Den där om att vara fulla på Times Sq

Åh, Gud, jag är så djävla full! Har rumlat runt på Time Square, som vi hittade av en slump på väg hem från en restaurang där vi käkat mat och vin för fyratusen spänn (obs! detta är inget vanligt som vi gör, det här var min morgongåva till min make som äääääälskar mat) och blivit avmålade av en liten kines. Jag ser ut som en latina och Stolte mannen som en kille från Paris. Inte alls likt. Sen sprang vi runt i en klädaffär som hade öppet till ett på natten och packade på oss kläder som vi ville prova. Jag höll bland annat i ett halsband i form av en rysk gumma, när de ropade ut att klockan var ett och att de stängde. Vi hann inte prova. Sån djävla tur. Jag köper alltid fula kläder på fyllan.

Den där om att det här kan sluta precis hur som helst!

Vi är i New York! Medan vi är i New York! så har vi planerat att vi ska ha en dag när Jenny får bestämma allt som ska hända och en dag när Stolte mannen ska få bestämma. Min dag är i morgon. Jag har planerat att vi ska ha manikyr + Martini (ja, det finns ställen som erbjuder båda. Samtidigt.) och att vi ska gå och se Sound of Music sing along på bio. Stolte mannen har hittills bestämt att på hans dag ska jag klia honom på ryggen varje gång vi måste gå-stanna vid ett rödljus.

Den där om hur man inte ska sova när man är strax utanför New York

Vi väljer hotell så här, som med allt annat: jag får rätt känsla, vi svänger in, vi sover. Som sista stället, vi svängde in, jag sa det här är stället vi ska bo på! det var inte öppet, vi körde vidare och kollade på andra dyra, tråkiga hotell och jag sa det här är fel, det är det andra vi ska bo på! så körde vi tillbaka, det bodde en katt där och det var billigt och världsfinast. Och öppet.

I natt sov vi på ett hotell som inte hade någon bra känsla. Det är ett sånt där man ser på film, där man parkerar utanför. På en sida har ett killgäng tittat på amerikansk fotboll väldigt högt och på andra sidan har vi ett knarkpar som firar att de varit tillsammans i fem år. De super, har sex och bråkar om vartannat, hela natten.

Stolte mannen älskade det däremot. Han gillar att det är som om vi är med i en film. En film där madrassen är inplastad.

Den där om hur vi gör New England

Vi landar i ett grått, dimmigt och regnigt Boston och folk skrattar åt att vinden dödar våra paraplyer. Jag viskar till Stolte mannen att jag trodde att det var Chicago som var "the windy city" och han rycker på axlarna.

Vi gillar inte Boston. På planet över från USA hörde vi folk prata om att den skulle vara jättevacker och lik Europa, men vi kan nog inte göra en rättvis bedömning bakom och under våra paraplyn och ser staden endast när våra paraplyn (Stolte mannen har köpt ett med Red Soxsmotiv) ställer sig som glasstrutar och genom guidbussfönster. Bäst i Boston blir när vi får komma inomhus, när vi får sätta oss med folk som har märklig dialekt och vara mitt uppe bland dem. Torka bort regnet från kinderna, dricka ett glas vin och äta för varm clam chawder.

Det slutar regna när vi kör upp mot Ogunquit. Det är pensionärshimlen med sandstränder till höger, vänster och rakt fram. Vi landar på ett hotell med utsikt över havet och det är så klart pricy och över vår budget, men det är Colombus day weekend och priserna har skjutit på höjden och bredden. Är man i Ogunquit måste man äta på Lobster Shack. Några turistpensionärer går fel, frågar efter något friterat. Det finns inget friterat, testa över gatan, där är det lite mer stil. Vi fnissar i ett hörn, där vi sitter med vars en hel hummer för 100 spänn.

Av hotelldamen blir vi tipsade om att åka vidare till Portland, Maine. Portland, Maine var dock inte vårt ställe. Så vi kör och tittar på en fyr, för det har jag tjatat om hela resan. Sen landar vi på ett litet billigt motell bredvid vägen. Får stugan längst in till höger. Stolte mannen tittar så klart på Motorsågsmasakern, medan jag vägrar. Klockan fyra vaknar han och är skiträdd. Verkligen livrädd. Han tror att vi ska dö i en skräckfilm som kommer att heta "Fjärde stugan till höger" och inbillar sig att det ligger en yxa utanför dörren. Sen somnar han.

Dagen efter pajar min mage, den vill inte vara med längre. I alla fall inte om den bara blir matad med gula och bruna saker. Jag försöker få mina pommes utbytta till sallad och får konstiga blickar men skiter i det. Till frukost ber jag att inte få bröd till mina ägg. Och bara få ägg. Och jag kan inte få kokta? Nähä.

Så vi åker till gaystaden Provinetown, på Cape Cod. Det är kvinnornas helg och jag får se lesbiska par i alla former och färger och det är vackert. Jag och Stolte mannen ler och ler och sen åker vi ut till sandstranden och äter frukost och solen lyser på oss och min mage blir lite lugnare, för i våra smörgåsar har vi äntligen fått lite tomat.

Så vad man borde göra är att lyssna på musik som gör en glad och handlar om ställen man är på, åka till Ogunquit och till Cape Cod. Man borde äta så mycket billiga skaldjur att det känns som om de ska krypa ut ur öronen på en. Man borde gå på stranden. Man gör lite som man vill. Man bör träffa amerikaner som är i ens egen ålder och bli fulla med dem. Och man följer tips från folk som ger en rätt tips, tack snälla Anna!

Nu drar vi vidare mot New York (fem dagar), Philadelphia (för att träffa min bästis när jag bodde i Mexico City - Portia) och Washington (och krama Obama).

Den där om hur vi gör Island

Sitter med vita, tunna gardiner fördragna på hotellet. Stolte mannen står i duschen och jag borde packa ihop Island, borde packa ner och slänga böckerna jag läst ut, borde samla ihop minnena och lägga dem som små frön i väskan. Men äh, jag sitter hellre här.

Om man ska göra Island som vi gjort henne (Island är definitivt en kvinna) så kommer man till Island och låter tidsomställningen knulla till huvudet på en lite. Eller ganska mycket för en tjej_80, som har en bestämd mat och sovklocka och som måste sova vid tie, annars dör hon stora tröttdöden. Den här semestern ska vi förresten försöka ändra det, så jag orkar vara uppe till tolv, som innan jag började jobba.

Fast att man är tidsknullad i huvudet så tvingar man sig vara uppe och dricka öl på det underbart mysiga stället Hemmi Valdi, som ligger nära vårt underbart centrala hotell Hotell Klöpp (rekommenderas om man vill bo centralt).

Rekommenderar även att åka till turistmagneten the Blue Lagoon, där man badar i varma källor, i svavelvatten som man får len hud och svintohår av. När man vaknar morgon efter har man en lugg som står rätt upp och det krävs tre hårtvättningar innan man får bort svavlet. I the Blue Lagoon får man dricka öl om man vill (det ville vi), men det kan vara lite svårt att få privacy till att sätta på varandra.

Sen måstemåste man rida på en islandsponny, även om man är livrädd, som Stolte mannen. Han fick en snäll ponny som hette Leifúr som gosade med honom och när vi töltade i bergen så fnissade Stolte mannen så man hörde det över vinden som blåste genom märgen. Heter man Jenny och säger att man ridit sen man var sex år får man istället ponnyn Camilla som är envis som få. Ponnyn Camilla ville gå sist i ledet. Detta för att göra det här tricket: vägra tölta när de andra töltade, vilket ledde till att Jenny och Camilla kom långt efter de andra. När avståndet var rätt så log Camilla sitt ponnyleende och satte av i en skumpig djävla trav som var fasligt snabb. Dock härlig. Man fick tårar i ögonen och visste inte om det var av vinddraget eller av lycka. När man är så där lycklig så gör det inte så mycket att man inte hinner åka och titta på geysrar.

Ska man äta så ska man äta på the Fishmarket och beställa laxen. Det är det bästa jag ätit någonsin. Och då har jag ändå ätit ganska mycket i mitt liv. Det var ett helgon som satt ihop rätten och jag fattar att det inte bara ska smaka gott, det ska vara smart ihopsatt också. Vad man inte bör göra: äta hamburgare bara för att man är trött och hungrig. Testa fårhuvud. Äta torkad fisk.

Nu blåser det storm ute och jag ska vara flygnervös i några timmar till innan vi flyger till Boston. I nästa "hur vi gör..." får ni kanske en guide till New England.

Den där om Reykjavik till Orlando

Om det skulle vara så att ni inte hör av mig på fem veckor så beror det på att Stolte mannen och jag åker på smekresa om ungefär förtifem minuter.

Den där om min skoterman

Sara var min bästis på mellanstadiet, Sara och Petra också, tills Annika snodde henne från mig och Petra. Sara har jag skrivit om tidigare här på bloggen: hon hade svart hår som nog aldrig kammades. Hon sprang runt i bara shorts på somrarna, även när vi började få bröst. Hon som hade sex först, redan i sexan. Eller faktiskt tidigare om man skulle tro på ryktena om att hennes pappa övergrep sig på henne.

