Så får vi reda på att vi måste flytta ut redan den sista mars, fast gärna i januari, och absolut inte längre än så och det sista halmstrået som vi hoppashängde i brister. Vi kanskehar en lägenhet i september, vi är definitivt hemlösa april till september. Och jag är så djävla trött på att vara trettio år och flytta från den femte andra handslägenheten jag och Stolte mannen bott i på mindre än tre år. Trettio år - är det inte nu man ska vara trött på att ha det för stabilt och vilja rockn rolla världen lite?
Så jag står med huvudet inne i klänningen klockan alldeles för tidigt på morgonen, det har precis blivit alldeles för mörkt på morgonen, för tidigt. Stolte mannen ligger kvar i sängen och säger att det här är vi, det är så här vi är. Och kvällen innan har jag varit hos gynekologen som tog mitt blodtryck, som är way over the top och hon tittar oroligt på mig och frågar om jag känner mig stressad och börjar prata om blodtrycksmedicin.
För vi är så här. Stolte mannen och jag. Det är vi. Vi har inga teskedsmått för vi höftar med det mesta. Vi har mer champagne i kylen än vi har andra produkter. Våra skåp och hjärtan är överfylla med saker vi borde rensa bort, men vi har inga egna resväskor. Jag har för många nagellack, han för många olika starksåser, men ingen av oss pensionssparar. Våra kläder ligger i plastlådor under sängen, för vi bor för litet för att kunna ha garderob, däremot har vi en skitstor fåtölj mitt i rummet som Stolte mannen spontanfyndat på gatan. Vi har inga tallrikar som passar ihop, men vi passar ihop. På natten sover jag oroligt och han snarkar. Våra lakan korvar sig och ingen orkar bädda om. Varje morgon står jag framför spegeln och tänker att jag borde sminka mig, fixa håret, välja kläder som hör ihop. Borde. Sen tar jag på mig röda strumpbyxor med hål på tårna och en rosa kavaj och ja, det är som vi är.
Jag är trött. Jag vill ha en egen resväska, lågt blodtryck och någonstans att bo.
