Den där om sommarpratet i juni

Ja, här skulle jag då recensera junis sommarpratare, men jag har delegerat, stressat och rutit idag så jag har inte hunnit med Maria ännu. Ni får resten:

JUNI

Mark Levengood

Alla älskar Mark. Det finns en anledning. Jag tycker att det är lite synd att han fått sommarprata så många gånger (fem), jag förstår varför han har fått göra det, men vi har ju ett helt land med folk som kan prata, varför inte variera sig?

Mark är bra, inget konstigt med det. Lyssna.

Torgny Lindgren

Torgny är 72 år. Det märks. På rösten, på tempot, på innehållet. Jag brukar annars heja på författare som sommarpratare för att de ofta kan berätta på ett bättre sätt än säg en företagspamp, men det här blir bara tråkigt för mig. Och att vara 72 år behöver faktiskt inte märkas.

Lyssna inte.

Clara Lidström

Åh, vad jag hade hoppats på underverk. Men det... faller lite. Hon är såklart bra och kanske är jag orättvis för jag vill ha mer än vad hon ger, för jag tror att hon kan ge mer, men... gillar man henne så gillar man nog hennes sommarprat. Gillar man inte ska man lyssna, för hon är vettig. Vet man inte vem hon är ska man definitivt lyssna.

Göran Gudmundsson

Nej, hjälp, vem är det? Okej, jag har missat honom också.

Jason ”Timbuktu” Diakité

Älskade, fina. Vill bara ta honom i famn efter det här pratet, ge honom en karamell och stryka över kinden. Min favorit hittills. Micket, micket sorgligt prat om känslor som berör.

Lyssna. Lyssna!

Maria Wetterstrand

Av mina kompisar på Facebook fick hon minus för egengodhet. Jag älskar ju Maria och hoppas att det bara är blå vänner som tyckt på ogilla knappen. Tror att det här kan vara jättebra eller skitdåligt.

Den där om dagens skånska ord

Rabbemos. [Reabbeeemous]

Ett ord man använder nästan dagligen. Betyder rotmos.

Varsågod för info, som en av mina finaste vänner skulle ha sagt.

Den där om att byta tjänst från att chefa till att bara vara... vanlig

När jag kommer tillbaka från anställningsintervjun så frågar en kollega om hur det var. Jag säger att det var perfekt. Jag vill ha det här jobbet. De hade inget bubbelvatten utan bara kranvatten, fikarummet kändes som ett fikarum på en högstadieskola och lönen var så djävla dålig, men stämningen! Stämningen var som om någon feng shuiat hela arbetsplatsen, masserat tusen små kattungar till gemensam spinnorgie och efter detta tänk hundra doftljus med lavendeldoft. Jag hörde hemma där. Jag var Enya. I nirvana.

Och den andra kollegan som sökt samma jobb snabbchattar att jag måste komma till köket och hängandes över köksön så berättar jag om tjänsten och vad hon bör tänka på. Hon säger tack och frågar varför jag hjälper henne, när vi är konkurrenter och jag rycker på axlarna. För att kvinnor som hjälper varandra dansar ihop i himmelen svarar jag. Jag tror inte på tystnad och missunnsamhet, jag tror på det här. Jag tror även på att den personen de verkligen vill ha kommer att få tjänsten. Plus att jag skrutit om att jag är en a-människa efter att ha gjort personlighetstestet inför intervjun och fått högsta poäng, så jag känner att jag behöver lite bättre karma.

Den där om ett mail till Katta Kvack

Hej,

vet inte om du läser min blogg, men jag finns i din länklista och här finns jag: http://jagjenny.blogspot.com/.

Jag är också gravid (vecka 13, har ej outat mig i bloggen än) och ditt senaste inlägg "De värsta veckorna i mitt liv" har precis fått mig att gråta floder på jobbet. Tänkte bara skriva det. Att... tack. Jag behövde lite verklighet och inte bara gulligull, jag är gravid och fluffig och rosa och 19 år och tror på livet, som det är på vissa bloggar.

Jag har inte tagit några tester (vet inte varför, jag bara sa automatiskt nej när de frågade) och lever nu i någon slags limbo, där jag inte ens vet om ifall barnet lever eller om jag ens är gravid (alltså det är jag ju, men det känns så... inte overkligt, men bortglömt på något sätt). Nu vill jag ju inte att du ska vara olycklig utan glad och ha ett friskt barn, men det kändes bara skönt att någon annan hade andra VERKLIGA känslor.

Kram på dig, Batman och hela den övriga familjen.

Jenny.