Sara var rolig och gullig och min bästa vän. Hon var utmanande och utmattande och hoppade från de högsta höjderna när det var bara vi och vågade inte hoppa från de högsta höjderna när killar var med och jag förstod aldrig varför hennes skratt förändrades då, men nu är det jahaaa! Jag vet inte om hon visste det själv då – varför hennes skratt förändrades när killar kom i närheten. Hon kunde göra bakåtvolt. Hos henne fick vi kolla på It! som gick på kvällarna. Med henne vågade man.

Sara och jag är vänner på Facebook. Hon är min skoterman. Hon blev kvar i vår håla. Hon fick barn när hon var femton. Barn när hon var sexton. Barn när hon var arton. Barn, barn, barn. Sen fick hon ett barn till. Sju barn. Nu läser hon på komvux och på hennes vägg kan man läsa att hon aldrig kommer någonstans för hon har inget körkort. Det är kul att läsa på hennes vägg. Tänka Gud vad skönt att det där inte är jag!

Sara har tre hundar och jättemånga katter. Alla heter något, så klart. Alla finns med på bild. Igår gick Sara och hämtade barnen på dagis, sen somnade hon på soffan. I förra veckan var hon sur för att ingen kom på hennes möhippa som var för fem år sedan.

Det är så lätt att skratta åt Sara. Tänka sköna tankar om att det där är inte jag. Behålla henne som vän för att kunna gotta sig. Sätta sig en fredagskväll med vännerna, dricka öl och vet ni vad hon skrev igår? Skratta åt det. För vi är så djävla mycket bättre. Så djävla mycket bättre.

Så kommer den där dagen när hennes katt dör och hon offentligt berättar att hon och hennes man ska skilja sig och skrattet liksom vänder sig i bröstet och vill åka ner igen, vet inte riktigt var det ska ta vägen, så det åker ner i magen och istället för skratt så bollar det ihop sig och blir en klump. En skämsklump.

Den där om vackert bloggat - ja, vem faen vet varför det ser så konstigt ut med mellanrum och skit.

Pris, pris, ge mig pris!

Reglerna för awarden är så här:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Den här har de flesta sett va? Fint! Då kör vi.

Tusen, miljoner tack till Just Another Fucking Blog som följt mig helvetiskt länge utan att berätta det för mig!

Sju andra bloggar alltså. Jisses. Man kan ju göra så att man tar de man gillar mest, de som inte fått något pris, som man läser och gillar eller så tar man bloggar(e) som typ blivit ens vänner. Eller så typ skiter man i det och blandar friskt.

Ett.) Haren. För att hon skriver om tjärlek så fint att det gör ont i en, för att hon är fantastisk fin och snygg och för att hon har en trollunge och en riktig vardag.

Två.) Bitter och cynisk. För att hon äntligen blivit med onge och för att hon typ är som jag tänker att jag är.

Tre.) Another CyborgManifesto. För att hon är smartast i stan.

Fyra.) Anydaynow. För att hon är så himla fin där borta, på andra sidan jorn.

Fem.) Här stod tidigare en av mina bästisar, men hon ville inte ha uppmärksamhet, så då åkte hon bort igen. Hon är fortfarande världsbäst!

Sex.) Säg ifrån om jag har sagt det här förut. För att hon är minst lika smart som den som var smartast i stan.

Sju.) När du inte orkar ringa en vän. För att hon verkar ha ett så mysigt och harmoniskt liv.

Sen lista. Jag älskar lista! Skrev för något år sedan en lista som skulle bli hunra saker om mig, men som blev en mindre lista om alkoholism. Så, sju saker om mig:

Ett.) Min mamma gav mig ungefär det jag ville ha när jag var liten och lite större än liten. Ja, och lite senare också. Man skulle kunna säga att jag var bortskämd.

Två.) Jag var inte så omtyckt av vissa i min klass på gymnasiet som inte gillade att jag kom med nya kläder varje månad. Jag förstod och förstår dem.

Tre.) Jag vågade inte gå med mina nya örhängen i min gymnasieskola. De var speciellt försäkrade för att de var dyra (jag hör hur det låter – cry me a river!).

Fyra.) Dock var det en riktig djävla smäll att gå från högstadiet till gymnasiet. På högstadiet fick alla medel- och överklassbarn nya kläder på helgen. På gymnasiet flyttades vi till en ny skola, ny stad och klass hade plötsligt betydelse, alla bodde inte längre i villa.

Fem.) En i min gymnasieklass, till exempel, hon flyttade hemifrån, granne med sin mamma, när hon var sjutton, för hennes mamma hade inte råd att försörja henne längre. Det hade dock socialtjänsten. Hemma hos Maria var det kul att festa.

Sex.) I min högstadieskola flyttade också en tjej hemifrån. Ut till det där andra huset, på sina föräldrars gård. Det med egen trädgårdsmästare. Hemma hos Lisette var det kul att festa.

Sju.) Jag tror inte det var förrän typ nu jag fattat att det var sådan här skillnad. Att i högstadiet blev man runtkörd i Rover och i gymnasiet körde folk runt i Volvo. I högstadiet åkte man utomlands två gånger om året. I gymnasiet cyklade man ner till den lokala stranden.

Den där om pe-es

På Island är det typ tre grader just nu och vi ska ut och rida, så jag och Stolte mannen ska köpa vars en vindjacka. Jag har aldrig ägt en vindjacka. Vi är inte så frilufsiga av oss. Går typ hela vintern i skinnpaj och fryser. Det här ska bli spännande.

Den där om att det bara är fem dagar kvar nu

Jag tänker väldigt mycket på vår resa just nu. Mycket mer än vad jag arbetar. Jag har varit på jobbe i en timme å tjugi minuter och jobbat kanske tjugi av tiden. Jag tänker att på vår resa ska jag orka sminka mig varje dag och ha fina kläder och orka fixa mitt hår. Jag tänker att jag ska ha sjalett även om vi inte åker tuff bil. Jag tänker att vi ska få många sovmornar och sena kvällar. Jag tänker Boston-Maine-NY-Philly-Washington (hej Barack, I love you!)-Södern-New Orleans-Florida. Jag tänker att jag kommer vara så lycklig, så lycklig.

Sen tänker jag på den åttonde november när jag kommer tillbaka till jobbe, om hur tråkigt det kommer vara. Sen slutar jag tänka på det och tänker på min sjalett igen.

Den där om vad som händer i köket

Den där om japp!

hallå, nu är alla här och salongen flyttar närmare!

Gästbloggat:

Inte skyldig: Herreminjeeeee! Jag har just hällt i mig en "shot" (typ lika mycket som en drink bara det att jag inte fick groggvirke till) och tog direkt en vatten efter det. Varannan vatten, som de säger. Fast eh, det här är min första vatten efter många glas vin. Nu står min tjej bredvid (min tjej är Emma Esteban asså) och hon drack inte en shot. Jag ville inte svepa hela shotten men DE HETSADE MIG! Hehe, upptäckte just att Jenny har klistrat bilder av sin make på datorn. Ehm. hejdå. PS. Jag återkommer. DS. PS2. Kom ut ikväll ligger med folk även om hon inte skriver om det. DS.

Just another fucking blog: Det var alltså jag som hetsade. Shots är bra saker och dessutom är det inte mer än rätt att nån annan kommer upp i samma alkoholnivå som mig. Den där lättpåverkheten från igår verkar hålla i sig. Nervositeten är ganska lite borta nu. Alla är snälla. Risk för 'huvudvärk' avblåst.
j
Den där jenny: hallå, jag använde precis "nääääääää, vi har massor av sprit kvar sen vi gifte oss!" och det gör mig fortfarande skakig i knäna! PS: inte spriten utan att jag är gift! DS.

inte nu kanske sen: loves tjejfest. det får sammanfatta det hela än så länge. jag återkommer.

Inte skyldig: Kom att tänka på två saker: 1. Senaste cigarettblosset jag tog var på Kåken förra sommaren, på Kom ut ikvälls cigg 2. Stambyte har mkt snygga ben (tänkte på detta i somras, bekräftade tanken nu).

egoistiska egon: Herregyd jag kan inte skrive. Eller jo, det kan jag men inte på det här tangentbordet. Jag vet fan inte vad jag ska skriva men det är min tur att skriva. Jag är den enda som dricker öl. Och jag är den enda som har jeans. Vi behöver inte analysera det mer. Men! Jag har klackar. Inte inomhus, men utomhus är jag cirka 190 lång. Hähähä. Hejrå.

Emma Esteban: Nej herregu jag kan inte heller skriva! Detta har tagit cirka en evighet!! Jag ba backspace backspace. Jo, men jag tänkte skriva detta: jag vill också dricka öl och Stambyte har väldigt snygga ben, det har hon.

Stambyte ba "whuuut, har jag snygga ben?" eller, ja, jag bekräftelsehorar väl som vanligt och ba "tack, vill ni hångla?" Jag tillägger också att Den där Jenny och Inte skyldig har delat ut priser, och vi har applåderat och jublat. Det var en fin stund. Nu ska jag Inte-Snusa-Utan-Röka.

