Ett inlägg skrivet av veckat gör att jag får ont i magen och minns typ enda gången då jag verkligen känns mig ensam, och då var det bara i en dag, kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att ha det så hela högstadiet.
Femton år och bortåtlängtade. Bestämde att mina föräldrar skulle få betalskicka iväg mig på språkresa till Brighton, vilket de tyckte var perfekt, eftersom jag inte direkt var den lugnaste tonåringen: känslor utagerades som om jag vore en kille - okej att skrikasupaslåss.
Bussen hämtade upp mig i Malmö. Utanpå stora tonåringar kramade sina redan saknakänslorsföräldrar. Jag stod och slog upp grus med stortån. Sneglade på de andra. Kom in i bussen och visste inte var jag skulle sätta mig, valde till slut ett säte bredvid en ganska mesig tjej, som knappt pratade med mig. Alla andra i bussen kände varandra. Alla andra i bussen pratade med varandra.
På båten över till Danmark sprang alla runt och höll varandra i händerna och skrattade. Jag satte mig inne på toaletten och grät. Var ensammast i världen. Ville var fem år igen och åka hem till mamma, kunna krypa in i hennes famn och att allt var glömt och förlåtet. Det gjorde så djävla ont i magen den dagen och jag var övertygad om att alla där ute kände varandra och att jag var utanför och att de följande mådanerna skulle bli helvetehelvetehelvete.
Så kom vi till Paris och jag valde att byta plats och sätta mig bredvid Anna istället. Anna var tuff och häftig och senare, i Brighton, gick vi på svartklubbar och blev påkomna av våra ledare och vi satt på stranden och drack med äldre killar. Och hon lärde mig hur man köpte e och vi blev skithöga på det.
Men den där dagen glömmer jag aldrig. Dagen av ensamhet, som tack, tack, i princip varit en i mitt liv.
Femton år och bortåtlängtade. Bestämde att mina föräldrar skulle få betalskicka iväg mig på språkresa till Brighton, vilket de tyckte var perfekt, eftersom jag inte direkt var den lugnaste tonåringen: känslor utagerades som om jag vore en kille - okej att skrikasupaslåss.
Bussen hämtade upp mig i Malmö. Utanpå stora tonåringar kramade sina redan saknakänslorsföräldrar. Jag stod och slog upp grus med stortån. Sneglade på de andra. Kom in i bussen och visste inte var jag skulle sätta mig, valde till slut ett säte bredvid en ganska mesig tjej, som knappt pratade med mig. Alla andra i bussen kände varandra. Alla andra i bussen pratade med varandra.
På båten över till Danmark sprang alla runt och höll varandra i händerna och skrattade. Jag satte mig inne på toaletten och grät. Var ensammast i världen. Ville var fem år igen och åka hem till mamma, kunna krypa in i hennes famn och att allt var glömt och förlåtet. Det gjorde så djävla ont i magen den dagen och jag var övertygad om att alla där ute kände varandra och att jag var utanför och att de följande mådanerna skulle bli helvetehelvetehelvete.
Så kom vi till Paris och jag valde att byta plats och sätta mig bredvid Anna istället. Anna var tuff och häftig och senare, i Brighton, gick vi på svartklubbar och blev påkomna av våra ledare och vi satt på stranden och drack med äldre killar. Och hon lärde mig hur man köpte e och vi blev skithöga på det.
Men den där dagen glömmer jag aldrig. Dagen av ensamhet, som tack, tack, i princip varit en i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar