Den där om Bollnäs - Stockholm

Jag sitter i en överfull tågvagn, det är hett som tusan, jag har blod på halsduken och ont i huvudet. Jag känner mig som en fallen hjälte. Minns en annan resa jag gjort bakfull.

Den där andra resan gick genom ett rosa skimmer.
Ett rosa kärleksskimmer.
Vi hade snott åt oss en hel kupé.
En egen kupé Bollnäs - Stockholm.
Vi var på väg hem.
Jag hade träffat hans mamma för första gången.
Där uppe levde vi ett annorlunda liv.
Vi andades annorlunda.
Vi såg på varandra annorlunda.
Vi såg varandra annorlunda.
Hans händer kändes annorlunda, mer smeksamma där.
Hans händer var aldrig så krävande, så glupska, så givande som där.

Jag hade druckit för mycket vin. Som vanligt.
Vi hade badat näck, så där som man gör när man är nyförälskade och sjön ligger och viskar åt en.
Natten hade varit sovande och levande på samma gång.
Nu var vi på väg tillbaka i en egen kupé.
Det var varmt. Så förbannat varmt.
Jag hade huvudvärk.
Låg, utan att ha kontroll på ben och armar, över två säten.
Han öppnade fönstret.
Jag öppnade ett öga och gnydde av ljudet.
Han stängde fönstret.
Jag stängde ögat och gnydde av värmen.
Han klappade mig över kinden och jag sög åt mig.

Vi var på väg tillbaka till verkligheten.
Verkligheten med avstånd och långt ifrån och han i Stockholm och jag i Skåne.
Det känns som om vi spenderade halva våra liv så.
Med örat mot telefonluren och längtande kroppar på vars en sida av landet.
Men, precis som i filmen hade vi alltid en undanflykt.
Vi hade alltid Bollnäs.