Inte skyldig (igen): Jag skulle dricka och råkade hälla vin över klänningen (jag tror att alla missade detta - såg mig omkring) och svar

Den där > såg inget!

forts. Inte skyldig: till Stambyte --> okej, vi kan hångla (säg inget till min kille).

Den där Jenny: alltså jag började blogga när jag och mitt ex hade uppehåll och han ville hålla koll på mig. Det känns konstigt så här i efterhand. Normalt då.

Vi diskuterar Killing Zoe och Citronmuffin. Vågar inte skriva vad som kommenteras.

Den där om galafest ikväll

Jag har precis målat naglarna och är så där kvinnohandikappad som man bli när man precis gjort det. Blåsaskakasvära. Har bakat en djävla massa småkakor, hatat att göra det, men gjort det ändå mest för att Stolte mannen säger att jag är dålig på att "fixa och pyssla". Har tagit fram kläder som inte är nya, för jag har köpförbud innan vår smekmånad om en vecka (har varit gift en månad(!)). Musiklistan är på. Är nervös. Ikväll kommer kvinnor som jag ser upp till så jag tror att jag storknar. Roliga, välskrivande kvinnor. De ska vara i mitt hem och dricka sprit.

Nu kör vi, va?

Den där om någonstans att bo

Så får vi reda på att vi måste flytta ut redan den sista mars, fast gärna i januari, och absolut inte längre än så och det sista halmstrået som vi hoppashängde i brister. Vi kanskehar en lägenhet i september, vi är definitivt hemlösa april till september. Och jag är så djävla trött på att vara trettio år och flytta från den femte andra handslägenheten jag och Stolte mannen bott i på mindre än tre år. Trettio år - är det inte nu man ska vara trött på att ha det för stabilt och vilja rockn rolla världen lite?

Så jag står med huvudet inne i klänningen klockan alldeles för tidigt på morgonen, det har precis blivit alldeles för mörkt på morgonen, för tidigt. Stolte mannen ligger kvar i sängen och säger att det här är vi, det är så här vi är. Och kvällen innan har jag varit hos gynekologen som tog mitt blodtryck, som är way over the top och hon tittar oroligt på mig och frågar om jag känner mig stressad och börjar prata om blodtrycksmedicin.

För vi är så här. Stolte mannen och jag. Det är vi. Vi har inga teskedsmått för vi höftar med det mesta. Vi har mer champagne i kylen än vi har andra produkter. Våra skåp och hjärtan är överfylla med saker vi borde rensa bort, men vi har inga egna resväskor. Jag har för många nagellack, han för många olika starksåser, men ingen av oss pensionssparar. Våra kläder ligger i plastlådor under sängen, för vi bor för litet för att kunna ha garderob, däremot har vi en skitstor fåtölj mitt i rummet som Stolte mannen spontanfyndat på gatan. Vi har inga tallrikar som passar ihop, men vi passar ihop. På natten sover jag oroligt och han snarkar. Våra lakan korvar sig och ingen orkar bädda om. Varje morgon står jag framför spegeln och tänker att jag borde sminka mig, fixa håret, välja kläder som hör ihop. Borde. Sen tar jag på mig röda strumpbyxor med hål på tårna och en rosa kavaj och ja, det är som vi är.

Jag är trött. Jag vill ha en egen resväska, lågt blodtryck och någonstans att bo.

Den där om världens bästa idé

Jag har kommit på en så smart idé att jag sitter här och myser av stolthet.

Det står en väldig massa tomma stolar runt om i landet eftersom SD inte kan fylla dessa. I femtiotvå kommuner. Det är ganska många kommuner. Så nu tycker jag att vettiga människor måste ta tag i det här, gå med i Sverigedemokraterna och ta de där stolarna och föra en vettig människopolitik. I Lomma tillexempel, i mina gamla hemtrakter, det är fint, en fin strand. Flytta dit? Varför inte, gå med i Sverigedemokraterna och för vettig politik. Låt kvinnan jobba fast hon har barn. Satsa inte bara på pensionärerna (fast det finns ganska måna sådana i Lomma, men det gör inget – du har redan din stol). Tillåt papperslösa flyktingar. Låt dem få vård. Låta alla företag få behålla sina kollektivavtal. Okej att folk inte vill ta dig i hand de första månaderna, men sen kommer de att tina, när de märker att du vill införa mindre dagisgrupper och kulturutbyte.

Förstår ni? Vi kan bli Sverigedemokrater allesamman och göra så att detta parti helt plötsligt blir ett fint parti som gillar Dancing on my on bättre än Brown girl in the ring.

Den där om saker jag gör

Går och tänker vad har ni gjort?, tittar misstänksamt på folk, sörjer över släktingar och kompisar som jag vet röstade på de onda (velar från att vilja prata med dem och att aldrig vilja prata med dem mer) samt värja mig från kommentarer om att jag är från Skåne.

Hostar. Vecka sju med hosta och jag gick till hostdoktorn Agneta som lyssnade på mina lungor, sa att det inte lät bra och gav mig medicin som gör att det som sitter i lungorna ska komma upp.

Äcklas över att ha något i lungorna som behöver komma upp.

Hoppas på att få en lägenhet, ett alldeles ny, på röda linjen åt söder. Vi har tackat ja, sen får vi vänta och se. Men vi har såklart redan möblerat och glädjedansat lite.

Knackat i trä extremt många gånger.

Planerat smekresa och min man(!) har blivit vän med Chelsea Hotel på Facebook.

Den där om gråtfesten

Gråtfesten börjar redan när Stolte mannen byter valkläder två gånger och står i hallen för att välja skor och speglar sig i storspegeln. Det här är första gången vi röstar ihop och jag viskar till honom att nästa gång vi röstar så kommer vi att ha minst ett barn med oss. Sen bryter jag ihop lite på sängen och vet inte varför.

Sedan fortsätter det i vallokalen. Jag står bakom den gröna skynket och fingrar på mina två alternativ och kan inte hålla bort tårarna som börjar rulla. Jag vet inte vad det är med mig. Jag vill inte gråta. Det är pinsamt. Jag stoppar ner Maria W i kuvertet. Och går med mina tårar bort till de tre som stoppar ner rösterna i lådan. Hon tar mina lappar och jag stopp! jag måste byta! och går tillbaka bakom det gröna. Tar ut Maria W och stoppar ner Gudrun S. Det känns inte heller rätt. Jag vet inte vad som är rätt. Jag vill att de rödgröna ska vinna. Men jag vill också att F! kommer över en procent och får partistöd.

Jag lämnar över kuvertet igen och ser det åka ner i lådan. Hela vägen hem gråter jag och håller Stolte mannens hand.

Den där om våldtäkt

Igår satt vi och drack rövin på Bröderna Olsson och som vanligt den senaste tiden (den senaste veckan) fick jag spränghuvudvärk redan innan vi gått hem. Vi pratade om Tylösand och de fallna och falnande kungarna och jag berättade om en midsommar då jag och mina vänner var där och Stolte mannens vän vänder sig mot mig och det där lät som våldtäkt? Och jag har aldrig tänkt på det så innan.

Vi var arton, eller så. Emma körde sin mammas vita Volvo, som väl inte var världens finaste, men va fan, hon bodde på landet och den där Volvon var bara till för att köpa mjölk i mjukisbyxor. Och till om dottern ville köra med sina kompisar till Tylösand.

Emma var den där förvirrade, hon med mycket blåsande hår. Hon var den som vimsade runt, alltid blev fullast på festerna. Hon var den vars höftben stack ut mest, som killarna antingen tyckte var jättekonstig eller jättesöt och ibland båda två. Jag brydde mig inte så mycket på den tiden om hur folk var. Gillade de mig och hade jag kul med dem så var de min vän.

Vi hade lånat ett stort djävla familjetält av någons föräldrar. Det var förtält och innetält och sovsäckar och ett sånt där kök som ingen kan göra mat på. Mitt på campingplatsen ställde vi tältet. Jag stressrökte och petade pinnar i marken, Emma började dricka sprit ur en gammal coca colaflaska, några andra kompisar hoppade studsmatta en bit bort, några andra satte upp ett familjetält.

På den här tiden gillade jag killar som körde för snabbt, var lite för tatuerade för sin ålder, som var djävla hårda, söp som om det inte fanns en morgondag. Killar som visste att de var skitsnygga och som skulle glömma dig dagen efter. Jag var tillsammans med världens finaste och snällaste kille som var oskuld och senare på sommaren skulle jag vara otrogen mot honom med sexton olika killar under en tidsperiod på två veckor. Jag träffade en sån här kille den här midsommaren. Han hette Peter, eller något annat sånt där namn man glömmer lätt. Han var stark och stor och jag var liten och visste precis var jag hade honom och vad han ville. Vi låg på en studsmatta och drack rödvin ur flaskan, rökte, tittade på stjärnorna och fnittrade. Senare brände han sönder vårt sånt där kök som ingen kan göra mat på av misstag. Jag visste att han ville kyssa mig hela den där kvällen, men jag tyckte att det var roligare att inte låta honom.

