Den där om hjältar

För några dagar sedan var jag hemma hos en kompis och spelade Pictionary (och åt ungefär femton muffins) så var det någon som fick rita Fantomen och jag kom på att jag hade en liten latent Fantomen-fetisch. Jag ogillar egentligen hjältar och superhjältar, för att de är socialt missanpassade, mesiga, tråkiga och oftast är den intressanta i historien boven. Skeletor. Lex Luther. Catwoman. Kling och Klang. Men Fantomen är väldigt smart uppbyggd och nu blir jag lite sugen att skriva om önskelistan till min födelsedag. Att skippa den där externa hårddisken och istället vilja ha Fantomenoriginal från 40-talet.

Efter en väldigt snabb efterforskning kom jag fram till att en väldigt massa hjälteserier började göras i skiftet 1930-40 (Tarzan 1941, Stålmannen 1938, Fantomen 1936) och att det antagligen måste finnas en anledning till detta, vilket gör superhjältar till ett ganska intressant fenomen, om det är så att det gjordes serier när västvärlden gick genom depressioner och krig. Det finns säkert någon sociologisk forskning om det här någonstans, det måste det ju finnas.

Och om dessa serier nu gjordes då en värld behövde hjältar så kan man ju fråga sig vad som görs idag. Kollade om filmerna om X-men gjorts före eller efter 9/11, men det var före, vilket inte riktigt funkade med teorin, med filmboomen med superhjältar, i mitt huvud. Så om vi nu inte har några hjältar att se upp till och förlita oss på idag- vad tusan har vi egentligen?

Den där om att inte sova själv

Okej. Nu har jag så där ont i huvudet, igen, som jag aldrig tidigare haft. Djävla öl. Och öl. Och öl. Och för första gången någonsin känner jag att jag inte kan skriva vad jag vill här, för att jag har blivit så o-anonym och vissa av mina fina klasskompisar läser här och tycker att min flirt med en viss kille är skitkul, men alltså... jag har kanske inte sovit helt ensam inatt. Eller, jo det har jag, för vi började bråka, eller kanske inte bråka, men mer... jag slängde ut honom, men han vägrade att gå, sen somnade jag och då gick han och jag stod med min mjukisgris i armen och såg honom gå.

Tidigare på kvällen hade typ tre personer sagt till mig att han är en skitstövel. Och jag är sjuk i huvudet, men det är fan det som är intressant: att han vågar ta plats och skita i andra och vara den han vill vara. För alla de andra killarna har blivit tråkiga och förutsägbara.

Och självklart så vände jag mig för snabbt om i baren och fick dricksskålen i pannan, så att det började blöda och jag fick gå med ett djävla plåster i pannfan!

Den där om Pluto

Alltså... så här hela morgonen: wwwwwhhhhaaaaatttt? Plus några frågetecken till.

Killar är fan det konstigaste som finns. Glöm allt jag sagt alla tidigare år om att killar är som vi och normala. Killar är fan från Pluto, som inte ens är en planet längre: fick ett mail i morse från en mexikan som träffat en av mina amerikanska kompisar där (i Mexiko) lite, fast att han flörtade hejvilt med mig, sa att jag var sexig och min käre mexikan slog gärna honom på käften, eftersom han stötte så mycket på mig. Ett mail. Där han undrade var jag var. För att han saknade mig. Som sagt: de är från djävla Pluto!

Och sen, nyss, fick jag ett sms. Och då gick jag från wwwwhhhhhaaaaattttt? Till ojhoppsaniiiihhhhhhhhh!

Nu måste jag ringa till den där kompisen, som är i USA, och berätta om mailet. Vad är klockan där? Sex på morgonen? Kanske vänta lite?

Den där om Souvenirer

Jag har precis sett en av de bästa dokumentärerna jag sett i mitt liv. Har ni inget att göra på lördag klockan 16.25 kan ni ju kanske kolla på svt. Eller här. Har ingen aning om hur man kollar på dokisar där, men det borde väl funka på något sätt.

"Shahar Cohen är filmare och arbetslös. Hans 82-årige far Sleiman föreslår att sonen ska göra en film om hans tid i judiska brigaden under andra världskriget. Temat intresserar egentligen inte sonen Shahar, men genom att göra filmen om faderns bakgrund hoppas han kunna finna en halvbror eller halvsyster - de "souvenirer" fadern påstår sig ha lämnat efter sig i Europa under sin tid i judiska brigaden. Fadern hade två holländska flickvänner under kriget som han tror båda blev gravida, men som han sedan inte hade kontakt med..."

