14 april 2006

Den där om det hårda och det kalla

Jag glömmer bort hur djävla utmattad jag blir varje gång jag är sjuk.
Det är som om någon stryper min livskraft och jag svettas av att gå för långt, bära för mycket, böja mig ner, göra saker.
Min hjärna kan inte tänka och det irriterar mig till vanvett.
Försöker fokusera, men det går inte.

Lägger mig i sängen och läser, läser, läser.
Det går inte in.
Det suddas ut och hostan irriterar.

Jag hatar att vara sjuk.
Sjuka människor irriterar mig.
Svaga människor irriterar mig.
Det är jobbigt att irritera sig på sig själv.

Byxlinningen sitter för hårt. Det är för kallt att vara naken. Kudden är hård och varm.
Kall.
Varm.
Kall.

Kinderna är röda av feber.

Duschvattnet för kallt.
För varmt.
För kallt.
Kallt.
Kallt.
Handduken river.
Irriterar.

Jag snor honung av rumskompisen och längtar efter godis.
Jag smakar ingenting.
Ingenting jag äter smakar något.

Allt känns så hårt.
En kall hand stryker min kind.
Säger att jag borde sova.
Jag sover.
Jag vaknar.
Jag går upp.
Och blir irriterad.

Ipren blir en riddare i glänsande rustning.
Varför är allt så djävla kallt och hårt?

Imorgon ska jag ut och festa.
Basta!

3 kommentarer:

robrunsthlm sa...

been there, done that - i morgon (eh... senare idag) får vi se om förkylningen gav upp eller slog tillbaka med dubbel kraft...

Jenny sa...

Jag hejar på det första. Lovar att uppdatera.

Kummin sa...

Hur gick det med förkylningen?