Vi hoppade ner från studsmattorna. Gick mot vårt tält. Inne i tältet låg Emma och en kille som knullade henne. Emma var inte direkt vaken. Jag tänkte väl inte så mycket på det då. Jag har inte direkt tänkt på det efteråt. Inte förrän igår när Stolte mannens kompis sa det. Det låter som våldtäkt. Och om det var våldtäkt, då måste Karin ha blivit våldtagen den där valborg när vi var sexton och hon var jättefull och låg i en buske med skolans tuffaste kille och vi pratade inte så mycket om det, men han tog hennes oskuld då och Socialen skjutsade hem henne, för hon var inte vid medvetande när han lämnade henne där.

Och om det var våldtäkt så måste det ha varit våldtäkt när min bästa kompis på gymnasiet Frida sa nej när hennes pojkvän ville ha sex varje gång, men Frida ville inte för hon blev inte våt, inte ens fuktig, och det gjorde ont. Det berättade hon först tre år senare. Efter att ha druckit för mycket vin på en veranda frågade hon mig om jag hade ont varje gång någon hade sex med mig. Hon hade sagt nej varje gång i tre år och han hade inte lyssnat.

Och om det var våldtäkt så har jag varit med om att tre av mina vänner blivit våldtagna, för att jag har varit där och sett, eller för att de berättat det för mig många år senare. Och om jag vet om tre stycken, hur många fler är det då jag inte känner till?

Den där om att jag inte har bestämt mig än...

Den där om plan b

Åh, oh, och jag sitter inne på Stockholms bostadskös hemsida och suckar. Lägger en intresseanmälan på en nyproduktion och ja, jag har redan flyttat in. Tänker att vi måste köpa ett nattduksbord till, ett på min sida, att det nog kommer att få plats bredvid garderoben. Blir sur för att det inte finns någon innergård som våra katter (som vi ska köpa) Stina och Svante inte kan springa runt på.

Jag är redan där. Det är inte min dröm. Det är inte mitt drömboende, men det är en plan, ett alternativ.

Den där om min fredag

Jag lever i en bubbla hela dagen och förstår inte varför: har gått och lagt mig tidigt kvällen innan efter en vecka av vin och sena sparka klackarna i taket-vecka. Det är när jag måste läsa min chefs mail "mötet på måndag är flyttat till klockan nio" tre gånger för att förstå att jag måste ta tunnelbanan hem tidigare än arbetsdagens riktiga slut och planerade aw.

Landar i sängen och sover redan innan jag hinner ta av mig mina strumpbyxor. Min man pussar mig på kinden och åker ner till sina föräldrar på landet. Vaknar med dunk-dunk-dunkhuvudvärk och släpar mig ur sängen. Sitter i soffan i tjugo minuter innan jag orkar gå runt hörnet till sleven för att handla en cola light. Killen bakom kassan tittar mig i ögonen och frågar efter mitt nummer. Jag hinner blinka tre gånger innan jag förstår vad han säger. Ingen har gett mig oskamliga förslag sedan jag var på min egen möhippa i juli. Innan det var det blankt typ ett år eller så. Jag vinkar med ringfingret och går hemåt igen.

Den där om att ha tråkigt på jobbe

Den där om saker jag borde gå till läkaren för istället för att googla dem

sexveckorshosta en konstig hudflärp som växer på mitt ögonlock en böld på axeln två födelsemärken cellprov på livmorsan nya p-piller mitt finger som jag inte kan böja.

Den där om att idag kallades jag "lilla My" på jobbet, igår var det Penny och innan det har jag kallats Penny Love. Kärt barn, yadayada...

Den där om att du kan vara lösenord!

Nämen va hände nu då? Ja å Inte skyldig drack litte vin å snacka litta knark å helt plötsli är man full, snubblar å kan inte logga in på mailen pga fel lösen!

Den där om vår lägenhet

Djävla helvetes helvetesskit. Fick veta i helgen att vi bara får bo kvar här fram till april. Så djävla, djävla trött på att flytta. Har inte råd att köpa lägenhet. I Stockholm. Får inte någon lägenhet att hyra längre tid. Och han håller mig i handen på Ringvägen och jag frågar igen om han vill göra barn på smekmånaden och han trycker min hand. Säger att samma problem finns kvar som tidigare: vi har ingen lägenhet att stoppa barnet i. Vi kanske måste pendla tio mil och bo ute i hans föräldrars sommarstuga i april. Och det är helvetesskit.

Så jag sätter mig och tittar på hyrlägenheter som egentligen inte finns för oss som bara stått fyra år i bostadskö. Drömmer om en två i Aspudden med hyra på elvatusen som man får hyra om man tjänar minst trettitusen i månaden. Och stått i bostadskö i tjugi år. Sen ger jag upp, dammsuger golvet och visar er hur tjusigt vi har det i vår lilla etta.

Här står vår nya, jättestora fåtölj. Vi kan inte öppna balkongdörren riktigt, men det gör inte så mycket, för den är himla tjusig, vår fåtölj. (Obs: bry er inte om alla sladdar, okej?)

Vi (jag) har hängt min brudklänning över soffan. Den får liksom inte plats någon annanstans. När vi flyttar in i den där perfekta lägenheten kommer den hänga i vår walk in closet. Så klart.

Den där om andra som skriver

Jag har en enorm svacka på jobbe just nu. Funderar på att söka en ny tjänst inom samma jobb, mer ansvar, mer skit att torka. Söker nya jobb på andra ställen. Och när det är så här svackigt så letar jag nya bloggar.

Så jag ger er nya bloggar värda att hamna i min blogglista (obs att de flesta har jag läst en knapp vecka, så jag vet inte så mycket om dem än):

Avig Maria
Mia är tillbaka.

Looking for Sara
Bor i Paradiset.

När du inte orkar ringa en vän
Mysig vardagsbloggning.

Linnéa i USA
Började läsa när jag grottade in mig i bröllopsbloggar och hon också skulle gifta mig. Fastnade sen för att hon är hysteriskt rolig.

A LIFE IN OZ
Man hatar henne lite för att hon gick ner skitmycket efter födsel. Men älskar ändå, ni vet.

Säg ifrån om jag har sagt det här förut
Fantastisk vettig människa.


Som ni ser så har jag inte hunnit läsa så mycket, därför är beskrivningarna inte så långa. Tipsa gärna om andra jag borde läsa!

Den där om sprit

Hur jag känner inför eventuell framtida graviditet: jag måste festa nu! Mycket och hårt, supa mig själv under bordet, dansa på bordet, mycket vin, drink går också bra, ge mig vin, ge mig något som bubblar, ge mig det nu!

Den där om ordning och reda

Min bloggmail har trotsat mig hela sommaren. Idag tog jag den i örat och sa till den (och sorterade 1435 mail). Har ni mailat mig och jag inte har svarat - maila igen! Har jag inte svarat på någon kommentar - jag har inte sett den. Nu ska allt vara ordning och reda igen.

Den där om russin

Jag sitter på jobbe och lyssnar på Band of Horses mer än vad jag arbetar med vad andra tycker att jag borde. Och jag tänker. Tänker mer än jag lyssnar på Band of Horses, tänker mer än vad jag arbetar och borde.

Tänker tillbaka två år. Är tillbaka två år, i en gammal nerlagd fabrik. Sittandes på golvet, med trötthuvud lutad mot putsvägg. På scenen spelar Band of Horses. Bredvid mig, hand i min eller om det är min hand i hans: Stolte mannen. Runt om i lokalen: vänner. I min andra hand: en ölflaska av plast, utan kapsyl eller snurrkork. I min mage: ett russinbarn.

Jag smuttar mest på ölen. Tänker att även om vi ska ha ihjäl det där inne kan h*n väl få dö frisk, men flaggan i topp. Som om ölen vore frätande. Jag suckar och lägger huvudet mot Stolte mannens axel, tänker om två år, eller så. Om två år, eller så, då kanske vi är mer redo för russin.

Den där om att bråka om vem som ska göra maten

Igår lät min karl mig komma in i köket och laga mat för första gången på säkert hela sommaren. Annars är det han som är lillhitler OCH lillstalin i köket. Nu nöjde han sig med att stå bredvid och titta på och kommentera det jag gjorde när jag gjorde köttfärssås.

Jag hällde en flaska öl i kökfärssåsen. Det gillade han. Nytänkande, liksom. Sen klickade jag i en matsked senap. Det gillade han inte. Då blev jag sur och han fick åka till Gulag (köksbordet) och hacka lök.

Jag blev så exalterad i mitt matlagande att jag föreslog att onsdagen skulle vara min matlagningsdag. Redan när orden lämnade munnen kände jag att jag hade gått för långt. Jag tog hela armen när han erbjöd mig lillfingret. Jag kommer att vara förvisad till Sibirien (soffan) i några månader till nu.

Den där om smekveckor, kom nu!

Åh, åh, ikväll ska vi boka Chelsea Hotel i New York. Och hotell i Boston. Man kan säga att jag längtar till ikväll, helt enkelt!

Den där om nästa vecka...

