Den där om avtagsvägen

Jag hade precis kommit hem från London där jag växt upp och fått insikt, så där som en nittonåring kan få när de flyttar hemifrån på riktigt för första gången. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men där vi satt i bilen och frusna fält rusade förbi utanför fönstret på väg till Lund, fick jag för mig att vi behövde prata om det.

Hon klarade inte av det. Tårar började rinna nerför hennes kinder och hon letade efter närmaste avtagsväg. Händerna kramade ratten och jag såg hur hon svalde och svalde och svalde. Jag tror det var där, i den bilen, som hon slutade vara min mamma och började vara min vän. Det är konstigt att det kommer sådana brytpunkter. Att man i efterhand kan se när exakt det är man går över strecket.

Vi kom till en avtagsväg och hon stannade bilen, den lilla blå. Tjejbil. Med en buckla bakpå, efter att jag backat lite fel. Vände sig om och tittade på mig. Jag kunde inte se på henne, så jag tittade ut över fälten. Tänkte att det är därför jag älskar Skåne. Man kan se ända bort till horisonten, ingenting är ivägen. Det är fritt, man känner sig fri.

Hon berättade om en natt när hon sa förväl till mig. Hon hade varit helt säker på att jag varit död. Inte kommit hem på hela dagen och natten och hon hade legat vaken och väntat på mig. När klockan var sju på morgonen hade hon gått upp och trummat på telefonluren. Inte velat ringa. Inte velat veta. Velat veta. Hon hade ringt till polisen och runt till olika vänner och sjukhus. Jag fanns ingenstans. Fjorton år och totalt borta. Då hade hon åkt ut till havet och sagt hejdå till mig. Hon sa att det var en känsla hon hade, att jag inte var kvar. Att säga hejdå till sin dotter. Det måste vara det svåraste hon gjort. Jag hade kommit hem senare den morgonen och hon hade inte fått krama mig. Jag hade gått in i mitt rum och lagt mig på sängen och somnat. Hon hade smugit in och stått och tittat på mig.

Där, i bilen, bubblade allt upp. Alla mörka känslor och händelser. Knivslagsmål och knivar mot strupen. Hur rädd hon hade varit när jag hade umgåtts med hon som hade samma namn som jag. Blod som skvätte och polis- och socialkontorsregister. Instängd i ett hus i skogen med en kille med maniska ögon som inte släppte ut mig. Sprit och var vi hade handlat det. Nätter när jag somnat hos vänner och morgnar jag har vaknat hos främlingar. Hon fick veta nästan allt. Efter ett tag ville hon inte höra mer, fick nog. Hon sa att det räcker nu, men jag fortsatte. Jag tror att det var lite av en hämnd från min sida. För att hon inte hade gjort något, inte hindrat mig, inte sett mig. Låtsats som om allt var bra och att det som var dåligt försvann om man inte försökte se det. Jag berättade om kroknande självkänsla och hårda knytnävar. Om händer mot strupar och vilda ögon. Om sprängda gränser och tappat innehåll.

Det kändes som om vi satt där i timmar. Timmar och jag pratade och bekände och hon lyssnade, med blicken fäst någon annanstans, i en annan tid. Tillslut tystnade jag och hon vände sig om och tittade på mig länge, tills jag vände bort blicken. "Och vi som försökte ge dig allt. Allt." Jag nickade och svarade att ibland räcker inte allt.

Den där om att kombinera

Har lyckats vakna upp ur bakismåendet nu, och klockan är runt sex. Värre den här gången och jag funderar på om kroppen försöker säga mig något. Hade ett väldigt kort uppsatsmöte på biblioteket tidigare, men efter att ha behövt springa till toan för att spy bestämdes det att jag skulle gå hem och sova istället.

Är fortfarande stolt över att ha lyckats kombinera brytande av värsta hångeluppehållet på evigheter med lite grannsämja. Det bådar gott inför grannfesten.

Och jag lovar att jag ska sluta skriva strunt här och börja skriva bra. När jag är lite mindre bakis.

Den där om att jag inte direkt går över bron för att hämta vatten...