Varför bad jag inte om alla tester som finns? Varför? Jo, för att barnmorskan sa att jag inte var i riskgrupp och för att... jag vet inte. Efter att jag sa nej (och Stolte mannen tänkte okej, fast jag hade velat...) så pratar alla om NUPP-test hit och tidigt ultraljud dit. Jag som är skitstark och alltdid säger vad jag tycker och kräver av sjukvården, jag sa ingenting.

Den där om dagens skörd från Lilla Grekland

Det här är dagens skörd från balkongen: lila bönor som Stolte mannen knaprade i sig tills jag sa att jag trodde att de kunde vara giftiga okokta och en pytträdisa som Stolte mannen sa var klar (alltså, den är ju inte klar, precis som jag sa, men den där Stolte mannen, alltså...).

Den där om att sommarprata

Den här sommaren ska jag lyssna på alla sommarpratare har jag nog sagt varje sommar sedan 2007. Jag tror att jag har lyssnat på hälften. Och börjat lyssna på sjuttiofem procent, men lagt ner tjufem, då de var kassa/inte passade mig.

Min alla tiders favorit är Maj Briht Bergstöm-Walen. "Pionjär i svensk sexualundervisning med sina läroböcker, filmer och som sexrådgivare i tidningar. Sveriges första auktoriserade sexolog. -//- "Jag ska tala om min barndom, primalterapi, sexualupplysningsfilmerna som inleddes med Kärlekens språk och mitt intressanta liv med min danska hustru Helle.""

Har ni någon jag borde lyssna på?

Den där om att om man inte har katt får man bli kompis med spindeln

Han springer där på golvet framför mig när jag klär på mig på morgonen. Jag trampar nästan på honom och bannar Gustav, nu stannar du i hörnet, jag kan inte hålla på att tippa förbi dig hela tiden! Gustav förstår och springer åt sidan när jag kommer farande med plattången och borsten och mascaran och juiceglaset. Han piper ursäkta, frun, ursäkta. Står med hatt i handen och sparkar i gruset.

Så springer jag in till Stolte mannen för att pussa hejdå hejdå, bråttom iväg! och trampar såklart på Gustav. Han bryter två ben. Vad var det jag sa! skriker jag. Ursäkta, frun, ursäkta... jag lyfter upp Gustav i fönstret, tänker att han får ligga och vila medan jag jobbar.

Så kommer jag hem. Slänger upp dörren. Ropar. Han ligger där i fönsterkarmen. Armar och ben ihopslingrade. Stendöd.

Den där om att vecka tretton kommer med jätteillamående

Så går jag in i andra trimestern (jag har varit gravid en tredjedel, tolv veckor, den kritiska perioden är över dock är jag fortfarande så djävla orolig över att Fimpen inte vill stanna för jag har hört om folk som får missfall i vecka tretton, om bebisar som ligger döda i magen, om barn som har fel på hjärtat) och nu ska illamåendet vara över.

Den där om åtta bilder från midsommar

Jag står inne i köket och Stolte mannen kommer in stryker mig över ryggen frågar hur lång tid det är kvar, lunchen ska starta om tjugo minuter. Jag tittar på paj soppa vegetarisk sill jordgubbar, svarar att om tjugo minuter är det INTE KLART! Tittar ut genom fönstret på alla som sitter där ute, våra vänner, och svär lite för att ingen erbjuder sig att hjälpa till. Berättar för Stolte mannen att nästa midsommar är det inte vi som anordnar midsommar för femton pers.

Jag går och letar blommor med två av mina bästa vänner. En är rädd för fästingar getingar bålgetingar insekter insektsslem myggor myror våldtäktsmän så hon står vid sidan om och tar kort. Den andra bästa vännen slår med kniven och säger att hon ska bli machete när hon blir stor.

Vi leker halvorganiserat och folk stoppar marshmallows i munnen samtidigt som de fnissar så saliven rinner ner på halsen och jag kan inte titta på får kräk upp i halsen ger poänghållningen till vän och går undan.

Vi sitter runt bordet och har musikbattle - vilket år är den här från? Och missar med ett år hit och två år dit och sätter den på prickår. Jag skrattar så jag får ont i magen och gissar 1994 med frågetecken.

Det är senkväll. Folk har sagt att de ska gå och lägga sig i flera timmar. Det börjar ljusna och vi har uteeld på två olika ställen. Jag sitter under ett tjocktäcke med kalla fötter lutar mig mot bästa kompis när Stolte mannen hoppar upp på bordet och gör stripdans mot mig utan att ta av sig kläderna.

Jag har sovit en timme när Stolte mannen kommer och lägger sig. Det är helljus utanför fönstret, han säger att han städat en timme. Jag lägger ett ben över hans midja efter att ha bett honom dra ner mörkläggningsgardinen.

Jag plockar dagen eftersmultron med en av bästis, det är en halvtimme tills de ska åka. Vi går armkrok som man ska jag får hennes smultron jag äter dem med grädde.

