11 april 2006

Den där om min drömman

Nu borde jag läsa 62 sidor om kommuner och skit och sånt, så jag skriver här istället.

I helgen satt vi och pratade om hur vår idealman hade förändrats.

När jag var fjorton (tror jag) att min man skulle vara brunhårig och blåögd. Han skulle vara snäll, tuff, vara lagom lång, tycka om barn, tycka om att göra barn, inte vara snorig, ha lagom långt hår, kunna raka sig utan att skära sig i fejan. Han skulle älska mig, mig, mig, vara lagom tuff, köra motorcykel, bil snabbtsnabbt och kunna sjunga. Han skulle kunna spela gitarr, vara sexig, ha fina kläder, gilla bra musik, tycka om att resa, ha många vänner, röka, ha skit under naglarna, äga ett par finbyxor, kunna dansa och dricka som en man.

När jag blev tjugoett fick jag min andra långkörarpojkvän. Han blev min nya dröm. Allt han stod för drömde jag om. Han var inte mycket av de där sakerna jag drömt om som fjorton, men han var fin. Han hade rakat hår. Kunde sjunga. Höll på med musik. Pluggade media. Kunde spela gitarr. Och en massa mer. Jag var kär. Jag var så djävla kär. Tills han lämnade mig.

Nu är jag tjugosex och min lista på vad min man ska ha är kort. Den har krymt. Den har blivit fasligt liten. För jag är snart trettio och när man är trettio får man fan inte vara kräsen. Då får man det som finns kvar och blivit över. Har man tur så har bejben som gifte sig som tjugotreåring tröttnat på barnenochfrunochvolvonochvillan och man kan få hänga med honom ett tag.

Jag har gått från långalistan till att kräva två saker: han bör vara snäll. Och helst viril.

Snälla Gud? Om jag äter all gammal spenat i frysen?

Tack.

Amen.

3 kommentarer:

hooct sa...

NEJ!
det är ju nu man blir kräsen. När man fattar hur jävla shyst det är att vara själv o har arbetat in vanor ska väl inte vem som helst få spräcka det?

Jenny sa...

Jo. Det är också sant. Man lyssnar inte längre in sig på Pearl Jam för att han älskar gruppen. Fan, nu vet jag inte längre hur man gör. Men okej, du har rätt!

Johan Sundström sa...

Å, jag trodde listan krympte för att man helt enkelt upptäckt att det hur som helst i slutändan visar sig att precis det man vill ha hade man inte en susning om, för att någon en dag kommer och visar det för en, och man rätt vad det var inte hade någon aning om hur man inte kunde ha begripit det tidigare. Det vill säga, just det där sista har man insett och slutat känna.

(Fast jag har kanske bara inte spänt blicken i tillräckligt många flickor med en vant distraherande hand på benvobblingsövertalningspunkter i början av underarmen, så kanske har jag bara inte upptäckt att det går mönster i det med, som upprepar sig pålitligt. :-)