Mitt nya liv (som gift) skulle börja med träning och löprundor. Äta nyttigt och höstgrytor. Jag skulle bara ha en vecka med moff, eftersom jag levt i sträng detoxcelibat från mat hela sommaren. Den här veckan, som skulle inleda mitt nya liv har jag återupptäckt min favoriträtt smörgåsen. Jag lever på smörgås. Det blir ingen smal av. Vad jag vet.

Sen kommer vi vara i USA i fem veckor. Då blir det ingen smalmat. Sen kanske vi råkar göra en unge. Då får man unna sig. När jag tänker efter är det nog okej ändå att jag äter daim och macka istället för att gå på pass.

Den där om att det är tur att den bara kostade 250 spänn!

Jaha, min man har visst gått och spontanköpt oss en ny fåtölj. Till vår etta på tretti kvadratmeter som redan är överfull. Såldes billigt i butiken för att den var för stor och tog upp för mycket plats.

Jag tänker att det nu är dags att börja en ny era i vårt liv. En era där vi tänker engelsk herrgård. Pipor och fasaner. Rävjakt och snobberi.

Den där om hur talet blev

Men alltså. Jag har ett år på mig, ändå sitter jag kvällen innan och panikskriver talet till min blivande make. Det tog tio minuter, sen vågade jag inte titta på det igen förrän jag tog upp det ur min röda kuvertvintageväska.

Tänk att jag har gift mig.
Jag har en man.
Stolte mannen.
Som 2007 satt i skoldatasalen och försökte imponera mig med XX musik.
"Nä... alltså det är en kompis, han spelar i ett band. Josåatte...".
Han som satt och skrev sms om att jag var snygg i håret när jag klippt mig, fast att vi satt i samma rum.
Min man.
Min största utmaning.
Min största erövring.
Killen som försökte låtsas oberörd det där första året.
Som låtsades svår på dagen, men senare smög sig hem till mig för att ge mig en första present.
Killen som hoppade av tunnelbanan för att det blev för jobbigt att gå på Ikea.
Som vägrade åka på utflykt till Kalmar när vi bodde i Växjö,
men som ett halvår senare åkte iväg med mig en hel vecka till Italien.
Min man.
Min kärlek.
Mannen som jag 2007 tänkte oh, my God, Stolte mannens byxor ligger på mitt golv!
Mannen som jag 2010 tänker oh, my God, Stolte mannens byxor sitter på min man!

Den där om att jag undrar vad som hände med min fylla

Amen va faen hände nu då? Fylla och bakfylla på en och samma gång och klockan är två. Vad hände med att lämna min fylla ifred? Kan man inte få ha något ifred nu för tin? Lite vuxenkul, utan att dagen efter pockar på dörrn? Sitter med uppknäppt kjol, ett glas huvudvärkstablett som jag inte kommer ihåg namnet på och tänker mig tillbaka när jag reste runt med min kompis Steven från Australien, i Mexiko.

Det var tider det. Då trodde folk att jag också kom från Australien, för min dialekt härmade hans. Det var gött. Jag var stolt. Och djävlar, jag tror vi var höga var eviga dag. Nu har man gift sig och blivit gammal, då är man inte hög var eviga dag, utan blir bakis innan man haft klart sin fylla.

Den där om att jag trodde att Robyn gjorde allt...

Kan någon förklara det här för mig?

Den där om precis

Red precis min man samtidigt som jag fick dricka hur mycket öl jag ville.

I love married life!

Den där om mammakontakt

I gårkväll, efter bra och dålig stå-upping, somnade jag innan huvudet låg på kudden: inkrupen i tre täcken, litet bo. En timme senare, eller så, knackar det på dörren, jag är trötthuvud, tröttkropp, tänker gå iväg! Det är säkert någon dörrsäljare. Halv tolv på natten. Huvudet tänker inte rationellt. Somnar om. Min mamma kommer in i huvudet på mig, klart som om hon varit i rummet, tar mig i nackskinnet, säger det är din bror som knackar på, han skulle ju sova hos er i natt! Jag vaknar till, är fortfarande yrhuvud, går och öppnar dörren och lillebror tumlar in.

Den där om att hylla bra musiksmak

Bondhustrun har allt som oftast väldigt bra musiksmak. Idag slog den här låten mig med storm. Nu blire till att tjejlyssna!

Den där om att jag kommer att skämmas hela mitt liv. Hela mitt liv.

Jag tror att det är lite det jag flytt ifrån. Mig själv. Det som jag var när jag var mindre, det som fanns omkring mig, det jag andades. Men jag skäms över att säga det. Att jag flyr och inte vill vara en del av det mina föräldrar och min släkt byggt upp åt mig. Mina fina föräldrar som hittade den tryggaste platsen de kunde hitta, den bästa platsen för oss. Ställde ner sina väskor och sa här ska vi bo. Vi tittade där och vi tittade långt, men här. Här ska våra barn och vi bo.

Alla lärare som bor där, som ville ge mig det bästa. Det bästa. Gav mig utsträckta händer och säkert tyckte jag var skitjobbig ibland. Kyrkans barntimme som jag gick till varje söndag. Fotbollstränaren. Hästtjejerna. Alla som gav mig tid. Mina kompisar, de som flyttat tillbaka och alla de som stannat kvar. Som säger här är det bäst. Vi ger dig det bästa. Och jag som inte ville ha det där.

Jag ville inte ha det under huden. För med det där kom litenheten. Jag hade varit så himla liten om jag stannat kvar. Det hade inte varit lika konstigt. Lika konstigt att min morbror sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det hade inte varit ett lika självklart val att jag nu valt bort honom i mitt liv. Han är inte del av mitt liv längre.

Jag kan inte längre förstå. Det där är fel. Jag kan förstå, för vi hade endast en invandrartjej under hela min grundskoletid i vår skola. Och bara under en kort tid var hon där. Under nio år träffade jag bara en enda människa som inte hade svenska som modersmål. Fel igen, vi hade en tjej vars mamma kom från Danmark, hon fick lektioner på danska ibland och till och med det är märkligt. Så jag förstår den där känslan av att hon är annorlunda och inte som vi. Och kanske var jag en gång fjorton och påstod att jag inte gillade invandrare och det tänker jag inte försvara, för jag kan inte. Jag kan inte förklara, men jag förstår. Jag kan inte och jag vill inte försvara att jag var fjorton och borde förstått bättre, men jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara över sextio och fortfarande vara så liten.

Den där invandrarfamiljen stannade förresten inte ens en termin.

Den där om att jag inte ätit godis på tre månader

Om man stoppar en godis i munnen och den smakar mögel, då är det meningen att man ska spotta ut den va? Inte ta ut den, tycka att den ser okej ut, sen stoppa in den igen och fortsätta tugga trots mögelsmak, va? Va?

Den där om fickan

Man gifter sig. Och när man gifter sig så tänker man att allt blir fluffigt och fint och det man bråkade om innan det skulle automatiskt försvinna, fluff, bort! Och han säger att jo, nu kanske han faktiskt borde trappa ner på det där rökandet.

Och jag vet inte riktigt varför jag irriterar mig så mycket och jag vet inte varför det gör så mycket, men det gör det. Det kryper in under huden och stör mig. Det kittlar och drar till sig uppmärksamhet och jag vill hålla käften och jag vill hålla hans hand, men det går inte.

Så istället står vi efter tre glas rövin och orden hamras ut ur min mun. Jag hör hur jag låter. Jag hatar hur jag låter, men inte lika mycket som jag hatar att han börjat röka. Jag vill knyta näven i fickan, men jag är inte en sån som knyter näven i fickan. Oftast har jag inga fickor att knyta näven i.

Så vi står på Bondegatan efter tre glas vin och det stormar inne i min mage. Vi är nygifta och jag är så djävla kär, men han röker och om man röker är man inte perfekt. Är det där det ligger? Han är inte den där perfekt, som jag vill att han ska vara.

Det kanske är dags att skaffa sig fickor.

Den där om kläder med djurmönster

Jag ääääälskar kläder som har djurmönster. Idag fyndade jag en tröja och ett par skor och MÖÖÖS! Jag är kär i mina nya kläder. För ja, det är meningen att jag ska smekmånadsspara, har till exempel tackat nej till skaldjursplatå på Sturehof och efterföljande afternoon tea på söndagen, för att jag måste spara, men sen gick jag lite bananas och köpte massa skor och kläder istället...

Obs! bonusbild på två kjolar jag har, också med djurmönster!

Den där om mitt finger

Det var inte bara mina kinder som gjorde ont i lördags. På dansgolvet skulle en av våra kompisar lyfta både mig och min make(!) (make kommer skrivas med utropstecken ett tag fram över) samtidigt. Det hela slutade med att vi trillade och mitt finger landade underst, under hennes huvud tror jag till och med. Jag kände direkt att något var fel i kroppen och lokaliserade snabbt detta till mitt finger.

Först trodde jag det var brutet, men jag var visst bara mesigt och nu tror alla kännare att det är ett ben som fått en spricka. Det har gått genom stadier av att vara rött, blått, dubbel storlek och just nu är vi inne på blått, svullet och att huden trillar av. Mycket intressant. Stolte mannen tror att det kommer att trilla av snart.