Alla utom fyra har gått hem. Vi går gås genom skogen till sjön. Jag är den enda som badar, de andra är rädda för lillsjöodjuret. Det är inte varmt, men jag badar alltid. Alltid.

Den där om vad kärlek är för mig

Vi sitter på Ljunggren enbart för att jag önskat det på semestern. Redan i maj såg jag en efterrätt som jag tänkte att jag ville äta på semestern och nu när vi sitter där så har de tagit bort min efterrätt ur sortimentet. Jag sitter och svär och skriver listor på en servett. Häver i mig drinkar och skrattar för högt. Jag har semester. Listorna på servetten blir längre och längre och handlar nästan enbart om midsommar.

Jag ler mot Stolte mannen som säger till mig att sluta planera. Jag kan inte slutar att planera lika lite som han inte kan planera alls. Vi ska ha fjorton gäster på lantställe på midsommar och samtidigt som han säger att det löser sig sitter jag och detaljplanerar vegetarisk sill.

Så vaknar jag mitt i natten och tänder lampan för att skriva upp "myggspray" på listan och Stolte mannen drar ner mig i sömnen igen. Släcker lampan lägger tröttarm över min midja. Jag vaknar klockan tio av att jag är ensam i sängen. Smyger upp med lakanet om mig. I köket sitter Stolte mannen och ritar ett tidsdiagram till mig. Helgen planerad på ett A4. Och jag vet att han hatar att planera, han blir stressad av listor och diagram. I ett hörn har han skrivit i ett hörn till min kärlek. I nederkanten står det efter middag: dans hångel fylla.

Den där om hjärtljud

Han ligger och klappar mig över magen. Du måste äta mer, baby. Jag tittar på honom och svarar att jag vet, men att det inte går, jag är så mätt hela tiden. Han försöker truga i mig nyponsoppa blåbär vattenmelon pasta en smörgås en smörgås med ost? te en räka EN räka! men det går inte. Magen säger tack, men nejtack. Jag känner på magen. Tänk om det inte finns någon där inne? slår det mig. Tänk om det är tomt. Vi har hittat på alltihop. Tänk om jag blivit knasig i huvudet och tror att jag är gravid och Stolte mannen låtsas med mig för att vara snäll. Han ler mot mig och säger att Fimpen ligger där inne. Han lägger örat mot min mage för att höra hjärtljud och låtsas att han hör för att göra mig lugn.

Den där om oron

På onsdag ska vi till vår barnmorska. Jag är så himlahimlahimla nervös för tänk om något går fel? Jag läser om döda barn i magen och om missfall i vecka tretton och om barn med hjärtfel som måste tas bort och jag blir alldeles kall. Tänker att om man berättar om denna oro för barnmorska så kanske hon bjuder på ett ultraljud där allt är fint och hjärtan slår som de ska? Så får jag på fest veta att kompis är i vecka fjorton, väntar tvillingar och det bubblar i kroppen. Det kan gå fint och bli bra också.

Men samtidigt, pratar med Stolte mannen om oron och han tänker likadant: vi vågar inte riktigt prata om att vi kanske ska ha barn för vi tror båda att det ska gå åt helvete var eviga dag. Idag är det en månad tills jag tänkte berätta för er här på bloggen.

Den där om att bli censurerad

Vi ligger ihoptrasslade i soffan han tittar på mig. Du bloggar inte om det här, va? frågar han. Jag funderar en stund, huvudskakar.

Han vet om att han inte får censurera mig i det jag skriver. Jag skriver det jag skriver och så har det alltid varit. Så är det att leva med en person som är både Jen och Den där Jenny. Men vissa saker hade jag inte ens tänkt blogga om och då kan man huvudskaka.

Den där om en otrohetssaga

Det finns nog ingen som är så otrolen tv-serier som jag. Vi har sett en - två säsonger av True blood, Dexter, Six feet under, Sopranos, Californication, the Tudors. De enda jag varit riktigt trogen mot är the L word (<3 Alice), där jag sträcksåg alla avsnitt utom det sista och Downton Abbey, som jag äslade. Och Trädgårdsfredag, men det räknas inte riktigt.

Vi kollar säsong ett, det blir tråkigt, vi kollar nytt. Just nu betar vi genom säsong ett av Game of Thrones (har sett fem avsnitt och jag funderar redan på att sluta) och the Killing (hej gråtfest deluxe!). Älskar the Killing, men det är nog mest för att man får gråta sig genom varje avsnitt, det är så himla gött, hela veckans gråt klaras av ganska snabbt.

