna. Vi trodde att vi hade hittat den hemliga formeln, det heliga gralen till hur livet fungerade och samtidigt: herre Gud vad lite vi kände till och visste om.

På torget satt alkisarna i givakt på parkbänkarna. En dag kom vi på att de kunde köpa ut till oss om vi även gav dem femtio spänn till en flaska Rosita. Som sagt: den heliga gralen, vi hade hittat den. En dag kom vi över två liter hembränt i två gamla coca-colaflaskor. Det var jag och en av mina bästa kompisar som gick hem till honom en följde med in den andra stod utanför ifall något skulle hända. Sen eldade vi under en sked och bestämde oss för att lågan hade helt rätt färg utan att komma ihåg om den skulle vara röd eller blå. Sen satt vi i en park med våra Marlboro röd (jag) och våra Marlboro light (hon) och drack rom och cola, utan rom, men med hembränt. Vi hade trillat så långt ner i det där småmaskiga nätet att vi inte ens kunde se toppen hur gärna vi än velat. 

Den där om Meatloaf

Minns ni den där gången då jag och Stolte mannen hade fest för att vi hade förlovat oss och hade ett quiz som handlade om oss och samtidigt ett musikquiz med gamla powerballader? Och vi hade en alternativ fråga som egentligen inte skulle vara med? Den löd "Jenny gör mycket i sängen, men vad gör hon inte?" tillsammans med Meatloafs I will do anything for love (but I won't do that). Den lästes upp av min man ändå och jag blev inte ens generad för by then hade jag druckit fem tequilashots och ja. Det var tider det.

Den där om amning

Jag sitter i köket med Bubblan och hon håller Fimpen och klappar honom på näsan tills hans somnar. Så här gjorde de på mig när jag var bebis och höll på att somna. De fungerar fortfarande, jag blir trött om jag klappar mig på näsan.

Jag ler mot henne och dricker mitt andra glas vin. Tänker att jag borde sluta skämmas för att jag är mamma och dricker mer än ett glas vin. Med Bubblan kan jag vinflumma och säga det jag egentligen tänker på, inte det som stunden vill att jag ska säga.

Hur är det egentligen att amma? undrar hon. Lite äckligt svarar jag. ÄRE? halvskriker hon och jag bekräftelsenickar. Det är inför henne jag kan säga sånt. Hon svarar att tänk, det skulle jag nog också tycka! 

Åter igen är jag förbannat glad att jag inte är fjorton med barn. Och att jag gått på universitetet och lärt mig ett kritiskt tänkande som jag inte hade innan. För allt prat om att amning är det bästa för barnet: jag vet det. Jag mer än vet det, jag har blivit indoktrinerad av detta budskap i över ett år nu, men jag tycker fortfarande att det är lite äckligt. Ibland mycket äckligt. Jag trodde verkligen att det skulle gå över när Fimpen väl låg där och sög livet ur kroppen på mig, och till viss del har det väl det, men fortfarande: inte min favoritdel av mammadelen. Innan Fimpen kom så diskuterade Stolte mannen och jag om hur vi skulle göra med Fimpenmaten och var överens (även om vår barnmorska sa N E J!) att vi både skulle köra amning och ersättning på flaska, för att Stolte mannen också skulle få den där närheten som alla pratade om och så att jag inte skulle bli så bunden vid vårt barn (så här i efterhand: antagligen ett av de bästa besluten vi tog). Dock med parantes om amning, eftersom jag var mycket skeptisk till detta och i princip ville duscha varje gång det trängde ut mjölk ur mina bröst innan Fimpen hade lämnat min mage. När Fimpen väl kom så las han på mitt bröst när jag var halvt sövd och mycket förvirrad efter kejsarsnittet, sen var det inte riktigt läge att protestera efter det. Det hände så mycket annat. Mitt barn var sjukt och bröstmjölken kunde göra honom frisk.

Så alla ni där ute som bara läser texter om hur mysigt det är att amma men tvekar själva: ni är inte ensamma. Jag finns också. Och en av mina bekanta, vet inte vad folk blir mest provocerade av att hon valde att inte amma för att hon inte ville eller för att hon och hennes man bara vill ha ett barn. 

Så här tycker jag om amning: det är uppförstorat, det är ibland mysigt, det är en bra sövnings- och sluta skrikametod, alla får göra precis som de vill, jag förstår mammor (och pappor) som tycker att det är bäst i världen, jag är jävligt trött på när min man sträcker över en gallskrikande Fimpen med orden få tyst på honom med din tutte!, amning har avsexualiserat mig som in i helvete, offentlig amning: hurra!, smidigt och ibland så känns det faktiskt som om ungen suger livet ur mig. Jag tror att det är någon slags hormonobalans, men jävlar i gatan vad djupt jag sjunker då, känns som en minidepression som varar i typ två - fem minuter när hela livet blir mörkt. 

Så, min syn på amning. Tur att man får ha en egen åsikt här i världen, tänk hur den skulle se ut annars.

Den där om var jag kommer från

Hemma i det lilla samhälle där jag växte upp där allting verkar gå mycket långsammare än i Stockholm. Där människor stannar och pratar med mig på ICA och säger men Jenny! vad stor du har blivit!, för att sedan titta på min son och berätta om sina egna barnbarn. Där pappa känner brevbäraren som ibland ringer på för att dricka kaffe istället för att köra klart sin runda. 