Den där om kindvärk

Åh, Gud, det finns så himla mycket kort på min utlånade kamera. Runt 800 från bröllopet. Så många tankar i huvudet. Jag gifte mig med Stolte mannen och sa runt fem på kvällen att jag hade fått spänningshuvudvärk, men kom sen på att det var kinderna jag hade ont i, för att jag hade lett så mycket. För bildkavalkader får ni nog kolla bröllopsbloggen. Här lägger jag upp ett.

Den där om världens bästa helg

Och nu är vi ute på landet där nätet är seeeeegt, går inte att göra nånting alls...

Den där om so far so... sådär?

Jisses. Att gifta sig lär en en del om sig själv och andra människor. Eller... nu har jag ju inte gift mig ännu, men här står vi ungefär:

Jag har lärt mig att när man blir äldre får man hår på tuttarna (inte 30-gammal (det är inte jag som är hårig) utan mer 60-gammal).

Stolte mannen har vaknat klockan fyra två dagar på rad och legat och klappat på mig för att jag är så fin och han inte kan sova. Jag har fräst låt mig sova!

Jag har gått från åh, hoppas vi får sol och varmt! till snälla, snälla låt det inte ösregna mellan klockan två och tre när vi ska fotas!

Min klänning ser inte alls ut som jag beställde, inte alls som bilden och jag har gått från gråtstadie till att tycka att den är fin som den är och sen in i rör du min klänning så dör du!

Och ja, hunden rörde min klänning och nu är det en fläck på den.

Jag har fått veta av min kära mor att vi har Sverigedemokrater i släkten. Jag är fortfarande skitsur, glad för att de inte kommer och tänker skriva mer om det sen.

Ja, det är ungefär där vi är nu.

Den där om konstigaste som händer i helgen, helt klart!

Nähä... men då åker jag väl ut på landet å gifter mig då. Ses på andra sidan.

Den där om gamla gator

Och vi går på gamla gator, jag i mina slitna skor med hål och hål och hål och under är de bruna, men ingen vet varför. Håller hans hand och det är iiiihhhhh hela dagen. Vi dricker vin och bordsplacerar.

Han häller upp en två-centerliters vodka och ber mig svepa men jag spottar. Nöjdflinar när han ser att jag druckit en tredjedelsvin, när jag har druckit entredjedelsvin blir jag kåt. Smeker mig mot honom, är nära, viskar ord och blir lägligt våt i trosan.

Han tar mig i en hand, en cigarett i andra och vi beger oss till ett ställe där band som spelade och var tuffa på gymnasiet ska spela igen. Reunion. Han säger hej till höger och jag kramar till vänster: känner folk okej, fast att jag inte växt upp här.

Sen står han på scen, har druckit mycket för att våga. Och på golvet är det gymnasium. Samma uppställning som om inget har ändrats på scenen: tjejen som stod i baren då står i baren nu. Killarna som röjde längst fram röjer längst fram nu. Och det är så djävla konstigt att det är så i hela Sverige och överallt.

Min kärlek står på scenen i en rysk militärhatt och bredvid mig har jag Stolte mannens bästa kompis ex från gymnasiet (!) och hon ler mot mig och det bubblar i mig: jag är så djävla, djävla lycklig.

Den där om drömhuset

Hjärta.

Den där om djävla skit, jag kommer vara förkyldblek i ansiktet på bröllopsdagen!

Galon. Man blir så djävla svettig av det. Det var därför jag stod och svor på pendeltågsstationen i morse, om någon var där. Slet av mig tröjan under. It was me.

Annat spännande som hänt: jag passade på att färga ögonbrynen för första gången så här en vecka innan bröllop. Det gick bra. Sen tog jag lite brun utan sol på benet, för att testa. Det gick mindre bra (upptäckte jag efter att ha knatat omkring på halva Södermalm med en stor brun fläck på benet). Nu är frågan: vågar man göra det i ansiktet om det blev ganska ojämt på benet? Nej på den, va?

Den där om cirka 25 öl - inte värt det!

Åh, jag kom precis på att jag brukar räkna hur mycket saker är värda genom att referera till öl. Skor för 1500, hur många öl blir det egentligen? Märkligt, men det funkar.

Den där om barn

Okej, jag är ingen klocka: ofta sen, mensen liksom satt på snooze. Så går vi där på Götgatan och han håller sin hand på min nacke säger berätta vad som är fel: märker det på en minisekund med sina kärleksspröt och jag tjejar: inget är fel. Ångrar mig. Jag är sen. Señora Roja har inte kommit. Han tittar på mig med orosögon. Hur sen?

Jag är en vecka sen, men jag känner att det inte ligger något i magen. Jag vet i hela kroppen att det inte finns något där. Brösten inte ömma, inget illamående, ingen känsla. Han vill ändå, springer och köper ett rosa test. Så jag tänker kissa på den för hans skull, men när jag sätter mig på toaletten har det röda kommit.

Senare på kvällen sitter vi över ett glas vin, inte över; mer bakom och jag berättar barn nu, hade inte kunnat komma olämpligare, han nickar. Jag vidare: jag har tänkt. Jag vet inte om jag kanske följt med i hetskarusellen. Jag tror inte att jag vill ha barn. Nu. Vi har pratat om det multum, jag vill göra barn på smekmånaden, han säger nej. Nu är det tvärt om, jag tvekar. Jag vill vara med bara honom, titta på andra par som är ute med sina småbarn, de är så trötta! Jag vill inte vara trött, jag vill vara med bara honom.

Det fungerar som omvänd psykologi. Jag säger att jag kanske vill byta jobb, ta det lugnt, resa till Argentina, ha vild sex när som. Han tänker på rosa småbarnsläppar. Jag är inte redo.

Jag är inte redo.

Säger blir det inte på smekmånaden väntar vi två år. Och blir lite glad (i hemlighet) över att han blir alldeles rörd upp. Kanske blir det barn på smekmånaden ändå.

Den där om att en annan hade ju inte haft fem minuter över

Det där talet jag håller på att skriva till Stolte mannen? Nä, jag har inte kommit så mycket längre påt, men idag sms:ade han att han bildgooglade kebab för att han "hade fel minuter över". Det kanske kan vara något?

Den där om ledarjobb

Som om jag inte har tillräckligt att göra just nu så tar jag på mig en annan grej. Söka nytt jobb. Jag har fått nog. Stod i duschen innan och tänkte att jag nog är så djävla fånig privat för att jag måste ta en massa låtsasansvar på jobbe. Låtsasansvar är att jag över ett år fått sparka folk, fått prata allvar med folk, fått chefsansvar, fått fördela arbetsrutiner samt gjort olika test för att se om jag passar som chef utan vare sig titel eller bättre lön. Så jag loggade in på Platsbanken och hittade mig ett chefsjobb (eller ordet "ledare" ingår i alla fall) som jag faktiskt vill ha.

Om jag nu skulle få komma på intervju så har jag i och för sig inte tid att gå på den. Eller att börja jobba förrän i november.

Den där om donnafrågor

Hallå, man kanske kan kalla mig donna å så där (inte donna som i Beverly Hills, utan som en tjej som kan tjejgrejer), kan ganska mycket om ansiktsmask och smink (mindre om serviser och har håriga ben, skyller på att jag ska vaxa skitna, men är mest lat). Nu till min donnafråga: sån där soldusch -är det något att ha? Eller ska man göra det själv? Eller ta solmassage? Och om man ska solduscha, var gör man det?

Och rött läppstift. Vad är inne nu för tin?

Undrar en allt för vit tjej.

Den där om stora planeringsdagen

Jag vaknar bredvid honom och puffar armbåge. Idag är stora planeringsdagen! IDAG ÄR STORA BRÖLLOPSPLANERINGSDAGEN! Idag ska vi hinna med allt vi måstemåste planera, allt kul. Som till exempel göra vägskyltar, måla målarfärg. Ut på fältet och fnissstjäla vete.

Han mumlar mummel och stoppar in sitt huvud under min haka. Jag fingersteppar på hans rygg, är otålig. Otålig och stressad på landet. Han är bakis. Så där bakis så att det gör ont att tänkasittaliggastågårörasig. På vår planeringsdag. Och jag är så besviken att jag vill gråta. Och när vi går på tur ut i skogen och letar vete så blir jag så biten av broms och knott och mygg på sommarknän att jag faktiskt börjar gråta.

Det är så djävla jobbigt. Jag vill inte längre gifta mig, för det är inte kul. Det är bara jobbigt just nu. Och han är bakis när vi har så mycket att göra. Vi kan inte köra till vårt hotell och dubbelkolla allt vi ska, som vi planerat i hundra år, för han är för bakis.

Och när jag surat och tittat på ett program om svalor medan han sovit och jag rivit sönder mina knän kommer jag på att jag har pms. Helvetespms. Och det blir så klart och såklart! Allt liksom faller på plats och jag blir lugn. Allt kommer att fixa sig. Jag kommer att fixa det här. Vi kommer att fixa det här. Men mina knän kliar fortfarande.

Den där om glädjen på topp!

Tjoho, får tillbaka mina linser! Fick en mycket snällare optiker som kallade ojämnheter och inte blåsor, sen sa hon att jag får använda linser igen.