Jenny drog med sig grannen hem. Han var söt och pratade skånska, som hon. De låg med intrasslade ben och svettiga pannor och vaknade i soffan av att musiken tystnade. Sen gick de in i hennes sovrum och han kysste henne.

Den där om kärlek vid första ögonkastet

Jo. Jag tror på det. I vissa människor blir jag blixtkär direkt. Behöver bara titta på dem så händer det. Jag vet liksom att vi passar eller kommer att passa skitbra ihop.

Och nu har det hänt igen. Det var hon som hittade mig, men jag är fan kär redan, efter att bara känt henne i två dagar. Hon är ju för fan precis så som jag är.

Haren.

Den där om att glömma

Mina klackar slår mot asfalten när jag är på väg till skolan och jag svär över mig själv för att jag glömde mina träningsskor i omklädningsrummet igår. Studenter är snåla djävlar och någon har säkert sett sin egen storlek i dem och de kommer vara borta när jag är redo att hämta dem. Kommer fram till skolan och märker att jag glömt over headen till redovisningen och svär igen över att jag pluggat in chitvåanalyserna för dåligt.

Klackar hem senare och vidare till affären. Glömmer låsa cykeln, min väska vid mjölken och när jag ska knappa in min kod vid kassan förbannar jag mig själv så mycket över min glömska att jag glömmer bort min egen kod. Gubben efter mig ler mot mig och frågar om jag ska ha fest och jag glömmer att klistra på leendet. Älska mig ändå, alla måste älska mig! Jag mumlar ett svar och går ut till min cykel. På vägen hem kommer jag på att jag glömt alla varorna på bandet.

Den där om mina vänner

Den här världen är underlig. Det finns en del som läser mig som jag läser och vi beundrar varandra till fullo. De flesta av dem är nästan precis som jag, tänker som jag, tycker som jag och lever som jag. De är mina vänner. Och jag har aldrig träffat dem.

I sommar har jag funderat på att beta av dem one by one. Träffa dem och tvinga dem dricka vin. Vi kommer ha jättemycket att prata om, de kommer tycka att jag är lika söt som jag tycker att de är och sen kommer vi kunna läsa här om vad vi tyckte om den andra. Skitsmidigt. Jag behöver inte längre låtsas att jag gillar folk på jobbet, gå på lunch med min pojkväns kompisars flickvänner (lite svårt, i och för sig, då jag saknar pojkvän) och låtsas som om vi har hundra saker gemensamt. Nu har jag ju liksom hittat folk som jag är upp över öronen i redan. Jag funderar lite på att ordna fest och bjussa in alla mina fina.

Vi kommer aldrig att tappa kontakten, eftersom vi alla kommer skriva här tills vi stupar. Jag kommer bjuda ner dem till mitt hus i Italien och de kommer flytta till fina ställen, som Frankrike, Umeå och Berlin, så att jag kan komma och hälsa på.

Det kommer vara jättenervöst första gången. Som en blind-date. Jag kommer känna mig jättekort och bortkommen och ointelligent och klumpig, men det kommer jag komma över.

Jisses, så fint vi ska ha det!

Den där som är till de som undrade

(Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer.
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp.
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli.
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.)

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Den där om att inte vilja vara

Hej, jag heter Jenny och jag är en hustruwannabe!

Hej Jenny!

Det är sant, hur bakåtsträvande och icke-feministiskt det än må vara. För feminist? Javisst! men samtidigt som du säger ditt namn och vill bjuda mig på en öl på krogen så har jag flyttat in i din lägenhet, fött dina barn, namngett dem och tvingat dig att ta mitt efternamn, i huvudet.

Jag vill ha man och barn och karriär och ett stort hus i Italien och tjäna förmånga tusen. Jag vet vad våra barn ska heta och hur de ska se ut. Jag vet vilka blommor som växer i vår trädgård och att ingen hinner ta hand om dem. Jag vill ha allt det där.

Jag inbillar mig själv att jag inte är redo att träffa någon, att jag måste resa klart, växa upp och inte bli fastkedjad eller kvarhållen.

Jag tatuerar in en feminstlesbisk text på ryggen och skojar om att killar nu har något att läsa medan de sätter på mig bakifrån. Jag riktar in mina studier på banor där främst mansfötter trampat, men det ligger där och gror och växer och kämpar. Och jag kämpar emot. Självständig! Självständig! Självstä...