Pappa. Pappa pensionär, en sån där som inte kan sluta jobba och istället städar källaren tapetserar om i köket gör ett valv mellan vardagsrum och mitt gamla flickrum hjälper granntanten med att klippa hennes trädgård kör saker till tippen källsorterar skräp medan min mamma blir vansinnig cyklar flera mil i veckan med cykelhjälm nu när han har barnbarn. Och så vidare. Och så vidare.

Himmelen är alltid blå och det blåser alltid från vänster. Jag frågar pappa när han hämtar mig på flygplatsen om rapsen slagit ut och han nickar ja. I det lokala köpcentrumet finns ett bageri ett ICA en blomsteraffär en tingeltangelaffär med änglar och det spelas alltid dansband i högtalarna. Han som var byggmästare och byggde hela skiten var samhällets mest inflytelserika man, med fru och barn. Tills det kom fram att han var pappa till grannens tre barn också. Då tog han livet av sig. 

Jag har alltid en slags krypande känsla här. Det kryper i mig. Jag flyttade härifrån när jag var nitton, för tretton år sedan men varje gång jag är tillbaka så vill jag fly.

Den där om att öva på att bo på landet

Så börjar vår badrumsrenovering och jag sitter ensam ute på lantstället. Vi provbor där lite, för att öva och känna på hur det känns om vi, eller snarare: när vi ska flytta ut och bort. Och det är ensamt. Tråkigt och ensamt. Jag saknar internet jag saknar mina vänner jag saknar Stolte mannen jag saknar att kunna gå bort till H&M för att inte ha råd att köpa något. Och jag har hela tiden tänkt att då, när vi flyttar, kommer jag att vara redo. Då kommer jag vilja för att vi har barn och ja... lugnet har infunnit sig i kroppen. Men nu har jag fått barn och mitt liv har faktiskt inte ändrats speciellt mycket, mer än att jag nu väcks klockan fem. 

Så vi lämnar lantställen och åker till mina föräldrar i Skåne. Åker ifrån att stå i fönstret och titta efter Stolte mannen redan en timme innan han ska komma på stigen. Men också ifrån Stolte mannen. Han, som blivit störtkär i sin son och på flygplatsen får tårar i ögonen för att vi lämnar honom. 

Den här renoveringen? Kan inte den vara slut snart?

Den där om att blogga från landet

Hejhej,

nu är jag ute på Stolte mannens föräldrars lantställe. Det är ödsligt. I en skog. Om man går ut på stigen, förbi ån kan man få en plupp på nätet och kontakt med omvärlden. Jag har skittråkigt och en son som vaknar klockan fem varje morgon. Det är inte alls sol och häng på filt i trädgården, som jag trodde vi hade bestämt.

Stolte mannen, Fimpen och jag ska ha en Fimpenfest i sommar, en välkommen till världen, hoppsan det här visst gått några månader utan att vi fått tummen ur-fest. Jag tänker grillkorv med bröd, champagne och sol. Stolte mannen tänker nog något mer storslaget gällande menyn, för han är en sån kille. Fick tex dagens meny via sms tidigare "Tänker små salta anjovisar, lite persilja och ett stänk citron på toast. Ett glas vitt till det. Huvudrätt, helgrillade makrillar, rostad broccoli och ett sötpotatismos. Till desert kanske rabarberkompott?".

Han skrattar sånt där ont elakskratt som bara finns på film åt min varmkorv.

Den där om kultur i april

Jag har så himla många inlägg i mitt huvud som vill ner i bloggen. Dock är Fimpen inne i "en period" och håller på att vakna klockan fyra på natten för att ligga och mingla med mig och sin far, somna om vid sju och ja, vara allmänt grinig och jobbig så alla de där inläggen hamnar inte där de ska för jag passar på att sova när bebis sover, som alla tipsar om. Väldigt konstiga sovvanor i det här hemmet just nu. Det här inlägget har jag hållit på att skriva i fyra dagar nu. Ja, sen flyttar vi ut på Stolte mannens föräldrars lantställe utan internet i nästa vecka (i helgen bor vi hos Lillebror inne i stan, veckan efter det i Skåne och sen upp till Lillebror igen. Hej, badrumsrenovering!), så då får jag skriva ner mina blogginlägg på papper stenåldersvis. 

I alla fall: kultur i april. Man och kvinna kan säga att jag inte går på så mycket teater. Jag går nog mer på bokevent och dricker gratisvin. Det tycker jag är topp tunnor bättre!

Bästa nya album: alltså buhu, jag har tappat mitt musikintresse! Eller kanske inte tappat det, men hinner inte med. Nu blir det mest att Stolte mannen kommer hem på fredagskvällarna, frågar har du hört det här nya albumet? så lyssnar vi på det medan vi sippar öl, han gör mat och när Fimpen somnat så sitter vi och halvsover vid bordet, äter mysbricka och har på musiken i fucking BAKGRUNDEN. Musiken i det här hemmet bör komma in i finrummet/förgrunden igen. Har försökt lyssna på Kents nya. Och Love Antell. Love var bra. Väljer Love!  

