30 april 2006

Den där om Fröken Land

Det är en ganska märklig känsla att träffa en kompis som man inte träffat på sju år (är man fortfarande kompis då? Eller bekant? Eller vad i helvete är man? Jag har aldrig haft koll på det där och kallar alla människor jag träffar för mina kompisar). Hon hade inte förändrats ett förbannat skit samtidigt som hon var en helt annan. Hon var lång och brunhårig och smalsomfan och från landet och drog skämt som var vulgära och jag skrattade och hon var inte riktigt klar med sig själv. Nu är hon lång och blond och smalsomfan och hade flyttat från landet till Kungsholmen och sen ut i skärgården och drog skämt som var vulgära och jag skrattade så att jag nästan kissade på mig och hon var klar med sig själv. Hon vet vem hon är. Och, fan, hon har börjat prata som Charlotte Perrelli.

Jag vet inte om det är jag eller om det är en fas jag går genom nu eller om det är alla eller om det är somliga, men oj, vad jag började analysera mig själv. Var har jag kommit? Var är jag? Vad har jag hunnit med och gjort på sju år? Reaktionen på mitt "jobba-london-jobba-plugga-spanien-chefa-eslöv-plugga-jobba-afrika-alvesta-växjö-plugga-stockholm-plugga-mexiko" var att jag hade gjort femtontusen saker, men jag tänkte mest att jag nog inte kommit så himla långt ändå. Hon skrattade och sa att hon hade kommit en kortare bit, hon hade flyttat från landet till landet. Jag skrattade och sa att hon är Fröken Land och att jag kommit från landet och nu bodde på ett ställe där de också hoppade hopprep på gården. Jag vill hellre bo på ett ställe där de spyr och är fulla på bakgården. Men hej, en sån snobb är jag!

Och fröken Land, som på gymnasiet var den som ställde sig på stolar och sjöng högt och sen landade under bordet och kräktes i föräldrarnas bilar efter de äckliga viner vi drack, klarade nu inte av att dricka två öl. Och hon sa att "Jo, men man har ju blivit vuxen!" Och jag sa "Äh!" och beställde in en till.

Jag är barnslig.
Jag är en snobb.

Och jag hoppas att jag inte skrämde iväg Fröken Land, för det är skönt att känna folk i en stad där det blåser djävligt kallt när man är ensam.

5 kommentarer:

Christina sa...

jag hade också något av en sån där kväll igår. en del gamla ansikten. man blir genast väldigt självrannsakande. jäklar vad du har rest tjejen, himmel. hur var mexico? jag är inte klar med mig själv än, men jag tror att jag vet varåt jag vill. typ så.

löve, och håll igen nu så vi kan kissa ikapp sen.

Rosa von Trosa sa...

baby, måndag i morgon! Om du kan? Och jag lovar att i så fall dricka fler än två öl!

Jenny sa...

Christina: Jaja, jag tror också jag vet var min näsa pekar, men fan, det ändras ju var kvart, känns det som. Och Mexiko kommer i höst. Det ska bli grejt!

RvT: Hoppas du såg svaret i din blogg. Jobbig kommunikation vi har. (Måste ladda mobilen.) Men lite häftigt med.

Anonym sa...

Bästa Charlottekortet någonsin!

Jenny sa...

Anonym: Jag gör mitt bästa!