Jag vill ha någon. Jag vill gifta mig!

Den där om gosskören III

Han rusar ut på gatan och råkar knuffa till en hög med hönsgödsel på vägen. Uppför och bort, stora kliv som snart övergår till springande, fast att han inte sprungit sedan han var med i fotbollslaget för tjugitvå år sedan. Han har inte sprungit på tjugitvå år. Tanken slår honom och han inser hur absurt det är. Han når fram till en motorväg och står rakt ovanför den. Så enkelt, det skulle vara så djävla enkelt och han har alltid gillat enkelt och okomplicerat. Bilar kör förbi under honom och i de där bilarna sitter säkert lyckliga familjer och bråkar om saker som de alla tycker likadant om. Han undrar hur mycket skada det skulle bli på en bil om en gubbfan slängde sig framför den. Och hur stor skada det skulle bli på gubbfan. Det skulle definitivt hindra familjen i bilen att bråka något mer om vilken radiokanal som ska vara inrattad.

Han tar av sig sina bruna loafrars och ställer dem prydligt vid sidan av sig. Tar av sig strumporna och rullar ihop dem till en boll, ovetande om varför det är viktigt att göra det prydligt. Varför det är viktigt att ta av sig skorna och strumporna överhuvudtaget. Han känner inte för att stå i strumplänsen, så när skorna åker av tar han även av sig strumporna. Ställer sin portfölj bredvid skorna men ångrar sig och den och tar ut telefonen, som ligger inuti och står och slår fingrarna lite mot den, funderar på att ringa någon, men han vet inte riktigt vem det skulle vara i så fall, så innan han stänger av och lägger tillbaka den.

Han harklar sig och tittar sig omkring. Det var inte riktigt så här han hade tänkt avsluta det hela, även om han tänkt på det ganska mycket. Han är inte särskilt spontan av sig, så det känns lite som om hans sista handling här i livet inte riktigt hör samman med hur han levt. Tänker att det aldrig är för sent att byta och bryta vanor och skrattar lite åt sig själv, medan han funderar på hur han ska ta sig över staketet, som är lite fuktigt av ett regn som nyss fallit. Är det meningen att man ska stå uppepå och majestätiskt falla ner, eller är det okej att svinga sig över och skita i hur fan man ser ut? Han kör en kombination och sätter sig på räcket och kniper med de nakna tårna runt gallret. Nu känns det mest fånigt att sitta här, utan skor. Han funderar på att kränga sig tillbaka, men får fram pojkarna från trädgården innanför ögonlocken när han blundar och han släpper taget.

Den där om öl och köttbullar

Fyfan. Fyfan! Det var någon som lurade mig att dricka nio öl på raken igår. Öl från Tyskland och öl från Tjeckien och öl med humle och öl med citronsmak och öl med honungsmak och "herregud, du kan väl inte ha citron och salt i ölen?" men jo, har man bott i Mexiko så gör man så. Att dricka en öl är tydligen samma sak som att äta en hamburgare och två kanelsnäckor, så igår fläskade jag i mig nio burgare och sexton djävla kanelsnäckor.

Idag vill mitt huvud inte samarbeta med mina tankar. Och nån djävel har gjort mig förkyld igen. Det enda jag orkar göra är köttbullar med spagetti. Och sitta i solen och stirra rakt framför mig. Den sista Iprenen togs förra söndagen och någon, vet inte vem, lämnade en tom förpackning i mitt medicinskåp, så att jag skulle gå runt och tro att det fanns fler kvar i asken. Fan ta den där personen.

En sån där liten uppdatering: sitter och tittar på underbara Sverker Åström och huvudet bankar fortfarande. Tidigare idag satt jag ute i solen och klasspanet körde förbi och vinkade. Jag vinkade tillbaka och råkade hälla vatten över hela mig. Fick senare ett sms om att "det där var otroligt sött!" varpå jag svarade att det är det är därför jag finns här på jorden. Fick ett svar om att jag gör ett bra jobb.