Låten jag lyssnat mest på: min egen röst när jag sjunger The wheels on the bus eller En kulen natt i bilen när Fimpen skriker skithögt för att han inte gillar att åka bil. Måste verkligen lära mig fler låtar/texten till hela låten för att få lite omväxling.

Bästa låten i april: Awolnation - sail.

Böcker jag läst/läser: Jenny Jägerfeld - Här ligger jag och blöder (blev lite besviken, hade nog för höga förväntningar),

Christian Jungersen - Undantaget (bokklubbsbok)

Carl-Johan Vallgren - Havsmannen 

Lisa Bjärbo - Allt jag säger är sant.

Bästa boken: Havsmannen.

Tv: jag har försökt kolla på 30 grader i februari och har nog sett fyra avsnitt, men det är svårt att se något som är längre än en kvart när man har en bebis som "är i en fas". Plus att när Fimpen somnat för natten och jag kan kolla på något med Stolte mannen har han redan sett delar av den serien och vill hellre se Game of Thrones (som jag gillar sådär) eller The Killing (som jag älskar, men blir mörkrädd av). Ibland hinner jag se löjliga New Girl, som bara är typ 20 minuter. 

Och åh! har börjat kolla på tv-serier PÅ TEVEN också! Trädgårdsonsdag, Så levde de lyckliga och Född 2010. 

Film: The Tree of life (hej, vad flummig!). Annars har jag nog inte sett någon.

Nya bloggar: Alla tjatar om Kvinnopartaj, så jag föll för alla.  

Blogginlägg ni borde ha läst i april: 11861 sthlm om böcker, Katta om status och Malin om något sjukt läskigt.

Den där om vad jag tidigare skrivit om valborg

Om valborg 1986

När jag och min bror fortfarande var under hundra centimeter firade vi alltid vårens ankomst på frusna fält. Den siste april skulle bli den första maj och som ett mindre lämmeltåg gick hela vår släkt ut på fälten som omgärdade vår släktgård. Varje år, var vi ensamma tillsammans, vår släkt. Farfar gick alltid först, alfahanen, med bruten fysik men aldrig nere på knä. Efter, hans flock; hans söner, hans sönerssöner och -döttrar. Hans enda dotter och hennes avkomma. Och alla som hörde till för stunden. Farmor med en knubbig arm om mig och en annan om min mamma. Min bror yr av glädje, springandes, jagandes ut mot det analkande mörkret, hög av spänning och grillchips.

Brasan blev alltid större än förra året. Enorm i barnögon. Det största brasan någonsin, störst i världen. Tävlan om vem som kunde gå närmast, förmanande från mammor, orostankar hängandes runt oss, nådde aldrig riktigt ända fram. Samhörigheten som en filt runt omkring oss, sträckte sig ända ut till där eldens ljus nådde och hela vägen in. Det var vi som hörde samman, vi med samma unika efternamn, taget av en soldat för längelängesen. Värmen så erövrande, skrikandes att det var den som bestämde, tro inte något annat, tro aldrig något annat! Värmen slickandes på upplysta ansikten och hettan ibland så slående att man var tvungen att ta en paus och vända ryggen till. Mamma och pappas ansikten alltid sådär speciellt upplysta, från elden, som om de var från en annan värld. Pappa och hans bror stämde alltid upp i himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, båda lika envisa i att kunna sjunga högst, ta de bästa tonerna, båda i kyrkokören från en tidig ålder, och min bror alltid lika upprörd när drivans blomma smälte bort och dog. Farfar kunde alltid gå närmast elden och hetsade alltid oss barn, vi kunde allt, vi ska alltid kunna allt, inte ens himmelen är gränsen.

Efteråt, lång innan elden brunnit ut, gick vi tillbaka till majtårtan, kaffet, saften, släktgårdens släkthus med ombonad gemenskap, där varje tegelsten lagts på en annan tegelsten, av min farfarsfarfarsnågonting. Tv:n på, centrum för allas uppmärksamhet. De mindre kusinerna kröp upp i farmorsfamnar och drunknade i kärlek och stora barmar. De större kusinerna tävlandes om vem som fick de ljusaste chokladen i Alladinaskarna. På tv:n europafinalen i Melodifestivalen, en evig ljusshow, länder som försökte frammana en gemenskap trots brinnande Kalla krig och Kalla känslor och Stora murar.

Sverige skickade alltid rätt bidrag och fast att kvällstidningarna skanderat "Fel låt vann!" så var det alltid rätt bidrag när det kom till att försvara oss, vårt stora, vårt glädjerika land. Ingen annan befolkning blev så besviket, så trampat på tårna som när vårt bidag inte hamnade bland topptre. Och vårt bidrag var alltid bäst och Belgien och Schweiz röstade alltid på Frankrike för att de var vänner och Östtyskland röstade alltid på Västtyskland och vice versa, för att klappa grannen på kinden och säga förlåt för den där muren, vi älskar er ändå! och Norge och Danmark röstade alltid på Sverige för att Sveriges bidag var bra. Bäst. Inte tvunget för att vi är grannar.

Om valborg 1994

Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare! 

Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.

Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.

Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.

Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.

Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.

Vad jag skrev dagen efter valborg 2007, våren då jag träffade Stolte mannen

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet träffar jag en kille som tvunget ska följa mig hem, för det är farligt att gå hem själv. Jo, tänker jag, det är jättefarligt, för hjärta, själ och sova ensam-tankar. Han pratar och frågar om jag brukar vara tyst, eller bara är ovanligt arg och sur av mig.