Den där om internetdejtingen

Det där med internetdejtning var nog inget för mig. Jag tror att jag närmade mig det hela med för stor skeptism och en för stor längtan till den där mexikanen i påsen. Bara min presentation borde ha skrämt iväg de flesta. Nu har jag gett upp och stängt av. De senaste dagarna gick det, bland annat, att läsa:

"Jag är en sån där know-it-all och en sån där know-nothing-at-all. En sån som skrattar åt dig när du ramlar men blir skitsur om du skrattar när jag ramlar. Jag är en sån där som tar största biten av kakan och slickar på den innan någon annan hinner protestera. Jag är klumpig och har precis tagit sönder min dator för tredje gången. En blomma i mitt fönster har dött, men jag har för dåligt samvete för att slänga den, plus att jag är tillräckligt optimistisk för att tro att den bara vilar. Antagligen kommer jag inte svara om du skriver, om du inte är skitsnygg, stavar också också och inte oxå, lyssnar på okej musik och är en sån där, som jag, som pratar skit om folk som går förbi och inte tror på evig kärlek."

Jag fick faktiskt med mig två pojkar därifrån. Hur nu det gick till, med det där jag skrev ovan. Nu ska jag bara bearbeta dem så att de helt plötsligt köpt en massa kläder till mig, utan att veta hur det gick till.

(Och ja, jag skriver förbannat mycket nu för tiden, men jag kan inte gåååå! Så kul är det liksom inte att läsa i "Bonniers spanska grammatik". Var ute och försökte gå innan idag och hann bara bort till typ Shell, eller Statoil, eller vad det nu är, sen halkade jag, låg i snön och grät lite över min fot. Den har gått från att göra pissont till att vara sladdrig. Ja, sen ramlade jag och nu är den sladdrig OCH gör ont.)

Den där om fågelsång

Jag tror inte riktigt att jag hängde med i Fågelsångshysterin. Först var jag i Mexiko och senare i NY och varje gång jag gick in på DagensNyheterpunktse så var det nedräkningar och grejer, men bortifrån det så var det liksom ingen ickesvensk som hade koll. För ärligt talat, jag vet inte hur det är i din värld, men i min så är det bara ryssar och amerikanare från USA som varit i rymden och lattjat.

Men det jag skulle komma till var flaggan. Varför har de en flaggfan på armen? Har det någon betydelse i rymden? Om man stöter på någon marsian så tror jag inte att chansen är så stor att de vet vilken flagga som hör till vilket land. Hade det inte varit smartare att ha en jordflagga? Eller typ ett märke som liknar vår planet?

Bara en tanke. (Pluggar fortfarande inte).

Den där om en med pojkarna också

Och sen fick jag totalångest för att Mads inte fick plats, så han får ligga här nere. Mads: jag älskar dig fortfarande!

Vänster-höger:
Anders Wendin
Clark Gable
Gael García Bernal
Jared Leto
Ryan Gosling

Satan, vad produktiv man kan vara när man borde böja spanska verb!

Den där om flickor jag inte hade haft något emot att pussa lite på

Jag känner att de där viktiga inläggen som kommer förändra hela bloggosfären saknas lite, så därför kör jag ett nu.

Det finns många flickor jag skulle kunna tänka mig att pussa på. Om jag bara skulle få välja fem dock skulle det antagligen bli följande:

Sen finns det liksom bubblare. Claire Danes, till exempel, men hon är lite för mesig. Och Michelle Williams, men minnet av henne i Dawson's Creek hänger kvar någonstans i nejtack-skafferiet.

Men okej, från vänster till höger:
Maggie Gyllenhaal
Emiliana Torrini
Thandie Newton
Audrey Tautou
Rose Byrne

Och som vanligt så kommer jag ångra mig om fem minuter!

Den där om att gratis är sketagott

Gratis tidning, någon?

Den där om lycka

Mina föräldrar är ungefär bäst. Båda två. De bjussar mig på en resa och hotell till NY i juni. En hel vecka på hotell i NY. Med mina föräldrar. Plus flygresa dit och hem.

Jag vet inte vem som kommer bli mest galen.

Den där om vin på mattan

Åhherredjävlar, en sån rackebajsarfest!

