Den där om att han egentligen heter Daniel

Store Björn är pestsmittad. Ingen vill gå nära, stora osynliga skyltar hänger nerför hans kropp ropar varning!.

Store Björn har utfört det största brottet av dem alla: han har varit otrogen med en yngre kvinna, blivit lämnad av sin fru och får nu bara träffa barnen på helgerna: skjutsa till träningen. Inte bli inbjuden på valborgsfest för han är ju pestsmittad. Bakom gardinerna sitter fruarna, de som tagit hennes sida och spottar på honom. Han får skylla sig själv, det var han som lämnade, han som var otrogen.

Han ringer med falsk stolthet i rösten och frågar om han kan få sova på vårt golv. Jag tvekar. Han kanske smittar, Stolte mannen kanske blir smittad? Han står nu utanför samhället, har fått sälla sig till de andra otrogna, de som inte förlåts, de som inte får komma på valborgsfest.

Den där om påskhelvetet

Vi sitter på vår innergård och dricker rosé när hon ringer och skriker på min pojkvän. Jag drar filten närmare kroppen, skuggan har börjat falla över oss och jag fryser konstant. Jag tittar frågande på honom, höjer ögonbrynen medan han försöker forma tysta ord som jag inte kan tyda.

Efter en stund förstår jag. Påsken nollnio är nog inte den roligaste i världen, kommer antagligen för alltid vara tiden då hon fick veta. För hon vet nu, äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligen
äntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligen.

Han kom hem efter att ha lämnat barnen hos sina föräldrar, stängt av telefonen hela helgen och sa som det var till sin fru: han har blivit kär. I en annan. Vill du ha en kram? frågar jag Stolte mannen. Det vill han och så står vi medan innergården bli kallare och kallare.

Den där om att lämna den framtid man trodde att man hade

Jomenungefärsåhär:

ett.) folks häromkring pratar konstigheter på gym. Det måste ligga ett hem för utvecklingshandikappade bredvid mitt. På både spinningen och coren var det konstigheter kombinerade med människor. Spinning: tjej som skrek rakt ut. Högt. Jag satt bredvid och var rädd för att folk skulle tro att det var jag. På coren låg en tjej och ålade framför spegeln och gjorde inte alls sit ups, som hon skulle.

två.) han, Store björn, står framför mig, har bytt frisyr till någonslags Stureplansvåg, skon skrapar i grusen, tittar upp på mig och ler. När ni flyttar ur lägenheten... tror du att jag kan flytta in då? jag tittar på honom. Skojar du:ar, men nej, han skojar inte. Han ska lämna sin fru nu.

tre.) ja visst ja, jag och Stolte mannen ska flytta igen. Till större och billigare. Lämna Södermalm. Och kompisarna gnuggar öronen och kan inte tro det: vi som alltidalltid skulle bo kvar här.

Den där om att Stockholm är alldeles för litet

Vi sitter på bussen, på väg hem från spa, och min telefon ringer precis när jag slår på den. Du hörru, jag tror att jag såg din kompis Store björn med en skitsnygg tjej säger en förre detta kollega i örat på mig. Jag trodde att han var gift och hade barn? och jag suckar och nickar jo. Han verkade... otrogen, så att säga.

Och jag måste låtsas som om jag vet ingenting, förstår inte vad han pratar om. Sms:ar Store björn om att han måste vara försiktig och två minuter senare får jag tillbaka jag kan lita på dig, va?

Men jag vet inte. Stockholm är alldeles för litet.

Den där om klockan fyra en lördag på Bondegatan

Sitter med tröttpanna i mottagarhand vid mitt stökskrivbord, överjobbar på övertid och har blivit mentor åt två nya på jobbet när Stolte mannen ringer. Han ska på middag hos otrohetsmannen samt lilltjejen och jag blir rädd. Rädd för att det ska smitta på något sätt, att en liten bit ska hoppa av från honom och landa på min pojkväns axel.

Stolte mannen förstår inte min oro. På Bondegatan står vi högst upp på en backe några dagar senare klockan fyra på natten och mitt smink rinner svart nedför kinden när jag försöker förklara att jag är så djävla rädd för det här, samtidigt som han imunpratar mig och frågar hur faen jag kan säga något sådant om honom, litar jag inte?

Han fumlar efter min hand samtidigt som han balanserar fyllekebaben med andra handen och jag stryker bort envisa tårar, säger ser du inte vad det här redan gjort mot oss? så evinerligt trött efter en sex dagars arbetsvecka, med tolvtimmarspass varje dag.

Allt har bara blivit fel. Jag vill inte ha något med det där att göra, så länge han inte förklarat och berättat för sin fru. Hans barn har redan träffat nya tjejen "en tant från jobb" och jag förstår inte hur min pojkvän kan äta middag med dem. Fast samtidigt förstår jag lojaliteten, vänskapen, det där att han måste ha någon på sin sida för att inte trilla omkull. Jag känner mig helt djävla maktlös.

Det blir inte verkligare än så här för mig. Det blir inte närmare än så här. Att stå runt klockan fyra på Bondegatan och vara förbannat rädd för att den man älskar ska lämna en.

Den där om en julsaga

Jag ringer och hör hur han handfumlar med telefonen innan han anfåddssvarar. Vad tusan gör du? frågar jag och han fnittrar. Han som aldrig fnittrar. Avbryter hans fågelkvitter med att jag måste veta var jag kan hämta bilen som vi ska låna. Kan du komma till Kungsholmen? frågar han och jag undrar vad han gör där. Jag är hos henne. Han är hos henne och det är dagen innan julafton. Hemma är hans fru och hans barn och klär granen.

Jag hopppas att hon är värd det säger jag till hans ansikte när vi träffas. Han tittar upp mot ett höghusfönster och nickar. Det är hon.

Den där om att välja rätt väg

Äldre nära vän sitter vid ratten jag sitter bredvid, skruvar upp radion, sjunger med. Vid rödljus vänder han sig mot mig och mellan läpparna: jag har en älskarinna. Jag stannar mellan åt helvete med och himlen.

Say what?

Han har en älskarinna, han som har hus, fru och två barn i börja skolåldern. Och han rycker på axlarna och säger att han blivit kär. Och jag fattar det inte. Var på deras bröllop, de är ju kära? Lyckliga? Båda kanske jobbar lite väl mycket, han reser på företagsresor någon gång i månaden, hon dras åt tre olika håll varje dag.

Hur gick det så? När gick det så? Var gick vi fel och vilse?

Jag vill inte ha det här. Så där. En dag, när jag vänder mig om till min yngre kollega i bilen, säger att jag träffat någon annan. Hur fan gör man? Vilken väg går man för att inte gå vilse när man börjar närma sig 4o?

Vaknar mitt i natten och måste väcka Stolte mannen. Ber honom säga att det inte ska hända oss. Att vi inte är som de är, att vi inte kommer hamna där. Ber honom hålla min hand så hårt att jag inte kommer på aviga vägar, bort från honom.