Den där om att det ligger ett kort på min kille på Faceboook med den här texten under

Vad jag gillar med min karl (en skola i skryt):

1.) Åh, kråkfötterna! Ibland när han ler ser man bara kråkfötter och noll ögon.

2.) Han har så fina utstående öron. De var ännu finare när han var liten. Då VAR han typ all ears. Tur att han inte hade kråkfötter då, då hade det varit kråkfötter och öron och inget ansikte.

3.) Hans frisyr. Den är liksom stökig och ligger rätt på samma gång. Håren bara "aha, du ligger där? Är det okej om jag lägger mig lite tufft över dig så här? Bra! Jag är inte tung? Ah, jag luktar gott? Tack, du med!"

4.) Hans fingrar är himla fina. Hans naglar är typ alltid rena. Det är gött. Förutom när han har hackat chili och tar mig i ögonen*.

5.) Ibland har han jättemycket skägg. Då sticks han, men ser ut som en riktig karl.

6.) Han har brösthår som en ryss. Som en riktig karl. Man skulle kunna tro att det är mjukt att ligga på. Det äre inte.

*Här menade jag egentligen fittan, men det vågade jag inte skriva där.

Den där om som ett rött streck mellan Nyköping, St:Eriksplan och Söder

Mitt bästa weddingdiettips är att planera bröllop. Springer som en liten mus mellan olika grejer och fixar och donar. Man hinner inte stoppa i sig munkar (munkar är gott har jag för mig, åt tie stycken på en gång när jag var på språkresa i Brighton för... fjorton år sedan. Utan att må illa.). Det är liksom bara stressstress hela tiden och hon som syr min bröllopsklänning får ta in den hela tiden. Synd bara att det inte syns

1. när folk tar kort på mig
2. på vågen.

Den här veckan är helt galen. Liksom förra veckan. Liksom alla veckor fram till bröllopet. Skulle försöka styra in en dejt med en av mina brudtärnor, men det gick inte för det är övningskörning, optikerbesök, frisör, träffa faen och hans moster. Men jag slipper träna i alla fall.

Den där om räkningshjärta

Helgen och mitt hjärta har slitit mitt hjärta itu två gånger. Som de där räkningarna jag river när jag betalt dem: ritch, ratch, utan filibom.

Lördag. Går med Finaste som valt att inte gå i tåget det har blivit lite för mycket homo på sistone. Jag vill umgås med lite hetero. Jag nickar och vi går och tittar på lite homo. Eller ganska mycket homo faktiskt. Bredvid oss står en gubbe med mustasch från Tyskland och vi översätter skyltar åt honom medan han blir imponerad. Till och med sjuksköterskor och läkare i tåget? Wow. Själv står jag och håller tillbaka tårarna och mitt lilla hönshjärta tickar inne i kroppen. Marching for those who can't ger mig en sjuhelvetes käftsmäll och jag sväljer. Sväljersväljer. Det är så. Käftsmälligt.

Käftsmäll två kommer när jag trillar in hos japanen runt hörnet, där jag brukar handla sushi, han som säger "susie" precis som alla andra japaner (och min mamma) och får mig att fatta att det nog är så det ska uttalas, men jag vågar bara uttala det sushi själv. Han har stått och spanat ut genom fönstret och i lokalen är det tomt. Gamla japanherrar och gamla japan amer får mig att gå sönder, de är så vänliga och ursäktande att det ibland är jobbigt att gå in till dem. Han smugglar ner en mazarin med Vickan och Danne på, som jag hittar när jag kommer till parken. Han kan ju inte veta att jag går på wedding diet (ja, sushi är väl inte så bra det heller...).

Jag vet inte var jag ska göra av mazarinen. Det känns som ett svek mot gubben om jag slänger den. Så jag tar med den hem och fryser in den och ingen kommer att äta den och nästa sommar kommer vi att flytta igen och då kommer Stolte mannen att slänga den när han flyttstädar.

Den där om hur det gick med min bröllopsdiet fredagen den trettionde juli tjuhundratie

Innan klockan åtta på kvällen dårå:
två glas vin
ett glas mojito
vitt bröd med SMÖR på.

Dessutom lyssnar vi på sån där house, Stolte mannen har dansat sig genom huset lägenheten, vi låtsas att vi är i San Remo (jag vet inte ens riktigt var det ligger) och att vi visst har sommarsemester. Dessutom gör han middag och jag har sett att han har packat ner grädde i den.

Den där om vitast i världen

Jag sitter i optikerstolen och har satt mig bekvämt, som hon sa. Rutinkontroll. Mina ögonvitor är vitast i världen och mina ögon är normalögon, reagerar normalt, ser normala ut, men mina ögonvitor är vitast i världen. Hon vill plocka ur mina ögonvitor och mata dem till optikerstudenter, som pannkakor, för de är så fina. Så lät det sist.

Nu är det andra bullar. Eller i alla fall andra ögonvitor. Eller i alla fall andra ögonlock. Hon ser bekymrad ut. Knappar lite på datorn. Frågar om jag känt kli i ögonen. Kallar på en kollega. Jag sitter inte alls bekvämt i den där optikerstolen. Plötsligt har den blivit obekväm.

Jag har blåsor inuti mina ögonlock och fläckar på mina ögonvitor. Och fast att det säkert är Svenssonvanligt och inget farligt vill jag ta bort det. Det är äckligt. Jag vill plocka ut mina ögon och lägga dem i kylskåpet, som på tecknad film, och sedan stoppa in dem igen när de är hela och rena och vitast i världen igen.

Den där om kalven Bosse

Igår frågade min bror mig vad mitt drömjobb var, om jag hade mitt drömjobb nu. Efter att ha ehhh nä!at och ryst av obehag kom jag fram till att mitt drömjobb är att vara lyxbonde. Lyxbonde innebär att man inte behöver gå upp klockan fyra på morgonen och att man inte behöver ha ihjäl sina djur. Jag tänker mig att jag kan lulla omkring i förklä och göra fårost. Sen ska jag ha jättemånga katter, som alla får sova i sängen, men de får inte ha löss.

Samt frigående höns, precis som min farmor och farfar (fast back in the day fick vi två kronor om vi hittade spritflaskor och en krona om vi hittade de frigående hönsens ägg. Det dracks lite för mycket på gårn, så att säga).

Stolte mannen gillade ideen, men sa att vi skulle ha kalvar också så att vi kunde få kalvstek. Han fattade inte alls det där med att inte ha ihjäl djuren. Han sa att vi skulle ha så många kalvar i hagen att jag inte skulle märka om en försvann, sen skulle han ljuga och säga att maten kom från ICA.

Jag sa att nä, för kalvarna skulle få leva och alla skulle heta Bosse. Drömma, det är fint det!

Den där om åren

Jag läser Harens kommentar i inlägget nedan och blir lite tårögd (inte supergråtig, jag är ändå på jobbe, men ni vet – ååååhhhh!ig. För en del av er har varit med mig så himla, himla länge. Ni är mina kompisar. Ni vet antagligen mer om mig än många andra gör. Jag gillar er. Mycket.

Och den här bloggen – oj, vad mycket fint den gett mig. Jag kan nu kolla tillbaka och se att juli 2006 var jag singel, bodde i Stockholm, skulle flytta till Mexiko, var ute och festade jämt, jämt och jobbade bakis och stod på randen av att läsa
Blonde av Oates.

De galnas hus av Fossum.

Hantering av odöda av Ajvide Lindqvist.

Älskade barn av Fredriksson.

Tillsammans är man mindre ensam av Gavalda.

I juli 2007 flyttade min bästis till Stockholm, jag näckade inför min rumskompis som jag inte kände samt för ett fyllt Debban, jag blev igenkänd på stan, jag har precis börjat träffa Stolte mannen, men vi är inte ett par ännu och jag skiljer mig.

Juli 2008. Jag söker jobb, gör abort, jag har en bloggfest, jag går på jobbintervju superbakis och får inte jobbet.

Juli 2009. Jag planerar bröllop, blir skiträdd när jag kollar True Blood, jag kommer på att jag aldrig mer kommer få ligga med en tjej och jag byter tjänst inom samma företag.

Jag har skrivit här så himla, himla länge. Jag vet inte om jag är samma person nu som när jag startade det här. Jag vet inte ens om jag är samma person som för ett år sedan. Och jag vet inte ens om det är viktigt att veta. Jag vet bara att jag älskar att det finns och att ni finns.

Den där om när hände detta och varför märkte jag inget?

Men hallå, när gick jag från att läsa singel-vi-ska-ta-stan-bloggar till att läsa barn-mest-hela-dan-bloggar? Växte vi upp eller ändrade jag läsning utan att märka det?

Den där om inlägg

Hallå om man ska ha sånt där inlägg i skorna så det inte gör ont s framfoten när man har hög klack ska man ha sådana där sketna plastinlägg från Scorett då eller finns det bättre med typ silikon/moln/vad vet jag? //brud_2010

Den där om Mountain Man

Den där om... äh jag vet inte, är för trött för att hitta på rubrik.