Utbytesstudenter vet verkligen hur man festar. Ligger och äter frukost (After eight, ädelostoliver och grissini) i soffan. Kommer på att jag måste ha varit riktigt full igår, eftersom jag faktiskt gick på min skadade fot. Och hade snöbollskrig (inte så mycket krig som ett starkt anfall av mig och inget motstånd) med en tysk.

Jag pratade ungefär två meningar spanska, kallade min spanske utbytesstudent "min lille son", skickade inga sms alls (det finns en framtid även för mig), mina högtalare till datorn gick sönder och jag tittade vad jag hade i min kista när jag kom hem. Det var böcker.

Nähä. Glass någon?

Den där om år tvåtusensju

Okej, det har väl blivit tid att skriva om vad jag borde/vill/ska göra år 2007, även om det redan gått en 1/12 av året (januari... var tog du vägen?).

Det sägs att det man gör de första timmarna på det nya året är det som kommer ske sen, resten av året. Förra nyår hånglade jag meden yngre kille och man kan väl säga att det följde med sen, hela 2006. Det här året satt jag i en taxi i New York på tolvslaget, med bror och hans kompis. Sen missade vi Times Square och firandet, tog oss till en svartklubb med fri bar och jag blev uppraggad av en spanjor (eller om det var en italienare), blev presenterad för hans pappa och sen försökte han kyssa mig (inte pappan) varpå jag sa "tack, men nejtack, jag är inte en sådan flicka!" och därmed ljög jag en av de värsta lögnerna jag ljugit någonsin. Så 2007 kommer alltså bli ett år fullt av taxis, sena ankomster, spanjoritalienare och/eller ljug.

Men alltså. Vad jag vill ha av år tvåtusensju, tacksåmycket:
Mycket handlande i Forever 21, särskilt den här klänningen. Mer lyssnande på bra och glad musik, mindre på ledsen gråtmusik (skriver hon samtidigt som hon sätter på Ryan Adams). Sätta på Ryan Adams. Inte slänga mina smutsiga strumpor bredvid sängen, utan lägga dem i tvättkorgen. Bara bli förälskad i killar som förälskar sig tillbaka i mig och som inte bor tretiotusenmilbort, eller något annat ledsamt. Lära mig spela trummor. Träffa folk jag vill träffa, sånt där låtsasfolk som inte finns egentligen, som Christina, Egon och Maza. Bo i Stockholm och inte flytta till annat land igen, så att jag måste skjuta ännu mer på min utbildning. Gå ner till den där vikten jag hade innan jag åkte till Mexiko. Spara åtminstone liiite pengar när jag jobbar i sommar. Jobba i sommar. Inte åka på semester, mer än till Bergen, eller inom Sverige. Inte tappa kontakten med någon av mina underbara, underbara Växjövänner. Ringa mina föräldrar oftare. Sluta göra en djävla elefant av en myra. Onanera mindre i duschen när jag har bråttom. Köpa mindre böcker och låna mer på biblioteket. Köpa en ny dammsugare. Inte ha lika mycket sex som tvåtusensex. Ha mer sex än det jag hade år tvåtusensex. Fundera allvarligt på att skaffa hund innan jag spontanköper en. Inte slänga mina femtioöringar. Inte dammsuga upp mina femtioöringar. Inte ens med nya dammsugaren. Alltid gå till billiga mataffären, även om den är längre bort. Prata mer spanska. Sluta titta på Cops på kanal sex (tv sex?) när jag är för lat för att byta kanal eller stänga av tv:n. Läsa eller ge bort alla böcker som nu står och dammar i min bokhylla, mest eftersom de verkar tråkiga. Kolla vad jag egentligen har i min kista som står under min spegel och inte har varit öppnad på cirka två år, jag tror att det är ännu mer böcker. Bli mer vuxen, för i kompismaddes vännerbok så fick jag bara nio poäng av tiotusen på vuxentestet. Ta reda på hur man blir mer vuxen (måste man typ börja köpa med kuponger, dricka kaffe och skriva "det där ordet på k" istället för kåt då?) Sluta köra med tricket att inte raka benen när jag går ut för att hindra mig från att följa med folk hem, när jag är full och det där ordet på k så skiter/glömmer jag i det ändå. Och sluta tro att jag är bäst och istället göra allt för att bli det.