Någonstans mellan efterfesten till efterfesten och min lägenhet kommer jag på att det inte är det här jag vill ha. Jag vill inte ha killar som jag inte kommer komma ihåg namnet på, killar som egentligen inte är för unga, men yngre, killar som inte vet hur jag vill sova.

Jag ler mot honom och säger att jag är varken eller. Tyst eller elak. Han frågar om han får följa med in, eller om han ska följa med sina kompisar. Jag säger att han får göra precis som han vill, jag tänker sova och ska han komma in med mig så sover jag på mage och gillar när någon smeker min nacke.

Vi sitter i soffan och jag somnar med benen över hans ben. Hans hand på mitt knä. Med hans röst i öronen. Klockan är fyra när han väcker mig och vi går in i sovrummet. Jag klär av mig naken och bryr mig inte längre. Kryper in under täcken och in i mig själv och han har väl sett nakna tjejer innan. Han hostar till och lägger sig på täcket. Handen på min nacke. Så förbannat förutsägbart, fast att det är så jag vill ha det, fast att jag ännu hellre hade velat ha lite initiativ, lite oförutsägbarhet.

Klockan det ljusnar ute och kondomen spricker.

Den där om val

Vi sitter i bilen på väg från K rauta, där jag har kastat upp Fimpen i luften mellan gångarna så att hans ögon gapskrattar, mot Ikea när Stolte mannen säger att jag får mitt marockanska golv i badrummet. Jag lyser upp och skriker ÄRESANT?TACKSNÄLLA! och han svarar att ååååh, han och hans bästa kompis hade lagt upp en taktik där han skulle ge med sig om golvet och då skulle jag bli osäker på det. Det funkade inget vidare och nu ska vi alltså ha matt vita väggar och marockanskt kakel på golvet. 

På Ikea går vi och pillar på kranar, bänkskivor och toaletthållare. Fimpen somnar i bärselen och helt plötsligt så sjunker vår renoveringslåga. Det är så himla många val, så himla mycket att välja, att ställa mot vart annat. Färgval klinkers kakel värme? handdukstork? krokar tillbehör duschslang spotlights toalettjävlahållare bänkskivor fan och hans moster. Och vi har ingen koll alls. Vi åker till Sibylla och har picknick i bilen. Ska vi fortsätta i morgon? undrar Stolte mannen. Ja, nickar jag. 

Den där om fyra månader

Hej Fimpen,

i dag fyller du fyra månader. Fyra månader! Det är så himla stort, snart är du tonåring och sen flyttar du hemifrån. 

Din pappa har blivit kär i dig. Du har tagit min plats i framsätet, så att säga. Vi har precis varit och hälsat på din mormor och morfar och när vi kom hem så stod din pappa och väntade på flygplatsen och efter att ha hastigpussat mig så stod han och snusade på ditt sovande huvud i flera minuter. Han har redan börjat prata om att ge dig syskon och att vi börjar bli gamla och måste snabba oss. För en månad sedan så kunde han inte tänka sig fler barn, för att han har oroat sig så mycket över dig och mig.

Du älskar att tugga på saker, helst dina egna eller andras händer. Det är nog det du älskar mest. Du har börjat upptäcka världen runt dig och är otålig. Du har börjat sträcka dig efter saker och se färger och andra bebisar. Att sitta eller ligga själv är skittråkigt. Din mormor säger att du påminner om mig i humöret: det där otåliga, att du måste ha ombyte. Jag tycker synd om mig och din pappa år 2026, om du ska bli som mig som 14-åring också. Jag måste komma ihåg att ge dig det som jag allra helst ville ha då: kärlek. 

Du skrattar fortfarande bara i sömnen, men du har en början till ett skratt. Du drar liksom in luft snabbt så att det blir ett pipande ljud. Du ler så att man blir tårögd, speciellt när du vaknar (oftast runt sju på morgonen), du gillar när man rullar på r:en, du tycker om att sitta upp med stöd, en aktiveringsleksak som piper och lyser, din morbror och din morfar. Du sover i vår säng, mellan mig och din pappa. När vi var nere i Skåne fick du ligga i en egen spjälsäng och det gick jättebra, men det är så nedrans mysigt att du sover i vår säng, så vi får se hur länge vi lyckas skjuta på det där att du ska sova i egen säng. 

Du liknar fortfarande din pappa mest till utseendet, ditt hår börjar ljusna (och bli lite rödaktigt i solljus) och blir kanske blont till slut. Dina ögon är blåa. Du växer som tusan på längden, men är normalviktig och har ett lite mindre huvud än genomsnittet.

Jag älskar dig så starkt nu. Inte som jag trodde, det är inte lika... konstgjort som vanlig kärlek, utan mer naturligt, djuriskt. Den är lika självklar som att jag har två armar och jag skulle göra vad som helst för dig, och tänkta efter först efteråt. Det är svårt att förklara kärleken, för den sitter fast så hårt i mig. Den är som ett lejonvrål, som ett vattenfall, som ett djupt hål i marken. 

Jag är din mamma. Jag är din mamma! Det är väldigt, väldigt konstigt att du finns hos oss och har funnits här i fyra månader, samtidigt som det känns som om du varit här längre än så. 