Den där om gosskören II

Han kommer fram till sitt jobb, slår in koden 3-2-2-7, en pekfingerdans där de två tvåorna hör samman och trean och sjuan ramar in dem. Han är ensam, som vanligt på lördagar, det är därför han går dit dessa dagar. Ensamheten och för att han helt enkelt inte har något annat för sig. Han tar en kopp kaffe i köket, tre skedar socker, funderar på att dra ner det till två, men som allt annat är det något som får hända imorgon. Han har pojkarna på insidan av ögonlocket och allt han behöver göra är att blunda för att se dem. Datorn sätts på och han slår sig ner i en stol som borde varit utbytt för flera år sedan. Klickar in www-adressen och tvekar ett ögonblick. Ropar ”hålla?” för att höra att han är ensam och när han inte får något svar på trycker han på enter.

Han inbillar sig att han gör det här för att han måste. Han måste för att hindra sig själv vara den han hatar, det monster som borde stenas och dö. Han trycker och förtrycker och försöker strypa, men känslan har inte lämnat honom för en enda dag i hela hans liv. Varje dag har den slagit luften ur honom och han är golvad, går på extrakrafter för att klara av dagen, för att komma från morgon till kväll. Han hade velat vara normal. Han hade hellre velat ha en hustru att misshandla, en hund att aldrig gå ut med, en Volvo att mecka med.

Han går till ICA på kvällen. ICA-Nära, fast att det ligger lång bort som fan. Mellan nyponsoppan och Fun light-saften är det en kille med ljust hår som springer på honom. Han kan inte hindra sina händer, stora, valkiga händer mot ljust, oborstat hår. ”Bara lite!”, ber händerna, ”bara lite?” Den lille tittar upp på honom med förvånad min och springer vidare. Han står som förstenad i gången och känner att han måste bort, kan inte vara kvar, blir kvävd och ihjälslagen av sina egna känslor.

Den där om konserten

Första gången jag hörde TAW var för ungefär ett år sedan. Jag låg på golvet i hans kök, för att jag hade magknip, han stod bredvid och lagade middag åt oss och sen sprang han in i sitt vardagsrum för att sätta på någon som han var säker på att jag skulle gilla. Han hade rätt. Och han gav mig en av mina absoluta favoritlåtar. Utanför gick en tjock katt förbi och lämnade små spår i snön. Innanför låg jag och blundade och lyssnade.

Så när jag satt där, själv, igår på konserten så kunde jag inte låta bli att tänka på honom. Att han kunde kyssa mig perfekt, men att jag visste att vi aldrig skulle bli mer än det vi hade just då. Jagsatt där och väntade på den där absoluta favoritsången, som aldrig kom och antagligen missade jag en hel del på vägen, för att jag väntade. Killen bredvid mig försökte få igång ett samtal, men jag låtsades som om jaginte hörde.

Och till slut kom den. Efter Evighet, som såklart skulle spelas, kom den. Sist av alla och ja, om ni såg någon som satt ensam och grät då, så var det jag.

Du drar mig till soffan
vi lägger oss ner, och du viskar
Den här stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer.

Den där om gosskören I

Han vaknar upp och sjunker ner och önskar att han hade kunnat stanna där han var, för det tar bara ungefär tre sekunder en dålig morgon för honom att upptäcka att han befinner sig där han befinner sig: i samma kropp, i samma hus, i samma djävla bostadsområde med krokus och påsklilja som står ståndaktigt i varje rabatt, medan fruar blir misshandlade av mindre ståndaktiga män innanför de välskötta trädgårdarna, inuti i de olikfärgade husen, som alla ser identiska ut. En bra dag kan det ta en hel minut innan han vaknar upp till verkligheten, fast att han redan vaknat upp. Han kan ligga och tro att han fortfarande är inne i den där drömmen i säkert en hel minut, som en idiot, fast att han är förtitre och inte fem, inte längre en barnunge i väntan på morgonsteg i trappan och morgonstånd i pyjamasbyxan. Om han bara hade vetat att de åren skulle bli de bästa i hans liv kanske han hade stannat upp och njutit, och inte rustat ifrån de där åren och tjatat om att få stanna uppe lite till, vilja vara äldre.

