16 april 2006

Den där om att ta vad man vill ha

Ni vet de där små tjejerna, de där småtjejerna som man ser som har för lite kläder på sig? En sån där tjej som är lite för full? Så där var jag. Den där kvällen. En sån där tjej, som inte går att generalisera ihop till "en sån där tjej". En sån där tjej som de i rättegångarna säger får skylla sig själva. Jag var inte naiv. Jag var inte oskuldsfull. Inte det minsta. Inte ett dugg mindre än honom. Men jag hade målat upp allt i rosa och rött. Det hade börjat långt tidigare. Mina tankar om rött och rosa. Och de lever kvar idag.

Jag hade sett honom redan dagen innan. Jag hade sett honom dagen innan, knuffat till min kompis och sagt att den där killen var snygg. Stött till min kompis och sagt att den där snygga killen skulle jag ha. Så där som jag brukade göra.

Jag gick fram. På den tiden gick jag bara fram till killar. På den tiden var jag bara 19 år. Jag gick fram till killar och tittade på dem. Och de föll. Eller inte föll. Men det var så lätt. Eller svårt. Att inte prata. Bara titta. På den tiden räckte det med att titta dem djupt in i ögonen och smeka dem på armen. Titta dem djupt in i ögonen och berätta för dem att de var de enda i världen. Man kan säga fasligt mycket med sina ögon. Jag hånglade upp killar och ner killar utan att säga ett ord till dem. Jag hånglade upp dem och ner dem och gick sedan därifrån. Sket i vad de sa. Sket i att de frågade om namn och nummer och onödiga saker. Jag fick vad jag ville. Jag tog vad jag ville.

Den kvällen sa jag till min kompis att jag skulle gå hem med den där killen. Han och jag. Skulle gå hem. Och man kan väl kanske säga att jag fick skylla mig själv. Det kan man väl kanske säga. Men det skiter jag i.

Jag gick fram och körde mitt vanliga cirkusnummer och tog honom på armen och såg honom in i ögonen och hade för kort kjol och för höga klackar och för mycket som runnit nerför strupen och för lite i hjärnan och för tomt i hjärtat och en massa erövringar som gått bra i minnet och totalt tomt på tankar.

Och han gjorde som alla andra. Och det började bli tröttsamt och tråkigt att ingen kom med några protester eller "lilla vän" eller ointresse eller "nejtack" eller omskakningar. Han svalde och jag svalde och han log och jag log inte. Han nickade och smekte mig på kinden och jag log inte. Och som vanligt gick det som vanligt. Han blev intresserad och jag blev tom.

Vi gick hem. Han smekte av mig kläderna och fast att jag hade mitt cirkusnummer och mina drinkar i mig så brukade jag inte gå så långt. För långt. Så långt. Jag var 19. Och han var runt 26. Och när jag sa att detta inte var något som jag brukade göra så skrattade han och blev hård. Hårda händer och hårda ögon och hårt, hårt upp mot väggen.

Jag hade inte så mycket att säga till om. Och jag sa inte nej. För jag var 19 och han hade hårda händer. Och hårda händer och starka muskler och ett knä mellan mina ben är svårt att göra något åt. Och kort kjol och 160 centimeter och svaga muskler och halvsvårt att stå i höga klackar och "helvete"-tankar har inte mycket att stå emot.

Och jag sa inte nej. Och han drog mig i håret och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och jag var ganska blank och jag tänkte att det var inte så här det skulle gå och han var hård och jag var mest ingenting alls.

Och efteråt fick jag leta upp mina kläder och jag hittade inte mina kläder och han hade fortfarande hårda ögon och han sa att jag kunde gå nu och jag grät inte för jag grät inte så mycket på den tiden och jag var naken och liten och 160 centimeter lång och jag frågade var toaletten låg och jag låste in mig där för att kunna andas.

Och på toaletten kunde jag andas och tänka "helvetehelvetehelvetehelvete" och stoppa hans tandborste i toaletten och fnissa och gå ut med högburet huvud och samla ihop mina kläder och inte titta på honom och inte titta in i de arga ögonen och klä på mig sakta sakta för att irritera och trampa inte på mig, ingen trampar på mig. Och sen gick jag. Jag gick. Jag gick. Och jag försvann.

Och nästa helg så stod jag där igen och tittade in i ett par nya ögon. Och fan, jag lärde mig inte ett skit. Mer än att aldrig följa med någon hem igen.

16 kommentarer:

Christina sa...

men herre flicka, att du kan berätta. jamen jesus (vad fan har han med saken att göra) jag älskar dig.

Joel sa...

Du är ju för fan helt djävla makalös! Sitter mållös. Bra som fan!

Miriam sa...

Åhh så fruktansvärt skrivet. Så fruktansvärt bra skrivet.

k sa...

Aj. Det här gick rakt in.

Jenny sa...

Åh. Tack. Alla.

brallan sa...

Håller med alla ovanstående kommentarer, riktigt bra, blev riktigt tagen

Anna sa...

man ja. aj. den kändes.

Anonym sa...

Aj, mitt hjärta! Och nu tror jag att jag måste läsa hela din blogg!!/Frida

mattiasg sa...

oj.
jag träffade nog dig en gång o jag föll o blev rädd samtidigt.

SANDRA sa...

Lovely.

Jenny sa...

Mattiasg: Det finns så många man kan falla och bli rädda för. Vi är så många. Vad vi vill är egentligen bara att bli älskade. Förlåt för att vi skrämdes. Alla vi. Flickor.

Lungan sa...

oj, ja det gick verkligen rakt in. Kunde inte sluta läsa.
Och nu sitter jag här, mållös och lite räddare för oss människor. Vad håller vi på med?
Men du, du kan verkligen skriva du. Fortsätt med det.

ze7en sa...

Detta gav mig gåshud, the bad kind...starkt av dig att skriva om detta och jag är säker på andra funnit stöd i det du skrivit, jag gjorde det i allafall.

Anonym sa...

tack.

itekoppen sa...

Fina du Jenny, vad ont det gör att läsa. Jag hoppas det inte gör ont i själen längre. Kram

Anonym sa...

Starka ord... Bra skrivet!