Dig ska jag älska resten av mitt liv.

 

Den där om ett brev till Anonym

Anonym skriver på inlägget nedan:

Gud vad sorgligt. Undrar vad för "romantiska föräldraböcker al la 2000-talet" som gör allt så komplicerat. Stackars 80-tals-föräldrar. Måtte nästa generation bli klokare. Mitt råd; bara var. Fundera inte och förstora upp allt så jäklans mycket. Jag har vänner som varit med om så oerhört tragiska barnafödslar, eller haft svårt att ens få barn. Nä. Lägg ner självömkan och lev. Ursäkta om jag låter hård här men jag kan bara inte låta bli att läsa dessa i-landsproblem och tycka det är patetiskt.

Hej Anonym,

 det verkar inte som om du har läst min blogg så länge, det är okej för det kan ju inte alla ha gjort. Dock blir det ju lite farligt att kommentera sådär utan att ha bakgrundsinformation. Jag menar tänk om det vore så att jag och min man försökt få barn i fem år och nu äntligen fått ett? Eller om vi faktiskt har haft en bebis som försvunnit från oss? Eller om vi blev gravida där en gång i tiden innan vårt nuvarande barn kom och som blev till ett missfall och tusen tårar? Ett av de där alternativen stämmer, men det kan ju inte du veta.

Och i-landsproblem är det enda jag har. Och det är det jag skriver om. Jag förstår inte riktigt vad som skulle göra dina vänner lyckligare eller få fler barn för att jag bara skriver om mina/våra lyckliga stunder. Ungefär som när man på åttiotalet sa att barn var tvungna att äta upp sin mat och tänka på barnen i Afrika, som om det skulle göra barnen i Afrika mättare.

Jag tycker att vi kan gräva ner det där att det är fult att klaga. För mig är det inte att klaga, det är att vara ärlig. Jag gjorde en liten enkät på den här bloggen för ett tag sedan och det som kom fram då var att det mina läsare gillade mest med det jag skriver är att jag är så ärlig. Så i helvete heller att jag bara tänker skriva om när jag sitter och sjunger för min son och han skrattar tillbaka, för så ser inte mitt liv ut. Mitt liv innehåller även stunder när jag sjungit klart och min son blir kinkig och jag inte vet vad vi ska hitta på då. Varför skulle jag inte skriva om den verkligheten? Varför skulle jag gömma undan det? 

Jag har inget barn som är handikappat, men det känns lite konstigt att jag ska gå runt om dagarna och vara glad för att min son kan höra, kan prata, kan se, har två ben, båda händerna, inte föddes könlös eller med två kön, har alla tarmar intakta, hittills inte har problem med hjärtat, och så vidare i all oändlighet. Kan jag inte bara få konstatera att han är ett friskt litet barn och att ibland så är det tråkigt att hänga med honom? Måste jag gå hela dagarna och skuldbelägga mig själv för att jag inte är tacksam? För att jag vill ha en quick fix? Jag tror att mammor blir skuldbelagda tillräckligt som det är i dag. Så snälla, späd inte på det.

Den där om oändligheten

Fimpen sitter i sin Fimpensitter och suger så hårt på sina händer att de får blåmärken. Emellanåt tar han ut händerna och låter leleleLE! som om han vill att jag ska uppmärksamma honom och inte våra odlingar så jävla mycket. 

Jag sätter mig på huk framför honom och han spricker upp och sen ut i leendet. På föräldagruppsmötet sist tog jag upp att jag tyckte att det var svårt/tråkigt att underhålla mitt barn hela dagarna och de andra mammorna tittade på mig som om jag var tokig. Nähä tänkte min hjärna och vi började prata sömn istället.

Den här kärleken som växt fram. Ni vet filmen Alive, när de står på ett berg som de bestigit och ser att det är tusen berg kvar innan de når Byn? Så ser min kärlek till Fimpen ut. Den där oändligheten. 

Den där om att renovera

Och som vanligt har vi inte tänkt genom hundra procent när vi gör något: jag flyger omkring som en drake i storm och Stolte mannen står nere på marken och hivar in mig i ett snöre, men släpper taget ibland och flyger med. Den där badrumsrenoveringen: plötsligt ska den bli av och bli av i maj. Det är ju typ NU! Så typ NU! måste vi ha bestämt färg på kakel och inte vara i lägenheten med bebis.

Jag tänker färg! kul! marockanskt! Stolte mannen tänker vitt! rent! det ska gå att sälja sen! och jag muttrar omkring och tycker att marockanskt inte alls är för dyrt.

Nu ska jag googla snygga badrum, om den lille diktatorn här bredvid låter mig.

Den där om att efterlysa

Jag vet att det är flera som mailat mig, om bland annat att vi träffades på ett bloggevent och pratade kolik. Och att jag liknade deras mamma? Min mailkorg la ner, så först fick jag inga mail, sen trillade ungefär tusen mail in samtidigt. Så om ni mailat och inte fått svar: förlåt. Försök igen?

En annan sak som inte funkar som den ska är min länkningsgrej här nere till höger. å om ni länkat till mig och jag inte skriker hej! så har jag tyvärr inte sett det.

Puss och kram!