Det är som om solljuset styr hans humör. Det är sol ute och även om det borde vara sol i sinne så är det inte det denna morgon. Aldrig. Sol är lika med lättklätt, utan jacka, är lika med större fara är lika med en evig kamp för överlevnad. Det är därför han bor i Sverige. I Sverige blundar folk och ser inte vad som händer, fast att det händer i deras eget vardagsrum, mitt framför ögonen på dem. Han skulle kunna skrika det till dem, rakt i ansiktet. Stora stänk av spott skulle kunna landa på deras kinder och de skulle bara vända sig om och fråga ”kaffe?”. Det är därför han bor i Sverige.

Han är på väg till jobbet, fast att det är lördag. Fast att det är lördag finns det ett liv utanför frukostflingor och tecknat på teve. Ett liv bortom påt i trädgård och Bingolotto. Ett par barn leker i en trädgård och han tittar bort. Deras skrik tränger in i hans kropp och genomborrar honom och han ryser till, kan inte låta bli att titta bort mot dem. Det är tre killar i sexårsåldern och han undrar om de börjat skolan än, eller om detta ska ske när sommaren är över. En fin ålder. När han står och väntar på bussen kan tanken inte lämna honom och det är som vanligt. Deras små, små kroppar. Små lemmar som kan glittra i solen. Bröstparti som ännu inte utvecklat muskler, utan ligger och väntar på rätt tid för att kunna utvecklas och börja bygga sig större. Ben. Armar. En rumpas rundning. Små näsor och ögon. En frågvis mun. Små läppar som precis är stora nog.

Den där om att jag gråter framför "Hitta hem" på fyran

Egentligen var det Fredrikas rumskompis jag träffade först. Hon var en sån som kom och hälsade vid dörren, ville vara med när det hände, och ibland kunde glömma bort att äta, för att det hände roligare saker på andra ställen. Fredrika höll sig i bakgrunden. Hon stressade inte gärna upp sig i onödan utan hellre satt och tittade på när jag och hennes rumskompis umgicks och spelade fotboll.

Det var sommar och förbannat varmt ute. Jag och Fredrikas rumskompis umgicks ganska ofta. Jag brukade åka över till dem och sen hängde vi där och pratade om vad som hände utanför, även om jag stod för det mesta pratet.

Efter ett tag fick jag upp ögonen för Fredrika med. Fredrika kom från en ganska hård uppväxt. Hon hade bott i Järfälla hela sin barndom och flyttade till Telefonplan strax innan vi träffades. Ett par gånger föreslog jag att Fredrika skulle vara med mig och rumskompisen och spela boll, men hon vände sig om och la sig för att sova innan jag hann säga något mer.

En gång råkade någon lämna dörren öppen till Fredrika och hennes rumskompis. Fredrika snabbade sig ut ur dörren och flydde upp på en hylla, där hon sedan fick ligga tills hon ville komma ner igen.Ingen vågade ta ner henne där ifrån.

Jag spenderade hela sommaren med Fredrika och hennes rumskompis. När sommaren tog slut var jag tvungen att flytta och vi tappade kontakten. Ibland går jag in och läser hur Fredrika mår. Numera har hon bytt namn till Minsta. Det sista jag hörde från henne var att

"Att vakna varje morgon och se Minsta vänta nedanför sängen med svansen rakt upp och jamande kräva frukost ger en sån fantastisk glädje. Eller att se henne ligga och rulla på hallmattan och småprata för sig själv… Eller att nästan bli omkullsprungen när hon rusar runt i lägenheten och har lyckofnatt… Listan skulle kunna göras hur lång som helst, men poängen är att se hennes framsteg ger så mycket att det knappt går att klä i ord. Vi är så innerligt glada att Minsta är en del av vår familj och att vi fått den stora äran att sakta men säkert lära känna henne."

Foto och information från Katthemmet i Sthlm, där jag tidigare jobbat.

Den där om lappen

Jag hade precis kommit hem från Prags uråldrighet och egentligen började det redan innan det och där, men det var där det klickade till och något trillade ner och jag Förstod med versalt, blinkande F, för i vissa världar, i den världen jag levde då, finns det inget som får igång känslorna och de versala f:en som lite gammal hederlig svartsjuka.