Den där om Axel

Axel och jag träffades när vi båda pluggade på ett universitet i södra Spanien. Han var lång, blond och mycket äldre än mig. Min mamma tyckte att han liknade en reseledare och på ett kort jag har sitter vi bredvid varandra i en trappa och kisar upp mot kameran. Jag gillar det där kortet, mest för att jag tycker att jag är snygg på det. Det hängde på en anslagstavla i mitt flickrum bredvid lappen med texten vi grät när vi föddes, nu vet vi varför tills jag städade ut det där rummet för några år sedan.

Axel var lite för snäll. Inte bara mot mig, utan mot alla. Men mot mig var det nog farligast, jag har alltid haft en personlighet som kan utnyttja snällhet till förbannelse. Jag är snällhetens ogräs, jag dödar allt jag kommer åt. Innan han hann ge mig handen hade jag redan tuggat mig upp till armbågen.

Han brukade komma hem till vår lägenhet, där jag bodde med fyra andra tjejer. Vi drack vin på balkongen, sen gick vi in på mitt rum och hade sex. Han sällhetsslickade mig alltid tills han blev jättesvettig. Jag tror varken han eller jag egentligen gillade hans obligatoriska snällslick, men han hade väl läst i Slitz att han var tvungen och det var inte obekvämt för mig, så jag lät honom hållas.

När jag reste hem från Spanien grät jag så jag trodde jag skulle gå sönder. Mina vänner kramade och sa att jag nog trodde att jag skulle träffa Axel i Sverige också. Jag drog in deras axeldoft i näsan och tänkte att det inte var honom jag skulle sakna.

Den där om dagen då döden döden kom och tog min morbror

Mamma ligger i soffan och gråter. Jag slingrar mig in mellan ledsna armar välklippta naglar ben i hög med min sexårskropp mot magen, trycka , trycka hårt intill. Jag bara ligger där med en knubbarm över hennes hals den andra under min kropp. Jag vet att det nu är förbjudet att säga saker det gäller att vara tyst. Det har ringt i telefonen och mamma ligger i soffan och gråter. Hennes tårar trillar ner på min hals och kliar och mitt hår breder ut sig över mitt ansikte, men jag ligger still.

För bara någon månad sen har Olof Palme blivit skjuten och jag vet att det är fel. Varje morgon har jag slingrat mig in mellan mina föräldrars sovkroppar och viskfrågat i pappas öra om de fångat Olof Palmes tjuv. Det har de aldrig. Jag vet vad död är. Det är då vi gråter. Det är därför mamma nu ligger på soffan och gråter.

Den där om pappas vagga

Min pappa byggde en vagga till precis innan jag föddes. Den ska Fimpen ligga i nu. Mamma har förvarnat för att ungen bara kommer få plats i en månad, för den är ganska liten, plus att den är lite skev, så man måste stötta upp den med smörknivar. Min bror låg aldrig i vaggan. Man undrar ju inte precis varför inte.

Den där om känslan mest hela tiden

Trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött trött. Så ni vet.

Den där om att inte skypea sin mor

Jag fipplar med Skype och svär långa så långa kombinationer att Stolte mannen till slut tittar ut från köket och frågar vad jag gör. Jag får inte igen jävlahelvetesskitskype skriker jag. Det får inte han heller. Och inte min telefonsupportande bror. Jag som har bestämt mig för att berätta för mina föräldrar att vi nästa dag går in i vecka elva.

Jag ringer upp mamma istället. Drar på orden. Slingrar mig runt. Vill se hennes uttryck hennes gester hennes reaktion när jag berättar. Vill se hur min pappa ler skrattar blir rörd. Men jag får inte det där för Skype är ett jävlahelvetesskit.

Istället får jag Stolte mannen som överger söndagsmiddagen för att lägga sig bredvid i sängen och brevidlyssna. Jag får en pappa som är på kyrkokör och en mamma som gråter på andra sidan. Det är bland det finaste jag hört. Hon skriker att hon ska bli mormor och jag blir den vuxna så-så! Så bestämmer hon sig att hon ska gå i pension lagom tills Fimpen kommer, skaffa sommarstuga i Stockholmsområdet och besöka oss varje helg.

Pappa ringer upp lite senare med stolthet i rösten. Han ska bli morfar. Jag ger dem det här. Det finaste jag kan ge dem. Det är så det känns. Jag bär det här i magen inte bara för mig, utan för hela min familj. Så djävla djävla fint.

Den där om att jag var dödskär i karln, men någon ordning får det väl ändå vara?

Har jag berättat om den där gången jag och Stolte mannen hade sex första gången, efter att jag hade hållit oss båda på halster i fyra månader? Det första jag sa efteråt, får jag höra lite då och då, var jahajadu, det här kan du nog göra bättre, nästa gång äre jag som får orgasm.