Den där om elva frågor till

Jag är en sån där som älskar enkäter/svara på frågor. Som blir avundsjuk när Stolte mannen får hem något att fylla i, eller som kastar mig över de där utvärderingsblanketterna man fick i universitetet efter varje kurs/av resebolagen när man är på charter. å här kommer elva frågor till, men jag hoppar över att skicka vidare den här gången.

1: Om du var tvungen att byta förnamn, vilket skulle du ta och varför?

Jag borde ju byta till ett förnamn som jag tycker är dödssnyggt, kanske ett som jag funderade på om Fimpen skulle heta. Men när jag tänker på att jag skulle byta förnamn till Lovis, Betty eller Doris så blir det bara konstigt, det känns liksom inte som om det är mig det handlar om. Folk skulle antagligen tycka att jag var lite konstig om jag bytte namn.

Så då tänker jag att jag kanske skulle byta för att göra ett politiskt ställningstagande, och det känns mer naturligt. Byta till ett namn för att försöka slå sönder det faktum att folk på arbetsmarknaden blir automatiskt bortplockade redan innan anställningsintervju för att de anses ha fel namn. Så jag skulle då byta till Elif/Nour/Parin/liknande.

2: Du får ge ditt tonårsjag ett tips, vad skulle du säga?

Det blir bättre, håll ut. Du kommer flytta härifrån och du kommer att bli så jävla fantastiskt lycklig.

3: Om du inte jobbade med det du gör idag, vilket yrke skulle du kunna tänka dig då?

Det här har jag svarat på en gång redan (även om frågan då handlade om drömjobb): Jag har två drömjobb och jobbar inte i närheten av något av dem. Jag skulle vilja jobba inom något med religion. Kan tänka mig allt från religionslärare till analytiker inom politisk religion. Drömjobb nummer två är att någon stoppar sparvar och praliner i min mun medan jag sitter och skriverskriverskriver på en veranda någonstans i södra Italien.

4: Favoritcitat?

It's better to be a lion for one day than a sheep all your life.

5: Om positionen "kung" (i Sverige alltså) valdes av folket, vem skulle du nominera och varför?

Om jag tänker att kungen skulle ha samma uppgift som den har i dag, alltså ingen politisk, utan mest åker runt och representerar Sverige, så skulle jag vilja ha någon som visar det Sverige som jag vill visa upp. Alltså ett mångkulturellt, välkomnande land som även är glatt. Så varför inte ta en homosexuell man med brytning? Mark Levengood.

6: Du får välja ett bakverk som symboliserar dig, vilket väljer du?

Gud vad jag blev sugen på bakelser nu! Jag tror faktiskt att jag skulle vara en sån där groda. Eller en slarvigt gjort biskvi.

7: Har du någon paradmaträtt du gärna lagar?

Jag lagar aldrig mat. Eller okej, jag har börjat göra mat på måndagar, eftersom vi har infört köttfria måndagar och jag tycker att det är roligare än Stolte mannen. Och när jag väl lagar mat så tycker jag om att göra nya grejer varje gång, sammasamma är lite tråkigt, så jag har ingen direkt parad, ingen jag gör varje gång.

8: Öppna upp Spotify (eller liknande valfri musikapp) och gå till din vanligaste spellista. Välj Shuffle (eller random) och tryck på nästa låt, gör detta tre gånger. Vilka 3 låtar dök upp?

Den som jag lyssnar på mest just nu är egentligen inte någon lista med musik jag gillar, utan det är min springlista. Där får jag upp:

The Mary Onettes - Lost

Florence + The Machine - Shake it out och

The Hives - Go right ahead.

9: Har du något guilty pleasure?

Delicatobitar, Unga mödrar på femman och sova på eftermiddagen.

10: Om du beställer pizza, vilken tar du?

Jag gillar inte pizza alls, så jag säger kebab.

11: Länka till receptet på en god efterrätt (tack på förhand).

Jag brukar göra semifreddo eller hemgjord glass. Nästa vecka ska jag ha middag för några av mina bästa vänner. Tillsammans är de allergiska mot nästan allt (tex ägg, mjölk, vete), det kommer att bli ett jävla aber att hitta efterrätt till alla.

Den där om min förlossning, känslorna efteråt

Stolte mannen frågade mig ungefär en månad efter förlossningen hur jag tyckte att det hade gått. Och det slog mig att jag kände mig bestulen. Känsla ett: lättnad, för både jag och Fimpen levde, men känsla nummer två: någon stal min riktiga förlossning.

Hela graviditeten gick ut på att läsa förlossningshistorier, hitta rätt smärtlindring, bestämma hur vi ville ha det under vår förlossning. Jag visste att det skulle göra skitont, men att jag och Stolte mannen skulle göra det här tillsammans. Han skulle hålla mig i handen och jag skulle trycka den så hårt att han skulle försöka lirka bort den. Vi hade tillsammans odlat fram vår egen metod, det var inte dyka djupt-metoden eller yogaandas-metoden, utan svära utav helvete-metoden. Stolte mannen trodde jättemycket på den.

Så fick vi ingenting av det där, vi fick vara tillsammans så länge det gick, men vi fick inte den där brickan med en svensk flagga, smörgåsar och saft. Det är inget jag tänker på dagligen, eller ens någon gång i månaden, men det känns som om något saknas. Det värsta är att mina kommande förlossningar antagligen också kommer att ske genom kejsarsnitt.