Den där om min pappa

Min pappa. Jag har inte skrivit så mycket om min pappa här. Kanske mest för att jag vill skydda honom på något sätt.

När jag föddes och var sådär bebisknubbig så var min pappa den enda som kunde hantera mig. Den enda som fick hålla mig. Och när jag blev runt tre år så var han den enda som fick läsa sagor för mig. Han var min och bara min. Hela mitt liv så har han varit den man som varit stiligast, jag tyckte att jag helt klart hade den snyggaste pappan i världen.

Han satt i kommunfullmäktige, hade långskägg och demostrerade, i en ful djävla t-shirt, mot kärverksbygget i Barsebäck. Fortfarande har han kvar tidningsartiklar från den tiden, med honom i färgbild, kritiserandes "de andra".

Jag minns en kväll när jag var femton och precis hade bråkat med min mamma. Hon hade försökt hålla fast mig, men jag var starkare än henne och slog till henne så att hennes glasögon for iväg. Sen sprang jag ner till mitt rum. Pappa kom en halvtimme senare. Jag la mitt huvud i hans knä och grät. Han sa ingenting, han bara klappade mig över håret och satt så i två timmar.

Han retar mig fruktansvärt mycket, eftersom vi inte har samma partitillhörighet. Han ifrågaställer och argumenterar och ifrågasätter. Jag fräser ifrån och då skrattar han, skitglad över att han har kunnat göra mig upprörd. Sen går han och hämtar tidningen "Populär historia" och visar mig en artikel om Snapphanar, som han vill att jag ska läsa, så att vi kan diskutera den sen.

Idag ringde han, mitt i mitt gråtmaraton, och frågade om jag satt och bölade över nån djävla kille igen och jag svarade ja. Han sa att hans dotter inte skulle gråta, för vem jag än grät över så var han en skit och en skit gråter man inte över. Sen frågade han om jag ville följa med han och hans vänner på pubrunda när jag kom. De skulle berätta roliga historier och bjuda på ost. Jag skrattade till. Min pappa är nykterist, men älskar ost. Och han drar de sämsta djävla roliga historierna i världen. Oftast är de snuskiga och det är bara han som förstår (och skrattar åt) dem.

Det jag skulle komma fram till är att även om jag och mexikanske mannen inte kommer vara tillsammans i evigheter så kommer jag att klara mig. Jag måste klara mig. Och jag vill hemskt gärna ge min pappa barnbarn, för jag tror att han skulle bli den bäste morfarn i världen. Precis som min mamma kommer vara den bästa mormodern. Och jag den bästa mamman. Det kan liksom inte gå fel med den uppväxten jag haft.

Den där om att släppa taget

Den där kvällen när jag låste mig ute så tog du med mig till din mammas hus. Jag hade precis kommit "hem" efter nästan tre veckor i Belize, Guatemala och södra Mexiko och var trött som tusan. Du bäddade ner mig och satte dig att spela gitarr och sjunga. Efter ett tag slängde jag ut dig, för att jag inte kunde somna med dig där, låtandes. Någon timme senare vaknade jag av att du hade smugit in och nu satt och tittade på mig. För att kunna minnas mig lättare senare, sa du.

Vi gick ner och åt med din mamma och när hon frågade om vi ville följa med ut och dricka kaffe sa jag jatack, för det gör man när man är artig. Du sa nejtack och jag sparkade dig på benet. Du visste att jag var rädd för att träffa mammor. Du visste det, men bara log mot din mamma och strök mig över håret. Din mamma tog mig under armen och jag blev torr i munnen.

En timme senare hade jag tagit mig genom kaffe (te), en stapplande berättelse om norrsken på spanska, och fått ett godkännande. Egentligen skulle jag ha träffat henne tidigare, när du och jag gift oss och vi hade spenderat natten på hotell och vi skulle äta frukost med henne, men på grund av min mammaskräck så hade jag tackat nej och åkt hem istället. Nu tog hon mig under armen och sa att du hade blivit så glad sen du träffat mig och när hennes son var glad så var hon glad. Till dig sa jag att jag hade fått en ny bästa kompis.

Saknaden gör så förbannat djävla skitont. Ibland är jag jättesur på dig för att du får mig att känna så här. För att du fick mig att bli skitkär i dig när vi knappt hade någon tid kvar. Jag tror att jag föll för dig den där söndagskvällen när du tog med mig på vår första officiella träff och vi var på marknaden. När du frågade vad jag ville äta och sen köpte något helt annat, för att jag valde fel. När du balanserade tre tallrikar och tvingade mig att smaka allt du köpt.

