Jag ringer och hör hur han handfumlar med telefonen innan han anfåddssvarar. Vad tusan gör du? frågar jag och han fnittrar. Han som aldrig fnittrar. Avbryter hans fågelkvitter med att jag måste veta var jag kan hämta bilen som vi ska låna. Kan du komma till Kungsholmen? frågar han och jag undrar vad han gör där. Jag är hos henne. Han är hos henne och det är dagen innan julafton. Hemma är hans fru och hans barn och klär granen.
Jag hopppas att hon är värd det säger jag till hans ansikte när vi träffas. Han tittar upp mot ett höghusfönster och nickar. Det är hon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ursäkta! Om det är så värt det så borde det kanske vara värt något att visa frun hemma respekt genom att sluta bedra henne! (Alltså lämna henne om det nu är så det känns.) Okej, allt är inte svart eller vitt men att bli bedragen är en vidrig känsla...
Linda: Håller med dig. Det finns tusen bortförklaringar som inte borde finnas, för i slutändan handlar det ändå bara om att någon blir sårad.
Åh fy fan. Blir så illa berörd. Och genom att berätta för dig lägger han över lite av den ångest han säkert känner -för om inte de som vet går i taket så är det mer okej.
Nä fy helvete vad jag hoppas att jag aldrig behöver vara varken frun dagen innan julafton eller den som får ringa till fnittret.
GOD JUL, hjärtegull!
Håller med Linda!!
Jag blir äcklad. Det spelar ingen roll om hon är värd det.
Alltså, är det någon mer än jag som inte fattar?
vem är han?
Vem är hon?
Annalyza: klicka på "Jag är hos henne".
Skicka en kommentar