Den där om min förlossning

Jag har ganska länge tänkt att jag måste skriva ner min förlossningshistoria, för vissa detaljer börjar redan blekna och jag vill minnas. Ni som tycker att sånt här är äckligt/tråkigt kan hoppa över. Ni andra, jag känner på mig att det här inlägget kommer att bli skitlångt (och ha tempus- och stavfel).

Vi var hos barnmorskan ungefär en vecka innan Fimpen kom. Då frågade hon oss hur vi ville att förlossningen skulle gå till och egentligen hade vi bara ett önskemål, ett enda stort: att Stolte mannen skulle få vara med under hela tiden. Att han skulle få vara lika viktig som mig. Precis innan vi skulle gå där ifrån så sa hon att det var lika bra att vi tog lite prover på mig, eftersom jag hade gått med högt blodtryck hela hösten och gått ner så mycket i vikt.

Proverna visade att jag hade protein i urinen, det vill säga att det var risk att jag skulle få havandeskapsförgiftning. Vi åkte in till Förlossningen och tog fler prover, bland annat fick vi ligga och lyssna på Fimpens hjärta, men de tyckte inte att jag var så dålig att det gjorde något, så de skickade hem oss igen med förmaning om att komma in om jag mådde det minsta dåligt.

Dagen innan julafton är vi hos Stolte mannens föräldrar och jag får skitont i mitt armveck. Armen domnar bort och jag var rastlös. Det kändes även som om någon har sparkat mig i sidan av magen, men det var ingen som sa att vi skulle höra av oss till Förlossningen om man hade ont i armen, så vi avvaktade och jag kräktes på toaletten medan Stolte mannen låg och vakade över min oroliga sömn hela natten.

Dagen efter julafton mår jag dåligt igen. Jag kan bäst beskriva det som en orolighet i kroppen. Jag kan inte sitta still och det känns igen som om någon sparkat mig i sidan. Jag duschar varmt, men det försvinner inte. Jag lägger mig på soffan och jämrar mig tills Stolte mannen tvingar mig att ringa Förlossningen. De ber mig avvakta en timme och se om det försvinner. Det gör det inte, så vi åker in. Precis innan vi ska åka börjar jag kräkas och kräker sen tre gånger i bilen in och fortsätter så fort jag rör mig inne på sjukhuset.

De tar prover på mig, men det ser ganska bra ut. De ber oss ändå att stanna. Jag har mina svarta mjukisbyxor och en t-shirt på mig. Vi har inte hunnit packa någon förlossningsväska (konsekvens: ingen kamera), för Fimpen ska ju inte komma förrän fredagen den 13:onde januari.

På morgonen mår jag bra igen och jag och Stolte mannen ligger och kramar varandra, för nu ska vi få åka hem igen, jag mår ju bra. Dock visar de nya proverna jag tagit att min lever håller på att kollapsa samt att jag har havandeskapsförgiftning. En läkare kommer in och säger att vi kommer att bli föräldrar i dag, jag svarar att det inte går, för Fimpen ska ju födas år 2012, inte 2011. Stolte mannen gör en liten glädjedans och ringer sen våra föräldrar medan jag byter om och pratar med en allmänläkare, en läkare som ska göra snittet, en narkosläkare och min sjuksköterska. Det går en timme, sen ligger jag akut på operationsbordet, där de ska söva mig eftersom mitt blod inte koagulera som det ska. Jag gissar att det är runt tio läkare och vårdpersonal i rummet och Stolte mannen har fått på sig en lustig dräkt och får vara med mig så länge det går.

Det pra

tades lite snabbt om en vaginal förlossning, men tydligen är jag för dålig och "tiden finns inte riktigt för det". Innebörden av det har jag valt att inte fundera på.

De kopplar upp mig mot apparater, kateter i urinröret (aj!) och slangar. Jag känner mig bra. Tänker att nu kör vi! Vi ska ju bli föräldrar. Så söver de mig och Stolte mannen får gå ut ur rummet. Han är i ett rum bredvid operationssalen och efter en kvart kommer världens minsta lilla Fimpen in och får hjälp med att andas, som han tydligen inte gjorde själv.

Stolte mannen får komma in till mig med Fimpen. Det första jag frågar är vad han har för hårfärg. Jag är yr och nyvaken och de stannar i fem minuter, sen rulla jag iväg till uppvaket där jag ligger i sju timmar (om känns som en) och där jag får ligga bredvid en tjej som tagit en överdos och som ligger och skriker efter Leffe. Där ligger jag till de tycker att jag fått nog, då får jag ett eget rum. Sjuksköterskorna frågar vad jag fått för barn (dvs kön) och jag blir så irriterad på frågan att jag svarar att jag inte vet. Klockan åtta på kvällen rullar de ner mig till Stolte mannen och Fimpen.