Jag hade precis kommit hem från Prag och vi låg i sängen och helt plötsligt hade den blivit för stor för oss, jag ville ligga närmre, så närma jag kunde. Han sa att han hade en hemlighet att berätta för mig och jag sa att jag också hade en hemlighet, en som han kanske borde veta. Hans hemlighet var sådär liten och betydelselös just då att jag inte ens kommer ihåg den just nu. Den kan ha handlat om att han hade ätit upp mina mandlar medan jag var borta, eller att han hade dödat min kaktus. Något sådant betydelselöst.

Jag var bara tjugitvå. Jag bodde tillsammans med min bäste kompis. Han låg i sängen bredvid mig. Mitt hjärta bultade och bankade och ville flyga ut och känslorna slog som vågor inuti mig, nerifrån skötet och upp, mot bröstet och neråt igen. Fram och tillbaka. Det var dags att de kom ut och att jag visade dem för hela världen. Eller i alla fall för honom.

Jag hade precis kommit hem från Prag, där jag insett att jag var kär i honom. Jag tror att jag insåg det när jag satt i knät på Henrik och han ville kyssa mig och jag sa nej. För i mina tankar låg jag redan i den där sängen som var för stor och jag ville egentligen inte vara där. Varken i knät på Henrik, eller i Prag.

Jag vågade inte säga det till honom. Jag kunde inte se honom i ögonen och jag kunde inte titta på honom och det kunde inte vara ljust i rummet. Jag tvingade honom släcka ner och hämta en penna och ett papper och jag gissar att han visste att jag inte skulle skriva att jag hade ätit upp hans russin, utan att det handlade om något mycket mer, något större. Jag tog lappen och skrev

Jag är kär i dig

sen gav jag honom den och han var tvungen att gå ut ur rummet för att se vad jag skrivit. Sen kom han tillbaka till mig och mina känslor och mina darrande fingrar och jag vågade inte titta på honom. Han kom tillbaka till mig och la sig ner bredvid mig och efter den natten så sov vi inte inte i vars en säng längre. Men den där sängen, den var alltid för stor för oss, så vi låg alltid i mitten av den. Tillsammans. Jag var alltid för varm för honom och han klagade alltid över att jag var exakt en grad varmare än honom. Han snarkade mig ibland i örat och kunde väcka mig mitt i natten med att han mumlade något obegripligt. Mitt hår var alltid för stort och i vägen. Jag låg på hans arm och precis innan jag skulle somna så rykte jag alltid lite i benen och han sa att jag var som en hund, som drömmer om att springa. På somrarna höll han på att bli galen för att jag var en grad för varm och att vi låg så tätt och att fönstret i sovrummet inte gick att öppna och jag tvunget, tvunget skulle ha täcke, för att jag alltid frös.

Alltid i mitten. Alltid tillsammans.

Den där om att chansa

Idag stod den här hörlurkillen inne i skolan. Naken. Eller okej, inte naken, men med bar överkropp. Jag var tvungen att gå förbi två gånger och flukta och andra gången fick vi ögonkontakt, han log och jag höll på att ramla och gå in i folk samtidigt. Jag är gjord för att vara fjorton.

Jag kommer gå och titta på honom och spana och i mina tankar är vi båda avklädda och han trycker upp mig sådär härligt mot väggen, som män gör när jag tänker på dem. Det är fan att man inte kan lämna över en sån där lapp längre.

Har jag någon chans i helvetet på dig, herr hörlur?
Ja?
Nej?
Kanske?

Den där om ...eller så bryr de sig inte ett djävla skit

Jag undrar vad de kommer säga om oss om tjugifemtihundra år. Att vi är sådana som vill ha det enkelt, allt enkelt, inte orkar jobba för att få det, slit och släng, res dig inte från soffa, googla det och det kommer till dig? Att du inte ens behöver gå utanför dörren, för nu kan du gå in på www.vadsomhelst.se för att få dina linser, ladda hem din musik, uppdatera dig om vad som händer i Indien och klicka dig till en drömsemester i Kina. Orkar du inte åka till Kina kan du läsa om andra som är eller har varit där. Du blir uppskattad och dömd, bekräftad och sedd. Du behöver inte längre gå och supa dig vacker, du kan få ett knull genom att ljuga dig blå på någon sida. Slå på tv:n och få svar på alla dina frågor om sex. Slå på radion och du kan få hem vemsomhelst i ditt vardagsrum. Vi blir bara fetare och fetare och undrar varför medan små, små flickor i Kalifornien spyr i toaletter för att likna ideal som ingen kan leva upp till. I hus stängs en grupp folk in och trampar på varandras känslor och kräver respekt som om det skulle säljer till extrapris, medan folk sitter och tittar på och hoppas att de ska bråka, såra och/eller ha sex.