Jag saknar sättet du såg på mig. Jag saknar det så djävla mycket. Och jag tror inte att någon sett på mig på det sättet tidigare. Jag kunde sitta och prata med mina kompisar och titta upp, så stod du på andra sidan lokalen med dina kompisar och bara stirrade på mig. Med de där ögonen.

Jag förbannar dig för att du skickar så många e-mail till mig. Du vägrar låta mig komma in i det där området där jag kan sluta sakna dig. Det första jag gör på morgonen är att se om du skickat något nytt. Det har du alltid. Och jag väntar lite med att öppna dem. Jag går och gör mitt te och min gröt och sätter på mig yllesockorna och sen kryper jag upp i soffan och läser. Helst tre gånger.

Just nu rinner tårarna ner för mina kinder. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer ha ett förhållande på distans. Jag är ingen distansmänniska. Jag måste kunna ta, känna, smeka, smaka. Jag vet att du skulle hata Sverige. Du skulle inte kunna bo här. Du älskar Mexiko för mycket. Du är Mexiko. Du är en av de där trogna sönerna, en sån där som alltid skulle vilja återvända.

Därför, älskling, måste jag nog lämna dig nu. Släppa dig lite i taget.
Därför måste jag gå på den där dejten och öppna mitt hjärta för någon annan.

Jag saknar dig helt enkelt för mycket.

Den där om hjärtlösa mannens återkomst

Det känns som om jordklotet snurrar till ett extra varv. Jag blir yr och måste sätta mig ner.

Han hörde precis av sig igen.

Den där om att jag inte vågar gå på föreläsningen på tisdag

Igår, när jag och kompis Elin redan var fulla som drängar så frågade hon mig om jag hade mer sprit, så vi gick ner från grannens fest och drack upp en vinflaska till. Sen låste Elin in sig i mitt badrum och spydde, medan hennes pojkvän stod utanför och knackade på. Jag loggade in på min databank, fyllde på min mobiltelefon med pengar (jag hade lämnat den ofylld innan festen för att jag visste att jag skulle skicka fyllepinsammasms annars) och skickade ett sms. Till en kille. Med oanständiga förslag.

Vaknade idag med ångest, en spya i duschen och ett svar på det där sms:et.

Den där om att svara på frågor

Har fått lite frågor om mitt fina äktenskap och även en bedjan om att jag ska lägga upp en bild på min fot (en liten konstig förfrågning, kan somliga tycka, så även jag, men vad gör jag inte för konsten?).

Mitt äktenskap. Var kommer det leda? Vem vet. Jag är förbannat kär och det verkar han också vara, men om det här kommer leda någonstans mer än i Helvetesgapet är svårt att svara på. Antagligen inte. På den korta tid vi var tillsammans där borta bråkade vi mer än M och jag gjorde på ett år. Det var kulturkrockar och inga airbags. Samtidigt är jag ganska så... slampig av mig och även om han redan vet om det så tror jag inte att han skulle ha överseende med att jag går runt och ligger. Vi planerade ingenting. Vi sa ingenting om det. Vi sa "vi ses i april!" sen grät jag lite och hoppade på ett plan.

Han är en underbar man. Det slår gnistor om oss. Han älskar min klumpighet och skrattar när jag trillar. Jag älskar att han vaknar sjungande. Jag älskar att han pratar om mig när han pratar med kändisar. I en perfekt värld hade vi varit tillsammans förevigt och evigt, men i den här världen kommer det nog tyvärr ta slut när jag kommer hem från Mexiko, igen, i april.

Den där om blandband

Eftersom jag är dödligt skadad just nu så håller jag på att tänka ut en finfin lista med svensk musik till mannen i Mexiko, samtidigt som jag kör favoriten vin, tomat och Aromat och har foten högt.

Mannen är dj, med i ett band ochdödligt intresserad av musik,vilket gör att jag får svår press på mig att göra en perfekt lista. Han får en massa cd:s skickade till sig, som folk vill att han ska spela, plus att han känner några av mexikos bästa band, så den här listan måste sparka röv.