Så följer två dygn av kamp, där jag ska ställa mig upp igen (skitsvårt! Svimmar två gånger), duscha (minns att j

ag fått tipset här på bloggen att ta med eget schampo och balsam och ja, det kan jag också tipsa om, får tvätta håret med tvål), lära mig att sköta mitt kejsarsnitt och ta tre olika mediciner. De erbjuder mig morfin, men det vill jag inte ha. Min man får även lära sig att sätta en spruta i mitt ben för att mitt blod ska koagulera. Jag börjar även gå och en sjuksköterska berömmer mig när jag gått två varv i korridoren. Och! jag får lära mig att amma. Fast att jag och Stolte mannen har diskuterat amning och att jag inte är säker på att jag faktiskt vill amma så är jag så trött så jag orkar inte protestera eller ens fundera på det när det väl gäller.

Dag tre ska jag skrivas ut och barnläkaren kommer för att kontrollera att Fimpen mår bra (och då svimmar jag en gång till, inne i undersökningrummet). Då visar det sig att Fimpen inte alls mår bra. Han har jättelångt blodsockervärde och av någon anledning vill sjuksköterskorna att vi ska stanna ho dem istället för att bli flyttade till neo. Att stanna innebär att vi måste väcka och tvångsmata en mycket slapp och trött Fimpen varannan timme. Jag måste även pumpa och de här dygnen: ett jävla helvete. Varannan timme kommer en sjuksköterska in och väcker oss. Jag ammar Fimpen, Stolte mannen ger extra mjölk ur en mugg, jag pumpar. Det hela tar 30 - 45 minuter och sen får vi sova 15 - 30 minuter, tills det är dags igen. Dygnet runt. Stolte mannen bryter ihop när en sjuksköterska tar ifrån honom Fimpen för att han inte matar rätt. Jag är helt omtöcknad när folk kommer och tar mitt blodtryck som inte sjunker.

Till slut får vi nog och världens bästa sjuksköterska som märker att det inte funkar. Fimpens blodsocker höjs inte, utan sjunker till hjälp!lågt. Vi ber att få bli förflyttade och hon förstår. Hela tiden har vi fått berättat för oss att neo inte är bra. På neo är de sjuka barnen. Om vi kommer dit så har vi gett upp. Så vi ger upp. Vi orkar inte. Och vi hade inte kunnat göra något bättre!

På neo fattar de snabba, proffsiga beslut. De sätter en sond i näsan på Fimpen så att vi slipper vansinnesmaratonet med varannan timme. De kan ta blodprov på vår son på riktigt - innan varje måltid har de tagit blodprov på honom och han ser ut som en liten nåldyna i armarna. På neo blir de förtvivlade och gör en riktig undersökning, där de bland annat tar blodprov från hans panna (superläskigt). Och vi får sova! De rullar ut honom i hans lilla kuvös och han får sova i en sal med de andra barnen och vi får sova en hel jävla natt.

Neo visar sig vara himmel och helvete. Varje dag vaknar vi och i dag kanske vi får åka hem?!? Och varje dag får vi ett negativt besked. Två veckor.

En dag får vi faktiskt åka hem. Och det riktiga livet kan börja.

Den där om att låta drömmarna dö

Jag har alltid tänkt att jag och Stolte mannen ska flytta utomlands ett tag under tiden vi är föräldralediga. Den ena ledig, den andra på semester/tjänstledig/jobba på distans, från början tänkte vi en långresa i Argentina, sen kom vi på weekend i Instanbul plus tre veckor i Italien. Så kom verkligheten och slog mig över kinden med full kraft. Verkligheten där jag känner mig fattigare på pengar än när jag pluggade (höjden av fattigdomen). Den här månaden hade jag 460 kronor kvar på kontot när alla mina räkningar var betalade och mitt lilla sparkonto, som jag har haft levande i två år, för att vi skulle kunna åka på semester/flytta utomlands det här året det rinner i väg. Sipp, sipp till mjölk. Sipp, sipp, där köpte jag en bok. Inget måsteköp, men det sjunker sakta, sakta.

Och de där pengarna vi får tillbaka på skatten, ganska mycket pengar, som vi kanske kunde resa för, de måste vi lägga på att betala av ett lån, så att vi har råd att bo där vi bor och samtidigt vara föräldralediga.

Det är ett förbannat I-landsproblem, men det gör ont ändå, att döda sina drömmar.

Ni kan väl hålla tummarna för mig:

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern, Kreta, Spanien eller i Kroatien under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

Den där om bilder vecka femton

Jag tänkte börja med en ny liten grej här på bloggen, nämligen förra veckans bildserie. Kom på den briljanta idén i morse, när jag kom på att ett.) jag har skaffat Instagram och två.) det var några som önskat lite mer bilder här.

I veckan har jag läst bok, kommit på att jag snart kommer att få fira min första morsdag på andra sidan, så att säga. Jag har fått hem väldigt många beställda böcker som visade sig ligga i runt 600 sidorsklassen och odlat alldeles för mycket i år igen. Fimpen har pratat sig genom sin saga (då tröttnade Stolte mannen och läste högt ur en Ulf Lundellbok istället) och han har även flugit (Fimpen, inte Stolte mannen) över Afrika för att titta på lejonen. Stolte mannen har hittat en ny plats i lägenheten där han kan sitta och gubbspana. Sen har jag gått in mina skor igen, post graviditet (Swedish hasbeens), haft fredagstacos, druckit duschöl och haft barnvakt (igen!) för att gå på världens roligaste fest.

Den där om att ha ont i magen

Sjutton minuter in i rättegången och jag gråter redan.

Den där om att det är någon i familjen som precis har upptäckt att han har fötter