Vi ligger och sover när det ringer första gången. Hans mammaröst svag och rädd på andra sidan, berättar för honom att pappan ligger på sjukhus, sjukhusspring, apparater som piper, en kroppspulsåder som är på väg att brista. Det handlar om timmar och icke-leenden. Under täcket blir han stel mot min mage. Jag känner hur han försvinner bort och får lite dunka dunkapanik.
Mina föräldrar sover på andra sidan Stockholm, i en företagslägenhet, ett stenkast från stället där min morfar föddes. Jag vill ringa dem. Kolla så att de är okej, kom hem rätt när vi hade lämnat dem, pekat ut gröna linjen.
Så de träffades aldrig: mina föräldrar och hans föräldrar, när mina var och hälsade på i Stockholm. Hans pappa låg inne och lagade en trasig åder av en specialistdoktor. En annan dag... säger vi och vet att ingenting har någon betydelse alls i hela världen om man inte har någon förälder att träffa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
usha. hoppas allt gick bra till slut.
Kram!
Allt är okej, fortfarande på sjukhus, men inte längre livshotande.
Skicka en kommentar