Tror ni att någon märker om man rullar ihop sig i ett hörn på kontoret och sover en stund? Så trött och skiter i att jag får skylla mig själv för igår var jag på Trägårn och beställde en vin till, tack och var lite, lite star stucked för vi käkade middag med typ kändisar. Fast jag visste att jag skulle vara på jobbfan klockan kvart över sju idag. Jag är så trött att jag sluddrade innan. Så trött är jag. Resten av dagen ska jag inbilla mig själv att det var värt det.

Den där om när svetten lackar

Vi ligger i högar, eller egentligen bara en. Hans arm under min nacke: svetten åker linbana. Min hand under hans rygg: svetten åker rutschkana. Han blåser mig på magen frågar vill du ha chirre med dipp? jag svarar vi borde inte han ler jo, när det är så här varmt måste man ha salt! jag okejnickar.

Mitt i chirre med dipp kommer vi på att vi skulle ligga idag. Inte för att det är inplanerat liksom, men för att jag lovade igår, när jag somnade ifrån och det är ju så himla längesen. Ibland räknar vi dagarna båda två tyst för oss själva och sen ska vi? och det är klart vi ska, vi båda vet om det, tända med blicken han tänder mig med bara blicken och jag fnissar, blir blyg, ni vet? han tar på mig med heta händer, svetten lackar.

Så han bortplockar chirre med dipp, lägger heta händer på min kropp, kommer in innan jag är redo det gör inget så blir det ibland och det är hetthetthett. Svetten åker nu bergdalbana. Snabbt. Snabbt. Sakta, sakta - långsamt älskling.

Den där om 34 öre

Sommaren 2010. Sommaren då jag betalade ett körkort, sparade till bröllop och smekmånad. Sommaren då jag bara hade råd att köpa den minsta linsvätskan och hade 34 öre kvar på kontot.

Ja, och sommaren då pappa tyckte att mitt gula nagellack var lite märkligt och mamma frågade om jag brukar ha ett så där rött läppstift.

Den där om lån

Tog ett ångestlån på banken igår. Jag inbillar mig att jag är extremt mot lån och avbetalningar, men ska vi ro det här bröllopet i land så verkar det som om vi måste låna oss till det. Men det kändes ända ner till tårna och jag vet inte om vi gör rätt. En avbetalning på tre år. Tre år, för att gifta sig? Det kommer att komma barn och jag kommer kanske inte kunna ge barnet det bästa, bästa. Det är en jobbig tanke.

Ännu jobbigare tanke är att om cirka ett år måste vi ta bostadslån om inget händer på vägen. Vi orkar inte flytta en gång om året längre. Tre miljonerslån. Det är lite mer än bröllopslån.

Den där om heja verkligheten!

För övrigt är det här det bästa jag sett på väldigt, väldigt länge: Jag ger dig min morgon-projektet.

Den där om att det faktiskt finns ett övning i övningsköra

Guuuuuu vad jag blev besviken när jag började övningsköra igen efter sisådär fem-sex år (minns inte ens om det var fem eller sex år sedan) och jag körde skitkasst. Jag trodde att jag kanske skulle behöva putsa lite, sen vara redo igen. Totally not true. Jag har fått börja om från början. Jag iiiiihhhhhh!:ar när jag ska svänga vänster. Och jag vill gråta när jag inte klarar att starta i uppförsbacke.

Men! Igår blev jag lycklig. Och nu när jag tänker på det lyckliga: oj, vad jag sänkt mina krav, mina tankar om var jag ligger i bilkörningen: igår fick jag köra på en stor väg. Med stor väg menas en med 50-skylt. Snart där, folk. Snart där!

Den där om djävla skitsemester!

Jag blir gallen av att alla går på semester och räknar ner sin semester och pratar om sin semester och bara nu är det tre dagar kvar till semestern och det här ska jag göra på min semester. För jag nu har jag typ elva veckor kvar till min egen. Det är som om man skulle haft sommarsemester och det varit början av maj nu. Och nä, jag kan inte njuta av att det är sommar på kvällarna, för det skiter jag i, jag vill ha min djävla semester. Höstsemester: sämsta beslutet någonsin!

Den där om Magnus vs smal

Just nu är min fråga såhär: får man fira att man övningskört (min ångestpost nummer fucking ett) med en Magnum, eller tar det udden av att man ska ut och springa och bli smal inför bröllopet när man kommer hem?

(Viktiga frågor, semester på jobbe, ingen här, jag dubbeljobbar, datorn hemma har dörr värmedöden.)

Den där om skräcken

Våra kompisar fick i natt en unge som vägde närmare fem kilo. När Stolte mannen födde vägde han strax över fem kilo. Min kropp kommer inte att klara av det. Jag är knappt enåsextio lång och inte så bendy. Snälla, snälla, be gentle!

Den där om att svettas som en tjockgubbe

Sitter och fryser på jobbe och det är en väldigt underlig känsla, det har jag inte gjort på en månad.

Den här värmen alltså. Man måste älska den. Och även om man inte älskar den så måste man låtsas att man älskar den och säga minns ni inte vintern? och alla som inte älskade den eller låtsas att de älskar den måste vid det här laget hålla med om att plus tretti är bättre än minus tjugi.

Jag älskar den. Jag behöver inte ens låtsas. Det är sommaren nittifyra all over igen, jag är fjorton, kär i Gabbe och hänger på sandstranden varje dag, utom en dag i juli när det regnar, bara det att nu är jag tretti, kär i Stolte mannen och badar från några hårda stenar vid Årstaviken istället. Jag älskar svetten, det extrema (precis som jag älskade tjugi minus, för att det var extremt), jag älskar att pendeltågen inte öppnar dörrarna automatiskt utan att man måste trycka på knappen för att inte släppa ut ac:en (eller om det är in varmluften). Jag älskar Aftonbladets domedagsrubriker och Expressens tips för att bli svettfri. Jag älskar, jag älskar!

Jag älskar inte att när jag var på spinning igår så fungerade inte fläkten/ac:en. Det var som bikramyoga fast med spinning. En tjej gick efter tio minuter. Det vågade inte jag. Jag gick säkert ner två kilo under det passet.

Den där om det som göms i snö...

Extremt bakfull på jobbe idag. Och jag ångrar det inte en sekund (okej, kanske en sekund).

Den där om talet till min man

Jag ska hålla tal till Stolte mannen på vår bröllopsfest (ej sånt där smörigt i kyrkan) för han älskar tal.

Jag har funderat på vad jag ska säga i ett år, tre veckor och fyra dagar.

Detta är vad jag kommit fram till:

"Min pojkvän man skuttar. När han vill mig något, när jag är upptagen och han inte vill störa, skuttar han fram till mig."

Det är ingen dum början. Jag har haft en miljon olika början, men den här känns bäst. En mening på ett år, tre veckor och fyra dagar.

Den där om att ibland händer det!

I morse, två veckor (fjorton dagar) efter att den nya tvålen kommit upp upptäckte Stolte mannen att vi hade en gammal tvål på handfatet.

Lyckan. Lyckan, folk, den var total.

Den där om världens tuffaste!

"IMPORTANT INFORMATIONT: today is the day that Marty McFly arrived in the future after hitting 88mph in his Delorean back in 1985."

Den där om drömmar

Han får mig att drömma. Jag sitter på jobbet och gnider mina händer och smsar Argentina då? Vi måste åka till Argentina! Nästa långresa, då blir det så. Med vårt lilla barn. Om två år. Och jag fnissar när han svarar så klart, med ett uppropstecken.

Han mailar en länk till mig och en rad: nästa sommar? Och jag vill så gärna vara där nu, inte här på jobbet som är så långtråkigt att det känns fysiskt torrt. Som om jag tar på pappren framför mig och fingrarna krymper ihop av torka. Skrynklar sig.

Jag är där. Det är juli och högsommar. Han ligger i badkaret naken och läser en inhemsk tidning, det är det enda vi fått tag på och han förstår inget, men läser ändå högt för mig på italienska. Nedersta kanten på tidningen har blivit blöt och upplukrad. Jag är sju månader gravid och svetten rinner ner mellan brösten på mig. Jag ber honom maka på sig och glider osmidigt ner bredvid honom.

Vattnet blir varmt och vi tappar ut det och tappar i nytt, kallt. Han tvättar mitt hår. Dricker ett glas vin medan jag får nöja mig med att gnaga på en kant bröd som vi köpt inne på torget i byn. Han klappar mig på magen, frågar hur jag tror att han där inne mår. Jag tror att han mår bra.

Den där om lägesrapport. Det har tillkommit en pomada, inget har tagits bort. Vi är inne på dag elva.

Den där om brösten

Håhå! Är fortfarande (tänkte skriva barnsligt, men det hade varit läbbigt) förtjust över att ha storlek sjutti-d i bh. Man bara seglar in i tantbutiken, så tar lilla tanten fram en med rysh-pysh, man tittar på lappen och fnittrar, för d, det har ju porrskådisar, va? Eller så är det bara jag som är fasligt ute.

Den där om ifall jag varit dj hade jag spelat den här. Nu är jag inte dj utan måste sitta framför lagboken på jobbe och sittdansa istället.