Hittills har jag fuskat lite och tagit med lite danskt, norskt, finskt och isländskt. Med på listan är bland annat:
Salem Al Fakir (som låter farligt lik Christian Falk, enligt mig).
The Knife (som är så självklara att jag har problem med vilka låtar jag egentligen ska ta med).
The Hives (även om Hivesen redan färdats ända till Mexiko).
I'm from Barcelona (och myten om det fria, kollektiva Sverige kommer att vandra vidare).
Shout Out Louds (ett av de band jag är nästan säker på att han kommer att älska).
Snook (för att mina amerikanska vänner fick höra dem och tyckte att det var skitkul).
Wire Moves (för att det behövs lite kompismusik och för att de är bra).

Medmeramedmera. Det kommer bli ett förbaskat bra och långt blandband. Om ni har tips på vad som mer ska vara med så får ni höra av er. Alla tips tas emot. Allt utom Anna Tråkheim, som jag inte riktigt klarar av.

.....
Och såhär, lite senare och nästan en hel vinflarra efteråt, så kom vi på, här i soffan, att det nog inte var så bra att dricka stora mängder vin när man äter sådanadärade smärtstillande, va?

Den där om mailen från mamma

Från: Jenny H [mailto:...@student.vxu.se] Skickat: den 2 februari 2007 12:05 Till: Agneta H Ämne: E-mail från skadad i krig

Hej! Var och boxades igår och trampade fel, så nu kan jag inte stödja på foten och måste använda kryckor, det är såååå synd om mig! /Din döende dotter J

From: Agneta H Date: Friday, February 2, 2007 12:07 Subject: SV: E-mail från skadad i krig To: Jenny H

Stackars, stackars dig!

Synd du inte är hemma så jag kunder servera varm saft och pyssla om dig!

Linda foten hårt så går svullnaden ner. Inget festande i helgen!

Häsar hönsa-mamman.

Från: Jenny H [mailto:...@student.vxu.se] Skickat: den 2 februari 2007 12:10 Till: Agneta H Ämne: E-mail från skadad i krig

Varm saft?!? Glass, maränger och presenter ska det vara! Foten är lindad och kompisar vakar över mig med falkögon.

From: Agneta H Date: Friday, February 2, 2007 12:12 Subject: SV: E-mail från skadad i krig To: Jenny H

Så svara man inte en mamma!

Man svarar:

Ja, mamma, varm saft är bra för allt, tack för alla dina fina huskurer.
Och kompisen vakar, men det kan aldrig bli som när du hade hand om och pysslade om mig.

Hur har jag fostrat dig som inte ens vet hur man spelar med i mamma-dotter-förhållandet!

Ha det bra ändå min lilla pärla!

Den där om att vara en kvinnlig hund

Okej. Jag skrev ju att jag är klumpig och tankspridd och förvirrad. Som den gången, i Mexiko när jag engagerade ett helt hyreshus med att försöka få upp dörren till min kompis lägenhet, som jag fått låna, inte fick upp dörrfan, ringde runt till kompisar i Norge, Sverige och norra Mexiko, ringde efter en låssmed som kom och öppnade dörren bara för att jag skulle upptäcka att jag var i fel lägenhet (och hus), varpå mexikanske mannen gick och kallade mig perra i flera timmar (fast vi hade sex på golvet, när jag väl hittade rätt lägenhet (och hus), mest för att jag kände att jag var skyldig honom det efter alla timmar och plus så var vi ganska kåta på varandra. Han slutade i alla fall att kalla mig perra efter det, det finns få saker som kan få killar att göra det man vill, en av dem är att bestiga dem).

Eller som den gången jag låste mig ute från bilen, var tvungen att gå hela vägen hem efter extranycklar och tillbaka till bilen igen, bara för att upptäcka att passagerardörren var olåst.

Eller när jag var på biblioteket och lånade för många böcker, så att jag knappt fick med dem hem, på cykeln, men ändå svängde inom Erikshjälpen och köpte en golvlampa.

Eller den gången när jag stängde in katten i källarförrådet och sen gick och letade efter den i sex timmar.

Eller kanske som när jag var två år och kissade på köksgolvet och sen blev skiträdd för vad mamma skulle säga och därför gömde mig bakom pianot hela dagen, och pappa tillslut ringde polisen, som kom hem och hittade mig där.

Joho. Men nu har jag klantat mig igen. Den här gången har jag boxats, med en kompis, gjort en oavsiktlig fint, trampat lite snett, dragit upp en gammal krigsskada och går nu med kryckor. Skitkul. Verkligen.