Den första kvinnliga partiledaren väljs för Socialdemokraterna och folk undrar varför det har gått över hundra år innan det hände, samtidigt som inrökta gubbar muttrar om gamla goda tider och utrökta gubbar muttrar om att vissa länder som fortfarande är i utvecklingsstadier är före oss.

Vi går runt i tomtenisseskor, för tunna jackar, för tjocka sköldar. Vi sätter band i håret och målar falska rosor på kinderna och säger titta på mig, så naturlig jag är, samtidigt som världen håller på att trilla sönder. En stor del av min barndomsö trillar av och stormar drar över det vänaste och tystaste landet upp i norr. I det stora landet i väst slår ilskan till och en tjej som heter Catrina jämnar en stad till marken. Ett mediaorakel som heter Oprah oroar sig över kvarglömda hundar och världen kan inte låta bli att säga att det är skönt att något händer i ett land som anser sig oövervinnerligt. They had it coming. Vem bryr sig om vem som dör när världens storebror blir slaget på fingrarna? I Asien drar en stor våg över land och Aftonbladet vänder kameran från fattiga, utblottade, förtvivlade asiater och väljer istället en svensk mamma, på väg ut i havet och inte in mot strand och tryggheten.

Vi flyger och flänger och försöker hitta oss själva genom att åka bort. Den elfte september blir ett datum med lägre status än fredagen den trettonde, varje arab och muslim blir en tickande bomb och folk som har efternamn som inte låter som Svensson får varken lägenhet eller jobb, borde inte bo någon annanstans än i Mellanöstern, som folk inte ens vet var det ligger. Platser som Basra, Falluja och Tora Bora kablas ut i vardagsrum där folk dricker coca-cola light för att inte bli tjocka.

Världens population går upp, upp, upp och Tellus börjar knaka under vikten, samtidigt som Europa börjar avfolkas och en lösning vore folkinvandring i rätt ålder, bara de heter Svensson i efternamn.

Människor dör och lider och små, små barn har flugor i ögonen, där de sitter på marken och inte har någon aning om vad Gucci är medan en hotellärverska håller hov och vem hon knullar blir förstesidestoff. En Marilyn Monroekopia dör och vi tappar hakan och säger att vi inte är förvånade alls, hon som gjort allt för att bli sedd blir förbisedd och lämnar en liten dotter efter sig. En ung blondin sjunger att hon vill bli slagen en gång till och något i mig förundras över att hon inte fått anorexi ännu, trots två barn, anklagelser, en skilsmässa, mediakräk om hennes misstag och fall.

På Kuba hålls fångar instängda och blir slagna tills de ligger på knä och över världen hörs protester som verkar ha tystats och glömts bort ganska snabbt. Khalid Sheikh Mohammed blir ett känt namn när han erkänner att han är hjärnan bakom terrorattacker och samtidigt som man läser om alla liv han hade velat smula sönder så undrar man vilka metoder som fick fram detta erkännande.

Det fulaste man kan vara är taliban, fet eller homosexuell. En kombination vore ett öde värre än döden.

Joseph Bennard Nichols och Donald Miller dör i USA, men folk vänder sig om och bort och bryr sig mer om ifall Brandeby ska åka ur Let's Dance eller inte.

GI går från att bli namnet på en actiondocka till att bli en livsstil och folk böjer och bänder sig för att nå inre frid samtidigt som de undrar om de egentligen hinner springa förbi ICA på vägen hem, vem som ska hämta barnen på dagis, om det inte är dags att måla om vardagsrummet, varför Eva är smalare än en själv, att man kanske kan hinna lära sig lite spanska efter jobb och undrar varför yogan inte får en att slappna av.

