Min pappa säger att jag har blivit spansk i truten. Sen skrattar han och slår sig för knäna. Då kommer min mamma in och frågar vad han skrattar åt. Han berättar. Då skrattar mamma med.
Grejen är att min pappa är väldigt stolt över att vara skåning, så när någon (jag) flyttar från världens mittpunkt och ändrar min dialekt något, så att folk ska förstå, så håller han sig inte för att påpeka det.
Åh, herre Gud, vad har vi gjort? Vi har köpt ett hus på landet, det är vad vi har gjort. Från Sveriges största stad till landet som inte ens har någon by-adress utan på Hemnet stod som "landet, landet". Utan kunskap alls och med någon konstig tanke om att min farfar var bonde och min morfar trädgårdsmästare så det borde flyta i blodet.
Stolte mannen: HAN, med vetehår, som får mig att göra saker jag aldrig tidigare trott att jag kunnat. Pojkvännen som blev sambon som blev fästmannen som blev han jag faktiskt gifte mig med (bloggen vi (mest jag) skrev i inför bröllopet hittar ni här).
Fimpen: Bebis född med akut kejsarsnitt den 26 december 2011, tre veckor för tidigt, på grund av havandeskapsförgiftning.
Lillebror: Färdigpluggad i Uppsala, som var inneboende i vår lägenhet, i vardagsrummet. Sökte jobb och egen lägenhet. Bor nu i egen lägenhet, har fått jobb. Hallefuckinglulja!
Bubblan: Får representera bästa vännerna. Vi fnissar som om vi vore fem år igen, när vi ses.
3 kommentarer:
Jag tycker lundamål är vackert, blandar du det sen med lite stockholmska så låter du säkert fantastisk!...tror jag ialla fall?...*ler*
Grejen är att min pappa är väldigt stolt över att vara skåning, så när någon (jag) flyttar från världens mittpunkt och ändrar min dialekt något, så att folk ska förstå, så håller han sig inte för att påpeka det.
Och ps: alla andra, normala människor, skulle säga att jag bräker på som en ko.
Skicka en kommentar