Homosexuella får äntligen gifta sig inne i kyrkan och inte strax utanför. Dock blir de fortfarande hackade i bitar när de går på stan och skulle de våga hålla handen så finns risken att de blir nerslagna. I augusti stämmer alla upp i sång, i alla fall i Sveriges största stad, och då får de upplopp under ordnade former, medan folk står utanför och tittar in på folk som kommit ut.

I små villor och lägenheter sitter folk med ångest och psykoser och ledsna tankar och funderar på varför livet är så orättvist och varför alla världens smärtor och hemskheter är lagda på deras axlar, när alla andra är så lyckliga. Så himla lyckliga.

Jag undrar vad de tycker och tänker. Var vi bakåtsträvare eller framåtgående? Omoderna eller helt okej, för vår tid? De kanske sitter där, i sina flygande bilar, ringer hem till Mars och säger till sina män att "älskling, har du söndagssteken klar vid fem? Jag är hemma om tio minuter!"

Den där om Det

Vi satt alltid i hennes källare, där tv:n fanns. Resten av huset var dammfritt, var sak på sin plats, så olikt vårt eget där saker inte hade en plats, utan la sig där de tyckte att det var bekvämt. Källaren var dock en andningsbubbla för barn och ungdomar med för mycket spring och känslor i benen, där vi kunde ligga över soffor och låta benen vara över huvudet, om det nu var det vi ville.

En gång i veckan samlades vi där: hon, jag och den tredje. Eller, ja, inte en gång i veckan, eftersom vi var sammanväxta på den tiden, men en gång i veckan samlades vi för att göra det som alla gjorde på den tiden. Vi tittade på Det. På It.

Ingenting i hela världen har skrämt mig så förbannat mycket som den där clownen. Inte när jag var med om ett pisolrån när jag bodde i Spanien. Inte när jag var med om min första bilolycka. Aldrig. Aldrig.

Jag var tvungen att gå hem själv, efter varje avsnitt. Hon, den tredje bodde granne med hon med rena huset, men jag var tvungen att gå genom en skog och över en väg. Mitt hjärta bankade som på en liten mus. It/Pennywise fanns överallt, i varje vrå, bakom varje träd. En natt kunde jag inte sova alls, utan låg med uppspärrade ögon, under mitt täcke och stirrade mot fönstret. Varje knak i huset var clownskor och varje suck kom från en clownmun.

Jag har ingen aning om varför vi fortsatte att titta på det där programmet, men varje avsnitt följdes, bakom kuddar och med händer för ögonen.

Den där om feberyra

Jag vaknar upp i en lägenhet som inte är min egen och trycket över öron och ögon är påtaglig. Jag frågar efter linsvätska, men det finns ingen, för här används det endagslinser och jag måste ta mig hem och bort. Klockan kan inte vara mer än sex och det är fuktigt och förbannat kallt i gräset, där jag går efter att ha tagit av mig skor med för höga klackar. Somnar om och vaknar några timmar senare av föräldrarsamtal. De ska komma och kramas och trycket är kvar och har med sig en kompis: halsont.

Föräldrar trillar in och eftersom jag vill släpa på så lite som möjligt i möbel- och känsloväg så har jag inget köksbord. De är överseende, tankarna flyger mer rakt hos dem, och de har med sig ett campingbord. Vi sitter runt det, mamma, pappa, barn, äggröra och te för onda halsar.

Bakfylla blandas med ångest och kittlet i halsen. Min sista öl, gårdagen, blev nekad av för lite pengar på kortet. En het diskussion om hjälpandes roll eller icke i Libanon. En väska som är försvunnen och så även en kamera. Jag klappar mig själv på huvudet för att jag hade sinnesnärvaro nog att radera bilder på halvnakna bröst innan jag gick ut.

Mammakram och pappaklapp och en femhundralapp på vardagsrumshyllan och de är borta igen.

Den där om att ärtrör är underskattade

Jag har läst någonstans att om man kommer över fem kilometer så är det bara att fortsätta springa.

Hur enkelt som helst.
Lätt som en plätt.

Efter åtta kilometer vill jag skjuta denna person med ärtor, ur ett ärtrör.
På naken hud.
Gärna på personens näsa.
Alternativt på personens bröstvårtor.